Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1127
Yule—Yxa
1128
hösten. Isläggningen börjar i okt.,
islossningen i juni, då vårfloden stiger 20 m över
lågvattenståndet. Sommartid äger
regelbunden ångbåtstrafik rum från White Ilorse
(ändpunkten för järnvägen från Skagway) på
Y. oeh Beringshav till Nome. A-l W-n.
2. Territorium i n. v. Kanada, mellan 60°
n. br. och Ishavet, vid gränsen mot Alaska;
536,305 kvkm, 4,230 inv. (1931); huvudstad:
Dawson (819 inv.). Uppfylles till större
delen av Klippiga bergen och avvattnas
huvudsaki. av floden Yukon. Inom Y. ligga flera
guldfält, bl. a. det berömda Klondike (se
d. o.), 1932 var guldproduktionens värde 0,8
mill. doll. Territoriet bildades 1898 efter
upptäckten av guldfyndigheterna.
Yule [jöl], sir II e n r y, skotsk militär,
geografisk skriftställare (1820—89).
Tjänstgjorde 1840—62 i Brittiska Indien, varunder han
offentliggjorde en berättelse om sitt
deltagande i Phayres beskickning till Ava (jfr B u
r-m a, sp. 282). Hemkommen till Europa,
studerade Y. medeltida asiatisk upptäcktshistoria
samt var från 1877 ordf, i Hakluytsällskapet,
till vars skriftserier han lämnade bidrag. Y.
skrev bl. a. »Cathay and the way thither» (2
bd, 1866; ny, omarb. uppl., 4 bd, 1914—16),
»The book of Ser Marco Polo» (2 bd, 1871;
flera uppl.), »The diary of William Hedges»
(3 bd, 1887—89). O. Sjn.
Yunca [jo’rjka], se Peru, sp. 895.
Yungas [jo’ngas], se Bolivia, sp. 738.
Yung-lo, kejsare, se K i n a, sp. 709.
Y. W. C. A., se Kristliga förening
en av unga kvinnor.
Yverboren (av O. Rudbeck i »Atland»
bildat ord, varmed han översatte hyperboré, se
H y p e r b o r é e r), högboren, ypperlig,
överdrivet patriotisk. — Jfr J. Nordström, »De
Yverbornes ö» (i »Rudbecksstudier», 1930).
Yverdon [ivärdä’], ty. Iferten, romarnas
Eburodunum, stad i schweiz. kant. Vaud, vid
Neuchätelsjöns s. v. ända; 9,715 inv. (1931),
huvudsaki. fransktalande och protestanter. I
det på 1100-talet uppförda slottet hade J. H.
Pestalozzi (se d. o.) sitt institut.
Yvetot [ivtå’], stad i fr. dep.
Seine-Infé-rieure (Normandie), 32 km n. v. om Rouen;
7,162 inv. (1931). — Jämte ett litet stycke
land var Y. länge suveränt, från 1300-talets
slut under en »konung» (roi d’Yvetot). 1681
avskaffades suveräniteten. Y. är särskilt känt
genom Bérangers godmodigt skämtsamma visa
»Le roi d’Yvetot».
Yvon [ivä’], A d o 1 p h e, fransk målare
(1817—93). Var lärjunge till Delaroche, begav
sig 1843 till Ryssland, där han målade
»Slaget på Kulikovska fältet» (1850). Efter sin
hemkomst upptog han nationella ämnen,
»Na-poleons övergång över S:t Bernhard» (1853),
»Marskalk Ney betäcker reträtten i
Ryssland» (1855; nu i Versailles). På grund av
detta arbete erhöll han av regeringen
uppdrag att för museet i Versailles skildra
hjälte-daterna i Krimkriget etc. Y. målade även
allegorier och porträtt. En mängd av hans
studier finns i Louvre. (E. L-k.)
