1123 Yttersta dagarnas helige—Yttrofluorit 1124 Yttersta dagarnas helige, se Mormoner. Yttersta dagen (lat. di'es suprèmus, den sista dagen) kallas på några ställen i N. T. (Joh. kap. 6—7, 11—12) den dagen, då Kristus skall återkomma i himmelsk härlighet till dom över levande och döda. Dessa senare skola uppstå för att mottaga sin dom, den nuv. världen skall gå under i eld och ersättas med en ny jord och nya himlar. Y. kallas även »domens dag» el. »vredens dag», »Herrens dag» el. bara »dagen». — Läran om y. har sin rot i det gamla Israels tro, att Jahve då och då höll »dom» över sitt folks fiender, en »Jahves (Herrens) dag». Under tiden efter exilen växte den övertygelsen fram, säkert under inflytande från parsismen, att Jahve skulle hålla en slutgiltig uppgörelse med alla världens folk. Ett nytt världs-lopp skulle sedan börja, då det renade Israel skulle härska över jorden. Detta var allmän judisk tro på Jesu tid och ingick i Jesu förkunnelse samt i urkyrkans lära, som förknippade y. med Jesu återkomst (»parusi»), vilken ansågs omedelbart förestående. Tiden mellan Jesu uppståndelse och parusien kallades därför »de yttersta dagarna» el. »den yttersta tiden». Föreställningarna om y. äro i N. T. icke alls systematiserade utan förete betydande skiftningar. Utförligast skildras y. i de s. k. apokalypserna (se A p o k a 1 y p t i k), bland vilka Johannes’ uppenbarelse (se Uppenbarelseboken) är viktigast. — Lä ran om y. har övergått i islam och avsatt tydliga spår i nordisk mytologi (ragnarök). — Litt.: A. von Gall, »Basileia tou Theou» (1926): G. Aulén, »Den allmänneliga kristna tron» (1924); P. Althaus, »De yttersta tingen» (1928). A. Fr. Yttersta domen (lat. indi’dum extrèmum, den sista domen), Domedagen, enl N. T:s lära den slutliga domen över människorna (över jordens folk), då Kristus vid sin andra tillkommelse skall döma alla människor. Själva uttrycket förekommer dock ej i bibeln utan är bildat av kyrkoläran i analogi med det nytestamentliga uttrycket »yttersta dagen». N. T. begagnar vanl. helt kort uttrycket domen (Matt. 12:41 f., Luk. 10: 14 m. fl.). Iluvudstället för skildringen av y. är Matt. 25: 31 ff. Från de övriga böckerna i N. T. skiljer sig Uppenbarelseboken i framställningen av y. (se Yttersta dagen). J. P.* Yttersta tingen, se Eskatologi, sp. 1021. Yttersten, miner., se G a d o 1 i n i t. Ytterstfors, numera nedlagt sågverk i Byske socken, Västerbottens län, vid Byske älvs mynningsfall. Y., som tidigare ägts av a.-b. Ytterstfors-Munksund, övertogs 1926 av Munksunds a.-b. (se d. o.). Yttertjurbo, härad i s. ö. Västmanland, Västmanlands län; 157,47 kvkm, 2,803 inv. (1934). Socknar: Ängsö, Björksta, Tortuna och Sevalla. Y. är mycket långsträckt; det omfattar i s. Ängsön m. fl. till stor del odlade öar i Mälaren samt sträcker sig utmed Sagån in över den norrut allt skogigare Mä-larslätten. 6,427 har åker, 7,066 har skogsmark. Huvudnäring: jordbruk. Kommunikationer: se kartan vid Västmanland. Tillhör Västerås fögderi och Västmanlands mell. domsaga. Ytterån, stationssamhälle i Näskotts, Al-sens och Rödöns socknar, Jämtland, vid Stor- lienbanan och sjön Alsens korta avloppså till n. Storsjön; 697 inv. (1931). Besöktes särskilt på 1860—90-talet som brunns- och badort. Ytteröy. 1. Viktig kustfyr på norska västkusten, utanför Florö, i Sogn og Fjordane fylke. — 2. Herred i Nord-Tröndelag fylke, Norge, omfattar ön Y. i inre Trondheims-fjorden; 27,82 kvkm, 838 inv. (1930). Jämte jordbruk nedlagda svavelkisgruvor. Yttrandefrihet, befogenheten för envar att offentligt meddela sina tankar över allt, som ligger inom mänsklig kunskaps och erfarenhets område, antingen genom tal, skrift, bild eller målning. Y. förutsättes som självskriven i varje kulturlands lagstiftning. Som straffbara missbruk av y. äro emellertid i de flesta länders strafflagar upptagna hädelse och allt gäckeri med religion, allt som sårar sedlighet, ärekränkningar, allt som sätter statens säkerhet och lugn i fara samt vrängda framställningar eller bedrägliga förespeglingar. För att dylika missbruk av y. skola anses brottsliga fordras dock, att de skola ha förekommit på ett sätt, som givit dem offentlighet. Inom nu angivna gränser och under det ansvar, som lag stadgar för dess missbruk, är yttranderätten fri. Åtskilliga bestämmelser, innebärande å ena sidan skydd för y., å andra sidan garantier mot dess missbruk, ha under utvecklingens lopp lagfästs (se Förenings- och församlingsfrihet, Religionsfrihet och Tryckfrihet). I de s. k. diktaturstyrda staterna har y. underkastats vittgående inskränkningar, förestavade av politiska hänsyn. Y. fastslogs högtidligen såsom en »oföryt-terlig naturlig rättighet» i de berömda amerikanska, i spetsen för de olika staternas författningar ställda s. k. rättighetsförklaring-arna (1776) och i franska revolutionens rättig-hetsförklaring 1789. Sedan har y. allmänt lagfästs i de konstitutionella staternas författningar. I Sverige, där en allmän rättig-hetsförklaring saknas, kan y. anses grundlagsfäst genom R. F. §§ 16 och 86. E. F-ck. Y'ttrium, kem., se Sällsynta jordarter. Yttrocerlt, viol-blått, grått el. rödbrunt, med flusspat nära besläktat granit-pegmatitmineral, som består av fluorkalcium med växlande mängder cerium- och yttriumfluorid. Y. påträffades först vid Broddbo och Finnbo (se dessa ord) nära Falun. — Jfr Yttrofluorit. N. Zn. Yttrofluorit, ett vanl. gult, yttro-cerit (se d. o.) närstående grått it pegmatitm in e-ral, som består YTTERTJURBO HD Skala 1:500000