Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1123
Yttersta dagarnas helige—Yttrofluorit
1124
Yttersta dagarnas helige, se Mormoner.
Yttersta dagen (lat. di’es suprèmus, den
sista dagen) kallas på några ställen i N. T.
(Joh. kap. 6—7, 11—12) den dagen, då
Kristus skall återkomma i himmelsk härlighet till
dom över levande och döda. Dessa senare
skola uppstå för att mottaga sin dom, den
nuv. världen skall gå under i eld och
ersättas med en ny jord och nya himlar. Y.
kallas även »domens dag» el. »vredens dag»,
»Herrens dag» el. bara »dagen». — Läran om
y. har sin rot i det gamla Israels tro, att
Jahve då och då höll »dom» över sitt folks
fiender, en »Jahves (Herrens) dag». Under
tiden efter exilen växte den övertygelsen
fram, säkert under inflytande från parsismen,
att Jahve skulle hålla en slutgiltig
uppgörelse med alla världens folk. Ett nytt
världs-lopp skulle sedan börja, då det renade
Israel skulle härska över jorden. Detta var
allmän judisk tro på Jesu tid och ingick i
Jesu förkunnelse samt i urkyrkans lära, som
förknippade y. med Jesu återkomst (»parusi»),
vilken ansågs omedelbart förestående. Tiden
mellan Jesu uppståndelse och parusien kallades
därför »de yttersta dagarna» el. »den yttersta
tiden». Föreställningarna om y. äro i N. T. icke
alls systematiserade utan förete betydande
skiftningar. Utförligast skildras y. i de s. k.
apokalypserna (se A p o k a 1 y p t i k), bland
vilka Johannes’ uppenbarelse (se
Uppenbarelseboken) är viktigast. — Lä ran om
y. har övergått i islam och avsatt tydliga spår
i nordisk mytologi (ragnarök). — Litt.: A.
von Gall, »Basileia tou Theou» (1926): G.
Aulén, »Den allmänneliga kristna tron» (1924);
P. Althaus, »De yttersta tingen» (1928). A. Fr.
Yttersta domen (lat. indi’dum extrèmum,
den sista domen), Domedagen, enl N. T:s
lära den slutliga domen över människorna
(över jordens folk), då Kristus vid sin andra
tillkommelse skall döma alla människor.
Själva uttrycket förekommer dock ej i bibeln
utan är bildat av kyrkoläran i analogi med
det nytestamentliga uttrycket »yttersta
dagen». N. T. begagnar vanl. helt kort
uttrycket domen (Matt. 12:41 f., Luk. 10: 14
m. fl.). Iluvudstället för skildringen av y. är
Matt. 25: 31 ff. Från de övriga böckerna i
N. T. skiljer sig Uppenbarelseboken i
framställningen av y. (se Yttersta dagen). J. P.*
Yttersta tingen, se Eskatologi, sp. 1021.
Yttersten, miner., se G a d o 1 i n i t.
Ytterstfors, numera nedlagt sågverk i Byske
socken, Västerbottens län, vid Byske älvs
mynningsfall. Y., som tidigare ägts av a.-b.
Ytterstfors-Munksund, övertogs 1926 av
Munksunds a.-b. (se d. o.).
Yttertjurbo, härad i s. ö. Västmanland,
Västmanlands län; 157,47 kvkm, 2,803 inv.
(1934). Socknar: Ängsö, Björksta, Tortuna
och Sevalla. Y. är mycket långsträckt; det
omfattar i s. Ängsön m. fl. till stor del
odlade öar i Mälaren samt sträcker sig utmed
Sagån in över den norrut allt skogigare
Mä-larslätten. 6,427 har åker, 7,066 har
skogsmark. Huvudnäring: jordbruk.
Kommunikationer: se kartan vid Västmanland.
Tillhör Västerås fögderi och Västmanlands mell.
domsaga.
Ytterån, stationssamhälle i Näskotts,
Al-sens och Rödöns socknar, Jämtland, vid Stor-
lienbanan och sjön Alsens korta avloppså till
n. Storsjön; 697 inv. (1931). Besöktes särskilt
på 1860—90-talet som brunns- och badort.
Ytteröy. 1. Viktig kustfyr på norska
västkusten, utanför Florö, i Sogn og Fjordane
fylke. — 2. Herred i Nord-Tröndelag fylke,
Norge, omfattar ön Y. i inre
Trondheims-fjorden; 27,82 kvkm, 838 inv. (1930). Jämte
jordbruk nedlagda svavelkisgruvor.
Yttrandefrihet, befogenheten för envar att
offentligt meddela sina tankar över allt, som
ligger inom mänsklig kunskaps och
erfarenhets område, antingen genom tal, skrift, bild
eller målning. Y. förutsättes som
självskriven i varje kulturlands lagstiftning. Som
straffbara missbruk av y. äro emellertid i de
flesta länders strafflagar upptagna hädelse
och allt gäckeri med religion, allt som sårar
sedlighet, ärekränkningar, allt som sätter
statens säkerhet och lugn i fara samt vrängda
framställningar eller bedrägliga
förespeglingar. För att dylika missbruk av y. skola anses
brottsliga fordras dock, att de skola ha
förekommit på ett sätt, som givit dem offentlighet.
Inom nu angivna gränser och under det
ansvar, som lag stadgar för dess missbruk,
är yttranderätten fri. Åtskilliga
bestämmelser, innebärande å ena sidan skydd för y.,
å andra sidan garantier mot dess missbruk,
ha under utvecklingens lopp lagfästs (se
Förenings- och församlingsfrihet,
Religionsfrihet och Tryckfrihet).
I de s. k. diktaturstyrda staterna har y.
underkastats vittgående inskränkningar,
förestavade av politiska hänsyn.
Y. fastslogs högtidligen såsom en
»oföryt-terlig naturlig rättighet» i de berömda
amerikanska, i spetsen för de olika staternas
författningar ställda s. k.
rättighetsförklaring-arna (1776) och i franska revolutionens
rättig-hetsförklaring 1789. Sedan har y. allmänt
lagfästs i de konstitutionella staternas
författningar. I Sverige, där en allmän
rättig-hetsförklaring saknas, kan y. anses
grundlagsfäst genom R. F. §§ 16 och 86. E. F-ck.
Y’ttrium, kem.,
se Sällsynta
jordarter.
Yttrocerlt,
viol-blått, grått el.
rödbrunt, med
flusspat nära
besläktat granit-pegmatitmineral,
som består av
fluorkalcium med
växlande
mängder cerium- och
yttriumfluorid. Y.
påträffades först
vid Broddbo och
Finnbo (se dessa
ord) nära Falun.
— Jfr
Yttrofluorit. N. Zn.
Yttrofluorit, ett
vanl. gult,
yttro-cerit (se d. o.)
närstående
grått it pegmatitm in
e-ral, som består
YTTERTJURBO HD
Skala 1:500000
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
