1127 Yule—Yxa 1128 hösten. Isläggningen börjar i okt., islossningen i juni, då vårfloden stiger 20 m över lågvattenståndet. Sommartid äger regelbunden ångbåtstrafik rum från White Ilorse (ändpunkten för järnvägen från Skagway) på Y. oeh Beringshav till Nome. A-l W-n. 2. Territorium i n. v. Kanada, mellan 60° n. br. och Ishavet, vid gränsen mot Alaska; 536,305 kvkm, 4,230 inv. (1931); huvudstad: Dawson (819 inv.). Uppfylles till större delen av Klippiga bergen och avvattnas huvudsaki. av floden Yukon. Inom Y. ligga flera guldfält, bl. a. det berömda Klondike (se d. o.), 1932 var guldproduktionens värde 0,8 mill. doll. Territoriet bildades 1898 efter upptäckten av guldfyndigheterna. Yule [jöl], sir II e n r y, skotsk militär, geografisk skriftställare (1820—89). Tjänstgjorde 1840—62 i Brittiska Indien, varunder han offentliggjorde en berättelse om sitt deltagande i Phayres beskickning till Ava (jfr B u r-m a, sp. 282). Hemkommen till Europa, studerade Y. medeltida asiatisk upptäcktshistoria samt var från 1877 ordf, i Hakluytsällskapet, till vars skriftserier han lämnade bidrag. Y. skrev bl. a. »Cathay and the way thither» (2 bd, 1866; ny, omarb. uppl., 4 bd, 1914—16), »The book of Ser Marco Polo» (2 bd, 1871; flera uppl.), »The diary of William Hedges» (3 bd, 1887—89). O. Sjn. Yunca [jo'rjka], se Peru, sp. 895. Yungas [jo'ngas], se Bolivia, sp. 738. Yung-lo, kejsare, se K i n a, sp. 709. Y. W. C. A., se Kristliga förening en av unga kvinnor. Yverboren (av O. Rudbeck i »Atland» bildat ord, varmed han översatte hyperboré, se H y p e r b o r é e r), högboren, ypperlig, överdrivet patriotisk. — Jfr J. Nordström, »De Yverbornes ö» (i »Rudbecksstudier», 1930). Yverdon [ivärdä'], ty. Iferten, romarnas Eburodunum, stad i schweiz. kant. Vaud, vid Neuchätelsjöns s. v. ända; 9,715 inv. (1931), huvudsaki. fransktalande och protestanter. I det på 1100-talet uppförda slottet hade J. H. Pestalozzi (se d. o.) sitt institut. Yvetot [ivtå'], stad i fr. dep. Seine-Infé-rieure (Normandie), 32 km n. v. om Rouen; 7,162 inv. (1931). — Jämte ett litet stycke land var Y. länge suveränt, från 1300-talets slut under en »konung» (roi d’Yvetot). 1681 avskaffades suveräniteten. Y. är särskilt känt genom Bérangers godmodigt skämtsamma visa »Le roi d’Yvetot». Yvon [ivä'], A d o 1 p h e, fransk målare (1817—93). Var lärjunge till Delaroche, begav sig 1843 till Ryssland, där han målade »Slaget på Kulikovska fältet» (1850). Efter sin hemkomst upptog han nationella ämnen, »Na-poleons övergång över S:t Bernhard» (1853), »Marskalk Ney betäcker reträtten i Ryssland» (1855; nu i Versailles). På grund av detta arbete erhöll han av regeringen uppdrag att för museet i Versailles skildra hjälte-daterna i Krimkriget etc. Y. målade även allegorier och porträtt. En mängd av hans studier finns i Louvre. (E. L-k.) Yxa. 1. (Tekn.) Ett med skaft och skärande egg försett huggverktyg. De olika delarna av en y. äro eggen, klacken (bakre partiet), ögat för skaftets fästande samt skaftet. På en del y. finnes i innerkanten en skåra, kallad k v ar ken, avsedd för ut-dragning av spikar. Y. förekomma med eggen riktad dels parallellt med skaftet (vanliga y. och bilor), dels vinkelrätt däremot (skarvyxor och dexlar, se T u n n b i n d e r i). Bilor skilja sig från vanliga y. däri, att eggen är längre och anordnad i plan med verktygets ena sida (under det att den i vanliga y. ligger i ett plan, som delar verktyget i två lika delar). Skarvyxorna kunna ha rak el. böjd egg (skålyxor). — Om stridsyxa se d. o. — Y. (handbilan) användes ännu i sena tider (i Sverige till 1906) som bödelsredskap; i Frankrike avlöstes handbilan under den stora revolutionen av giljotinen (se d. o.). O. B-n. 2. (Arkeol.) Bland människans vapen ocb redskap har y. spelat stor roll. Kronologien inom sten- och bronsåldern har till betydande del byggts på yxtypernas utveckling. Den s. k. handkilen, ett universalredskap av slagen flinta, som användes under Chelles-och Acheultiden (se P a 1 e o 1 i t i s k a perioden, bild 1), torde även ha nyttjats som y. Från Ancylustidens boplatser och kökken-möddingarna föreligger ett stort antal skiv-och kärnyxor. Y :s blomstringstid är dock yngre stenåldern (se plansch vid d. o.), då många typer utvecklas, som kunna uppdelas i två huvudgrupper, skafthålslösa y. och skafthålsyxor. De skafthålslösa y. utvecklades ur de tillslagna kökkenmöddingyxorna och tjänade i allm. ett praktiskt bruk. Skaft-hålsyxorna voro från början snarare lyxva-pen, utrustade med egg och nacke el. dubbel-eggade. Genom stridsyxornas degeneration uppstodo simplare typer för praktiskt bruk. Skafthålsyxorna äro tillverkade av olika stenarter, dock ej flinta, medan de bästa skafthålslösa y. tillverkats av flinta, varefter de i stor utsträckning efterbildades i grönsten och skiffer. Stenyxorna undanträngdes av koppar- och bronsyxor (se avbildningar i art. Bronsåldern, sp. 16 och pl. 1), de förra till en början rena efterbildningar av stenyxor. Bronsyxorna utan skafthål kunna delas i två huvudgrupper, skaftkantsyxor el. skaftcelter och holkyxor (hålcelter; se C e 11). Under järnåldern efterbildas flera gamla yktyper i järn. Den vanliga typen under Nordens äldre järnålder är en mindre skafthålsyxa med täml. smal egg och utdragna flikar på ömse sidor om skafthålets undersida. Y :s översida är plan. Under den yngre järnåldern blir en större yxtyp vanlig med bred egg och utdragna flikar vid skafthålets såväl över- som undersida. Y. ägde under förhistorisk tid religiös-symbolisk betydelse. Den synes ha varit en symbol för solguden och i Norden en föregångare till Tors hammare. Dylika symboliska y. av ben och bärnsten ha anträffats i Skandinavien och tillhöra stenåldern. Vissa dubbeleggade bronsyxor, funna såväl i Medelhavsområdet och Sydryssland som i Norden, kunna hänföras till samma kategori. Särdeles märkliga äro ett par stora »processionsyxor» av brons från Eskilstunatrakten, vilkas religiösa betydelse framgår även av de yxbilder, som återfinnas på en av Kiviksmonumentets (se d. o.) stenar. Också från yngre järnåldern har man symboliska y. av bärnsten och brons.