Yxa. 1. (Tekn.) Ett med skaft och
skärande egg försett huggverktyg. De olika
delarna av en y. äro eggen, klacken (bakre
partiet), ögat för skaftets fästande samt
skaftet. På en del y. finnes i innerkanten
en skåra, kallad k v ar ken, avsedd för
ut-dragning av spikar. Y. förekomma med eggen
riktad dels parallellt med skaftet (vanliga
y. och bilor), dels vinkelrätt däremot
(skarvyxor och dexlar, se T u n n b i n d e r i). Bilor
skilja sig från vanliga y. däri, att eggen är
längre och anordnad i plan med verktygets
ena sida (under det att den i vanliga y. ligger
i ett plan, som delar verktyget i två lika
delar). Skarvyxorna kunna ha rak el. böjd
egg (skålyxor). — Om stridsyxa se d. o.
— Y. (handbilan) användes ännu i sena tider
(i Sverige till 1906) som bödelsredskap; i
Frankrike avlöstes handbilan under den stora
revolutionen av giljotinen (se d. o.). O. B-n.
2. (Arkeol.) Bland människans vapen ocb
redskap har y. spelat stor roll. Kronologien
inom sten- och bronsåldern har till
betydande del byggts på yxtypernas utveckling.
Den s. k. handkilen, ett universalredskap
av slagen flinta, som användes under
Chelles-och Acheultiden (se P a 1 e o 1 i t i s k a
perioden, bild 1), torde även ha nyttjats som
y. Från Ancylustidens boplatser och
kökken-möddingarna föreligger ett stort antal
skiv-och kärnyxor. Y :s blomstringstid är dock
yngre stenåldern (se plansch vid d. o.), då
många typer utvecklas, som kunna uppdelas
i två huvudgrupper, skafthålslösa y. och
skafthålsyxor. De skafthålslösa y.
utvecklades ur de tillslagna kökkenmöddingyxorna
och tjänade i allm. ett praktiskt bruk.
Skaft-hålsyxorna voro från början snarare
lyxva-pen, utrustade med egg och nacke el.
dubbel-eggade. Genom stridsyxornas degeneration
uppstodo simplare typer för praktiskt bruk.
Skafthålsyxorna äro tillverkade av olika
stenarter, dock ej flinta, medan de bästa
skafthålslösa y. tillverkats av flinta, varefter
de i stor utsträckning efterbildades i grönsten
och skiffer.
Stenyxorna undanträngdes av koppar- och
bronsyxor (se avbildningar i art.
Bronsåldern, sp. 16 och pl. 1), de förra till en
början rena efterbildningar av stenyxor.
Bronsyxorna utan skafthål kunna delas i två
huvudgrupper, skaftkantsyxor el. skaftcelter och
holkyxor (hålcelter; se C e 11). Under
järnåldern efterbildas flera gamla yktyper i järn.
Den vanliga typen under Nordens äldre
järnålder är en mindre skafthålsyxa med täml.
smal egg och utdragna flikar på ömse sidor
om skafthålets undersida. Y :s översida är
plan. Under den yngre järnåldern blir en
större yxtyp vanlig med bred egg och
utdragna flikar vid skafthålets såväl över- som
undersida.
Y. ägde under förhistorisk tid
religiös-symbolisk betydelse. Den synes ha varit en
symbol för solguden och i Norden en
föregångare till Tors hammare. Dylika
symboliska y. av ben och bärnsten ha anträffats i
Skandinavien och tillhöra stenåldern. Vissa
dubbeleggade bronsyxor, funna såväl i
Medelhavsområdet och Sydryssland som i Norden,
kunna hänföras till samma kategori. Särdeles
märkliga äro ett par stora »processionsyxor»
av brons från Eskilstunatrakten, vilkas
religiösa betydelse framgår även av de yxbilder,
som återfinnas på en av Kiviksmonumentets
(se d. o.) stenar. Också från yngre järnåldern
har man symboliska y. av bärnsten och brons.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
