1147 Zeeman—Zeilon 1148 ligaste provins, omkring Scheldemynningarna; 2,695 kvkm, 250,753 inv. (1934); huvudstad: Middelburg. Av Ooster-Schelde och Wester-Schelde delas Z. i tre huvuddelar: i n. öarna Schouwen (med Duiveland), Sint-Filipsland och Tolen, i mitten öarna Walcheren, Noord-Beveland och Zuid-Beveland (numera land-fast) samt i s. vid belg. gränsen en fastlands-del (Zeeuwsch-Vlaanderen), urspr. tillhörande Flandern. Z. är till största delen bördigt marskland, skyddat av dyner och höga vallar. Huvudnäringar äro jordbruk (sockerbetor, vete, potatis, havre, korn och baljväxter) och boskapsskötsel med mejerihantering. — 12 mars 1906 genombrötos skyddsvallarna kring Z. av en stormflod, kanske den svåraste katastrof av dylik art sedan stormfloden 4 och 5 febr. 1825. Zeeman [zö'-], Pieter, holländsk fysiker (f. 1865), prof, i Amsterdam 1900. Z:s viktigaste arbete är upptäckten (1896) av den efter honom uppkallade magnetooptis-ka effekten (se Z e e-manef f ekt), som han sedan närmare behandlade i flera avh. Z. fick för denna upptäckt dela Nobelpriset i fysik för 1902 med H. A. Lorentz. Bland Z:s övriga arbeten märkas mätningar av ljusets hastighet i strömmande vatten. Sv. B-r. Zeemaneffekt [zé'-], uppdelning av spektral-linjer i flera närliggande komponenter, då ljuskällan befinner sig i ett magnetiskt fält. Denna uppdelning är även i starka fält mycket obetydlig och skönjbar endast i kraftiga spektralapparater. Vid den s. k. normala Z. får man vid undersökning av ljus, utsänt parallellt med de magnetiska kraftlinjerna, en komponent på vardera sidan om den ursprungliga linjen; de båda komponenterna äro cirkulärpolariserade åt motsatt håll. Tar man i stället ljus, utsänt vinkelrätt mot kraftlinjerna, äro de båda komponenterna planpolariserade parallellt med fältet, och dessutom har man en linje på den ursprungliga linjens plats, alltså mittemellan de båda förstnämnda komponenterna. Denna tredje linje är polariserad vinkelrätt mot fältet. (Ofta anger man i st. f. polarisationsplan det däremot vinkel räta svängningsplanet för den elektriska vektorn i ljuset.) Den normala Z., som 1896 upptäcktes av P. Zeeman, förklaras lätt av H. A. Lorentz’ elektronteori, enl. vilken ljuset utsändes av elektroner, som vibrera kring ett jämviktsläge. Dessa svängningar kan man näml, tänka sig uppdelade i en lineär, parallell med magnetfältet, och två cirkulära med motsatt om-loppsriktning i ett mot fältet vinkelrätt plan. Den förstnämnda svängningen påverkas ej av fältet, av de senare påskyndas den ena, och den andra går långsammare. I ett stort antal fall uppdelas spektrallin-jerna på andra sätt i ett större antal komponenter (a nom al Z.). Förklaringen ges av kvantumteorien, först tillämpad på problemet av Sommerfeld och Landé. Enl. denna åstadkommer fältet en uppdelning av de olika spektraltermerna (se S p e k t r u m, sp. 223 f.). Vid utredning av dessa förhållanden har man haft stor hjälp av den av holländarna Uhlen-beck och Goudsmit införda teorien om elektronspinnet (se Elektron, i suppl.). Ett specialfall av den anomala Z. är Paschen-Backeffekten hos multiplettlinjer (spekt-rallinjer, som vid stark upplösning visa sig bestå av ett antal närliggande linjer). Vid relativt svaga magnetfält uppdelas de olika linjerna oberoende av varandra, men vid starka fält flyta Zeemankomponenterna av de olika linjerna delvis ihop, så att man får endast tre komponenter, motsv. den normala Z. för en enkel spektrallinje. Z. har, utom sin atomteoretiska betydelse, intresse som ett medel att studera magnetiska fält på solen (se d. o., sp. 88). Sv. B-r. Zefyr, text., dets. som sefir (se d. o.). Ze'fyros, grek. (lat. Ze'phyrus), Sefir, Sefyr, Zefyr, namn på västanvinden, liksom övriga vindar personifierad i mytologien. Z. motsvarar romarnas Favonius. Zeileis [tsäi'lais], Valentin, s. k. undergörare (f. 1873). Är född i Bayern men uppger sig vara från »österlandet». Behandlar i Gallspach i övre Österrike alla sjukdomar med »bestrålning» från sin »stav»; strålningens natur är Z:s hemlighet, men man hänför den till kortvågs-(högfrekvens-)behand-ling (jfr Elektroterapi). Enl. sakkunniga undersökningar är det verksamma elementet psykiskt, ej fysiskt. — Litt.: H. Frö-derström, »Modern quackery (some records of patients having received Zeileis treatment in Gallspach)» (i Acta Psychiatrica et Neurolo-gica 1931, s. 441); E. Liek, »Undret i läkekonsten» (1931). J. B-m. Zeiller [zäla'r], René, fransk paleobota-nist ocb gruvadministrator (1847—1915), prof, i paleobotanik vid École supérieure des mines samt vice president för Conseil général des mines och inspecteur général des mines. Z. utövade en utomordentlig författarverksamhet, omfattande omkr. 640 större och mindre skrifter. Z. var en av förgrundsfigurerna i den revolutionerande utveckling, som paleobotaniken genomgick under hans livstid. Viktigast äro Z:s monogr. över kolfälten vid Valencien- nes (1886—88), Commentry (1898—90; tills, m. B. Renault), Autun och Épinac (1890; tills, m. Renault), Brive (1892), Blanzy och Le Creusot (1906). Han var även en utomordentlig kännare av den mesozoiska floran; viktig är särskilt den stora monogr. över den rätiska floran i Tonkin (1903). Z:s arbeten lämna viktiga bidrag till kännedomen om särskilt stenkoisväxternas anatomiska byggnad och därigenom till den botaniska härstamningsläran. Flera arbeten ha fått stor betydelse även ur praktisk gruvgeologisk synpunkt. Th. H-e. Zeilon [se'jlån], Nils Olof, matematiker