Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Zeeland - Zeeman, Pieter - Zeemaneffekt - Zefyr - Zefyros, Sefir, Sefyr, Zefyr - Zeileis, Valentin - Zeiller, René - Zeilon, Nils Olof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1147
Zeeman—Zeilon
1148
ligaste provins, omkring Scheldemynningarna;
2,695 kvkm, 250,753 inv. (1934); huvudstad:
Middelburg. Av Ooster-Schelde och
Wester-Schelde delas Z. i tre huvuddelar: i n. öarna
Schouwen (med Duiveland), Sint-Filipsland
och Tolen, i mitten öarna Walcheren,
Noord-Beveland och Zuid-Beveland (numera
land-fast) samt i s. vid belg. gränsen en
fastlands-del (Zeeuwsch-Vlaanderen), urspr. tillhörande
Flandern. Z. är till största delen bördigt
marskland, skyddat av dyner och höga vallar.
Huvudnäringar äro jordbruk (sockerbetor,
vete, potatis, havre, korn och baljväxter) och
boskapsskötsel med mejerihantering. — 12
mars 1906 genombrötos skyddsvallarna kring
Z. av en stormflod, kanske den svåraste
katastrof av dylik art sedan stormfloden 4 och
5 febr. 1825.
Zeeman [zö’-], Pieter, holländsk fysiker
(f. 1865), prof, i Amsterdam 1900. Z:s
viktigaste arbete är
upptäckten (1896) av
den efter honom
uppkallade magnetooptis-ka effekten (se Z e
e-manef f ekt), som
han sedan närmare
behandlade i flera avh.
Z. fick för denna
upptäckt dela Nobelpriset
i fysik för 1902 med
H. A. Lorentz. Bland
Z:s övriga arbeten
märkas mätningar av
ljusets hastighet i
strömmande vatten. Sv. B-r.
Zeemaneffekt [zé’-], uppdelning av
spektral-linjer i flera närliggande komponenter, då
ljuskällan befinner sig i ett magnetiskt fält.
Denna uppdelning är även i starka fält
mycket obetydlig och skönjbar endast i kraftiga
spektralapparater. Vid den s. k. normala
Z. får man vid undersökning av ljus, utsänt
parallellt med de magnetiska kraftlinjerna, en
komponent på vardera sidan om den
ursprungliga linjen; de båda komponenterna äro
cirkulärpolariserade åt motsatt håll. Tar man
i stället ljus, utsänt vinkelrätt mot
kraftlinjerna, äro de båda komponenterna
planpolariserade parallellt med fältet, och
dessutom har man en linje på den ursprungliga
linjens plats, alltså mittemellan de båda
förstnämnda komponenterna. Denna tredje linje
är polariserad vinkelrätt mot fältet. (Ofta
anger man i st. f. polarisationsplan det
däremot vinkel räta svängningsplanet för den
elektriska vektorn i ljuset.)
Den normala Z., som 1896 upptäcktes av P.
Zeeman, förklaras lätt av H. A. Lorentz’
elektronteori, enl. vilken ljuset utsändes av
elektroner, som vibrera kring ett
jämviktsläge. Dessa svängningar kan man näml, tänka
sig uppdelade i en lineär, parallell med
magnetfältet, och två cirkulära med motsatt
om-loppsriktning i ett mot fältet vinkelrätt plan.
Den förstnämnda svängningen påverkas ej av
fältet, av de senare påskyndas den ena, och
den andra går långsammare.
I ett stort antal fall uppdelas
spektrallin-jerna på andra sätt i ett större antal
komponenter (a nom al Z.). Förklaringen ges av
kvantumteorien, först tillämpad på problemet
av Sommerfeld och Landé. Enl. denna
åstadkommer fältet en uppdelning av de olika
spektraltermerna (se S p e k t r u m, sp. 223 f.).
Vid utredning av dessa förhållanden har man
haft stor hjälp av den av holländarna
Uhlen-beck och Goudsmit införda teorien om
elektronspinnet (se Elektron, i suppl.). Ett
specialfall av den anomala Z. är
Paschen-Backeffekten hos multiplettlinjer
(spekt-rallinjer, som vid stark upplösning visa sig
bestå av ett antal närliggande linjer). Vid
relativt svaga magnetfält uppdelas de olika
linjerna oberoende av varandra, men vid
starka fält flyta Zeemankomponenterna av de
olika linjerna delvis ihop, så att man får
endast tre komponenter, motsv. den normala
Z. för en enkel spektrallinje. Z. har, utom
sin atomteoretiska betydelse, intresse som ett
medel att studera magnetiska fält på solen
(se d. o., sp. 88). Sv. B-r.
Zefyr, text., dets. som sefir (se d. o.).
Ze’fyros, grek. (lat. Ze’phyrus), Sefir,
Sefyr, Zefyr, namn på västanvinden,
liksom övriga vindar personifierad i mytologien.
Z. motsvarar romarnas Favonius.
Zeileis [tsäi’lais], Valentin, s. k.
undergörare (f. 1873). Är född i Bayern men
uppger sig vara från »österlandet». Behandlar i
Gallspach i övre Österrike alla sjukdomar
med »bestrålning» från sin »stav»;
strålningens natur är Z:s hemlighet, men man
hänför den till
kortvågs-(högfrekvens-)behand-ling (jfr Elektroterapi). Enl.
sakkunniga undersökningar är det verksamma
elementet psykiskt, ej fysiskt. — Litt.: H.
Frö-derström, »Modern quackery (some records of
patients having received Zeileis treatment in
Gallspach)» (i Acta Psychiatrica et
Neurolo-gica 1931, s. 441); E. Liek, »Undret i
läkekonsten» (1931). J. B-m.
Zeiller [zäla’r], René, fransk
paleobota-nist ocb gruvadministrator (1847—1915), prof,
i paleobotanik vid École supérieure des mines
samt vice president för Conseil général des
mines och inspecteur
général des mines. Z.
utövade en
utomordentlig författarverksamhet, omfattande
omkr. 640 större och
mindre skrifter. Z. var
en av
förgrundsfigurerna i den
revolutionerande utveckling,
som paleobotaniken
genomgick under hans
livstid. Viktigast äro
Z:s monogr. över
kolfälten vid Valencien-
nes (1886—88), Commentry (1898—90; tills, m.
B. Renault), Autun och Épinac (1890; tills, m.
Renault), Brive (1892), Blanzy och Le Creusot
(1906). Han var även en utomordentlig
kännare av den mesozoiska floran; viktig är
särskilt den stora monogr. över den rätiska
floran i Tonkin (1903). Z:s arbeten lämna
viktiga bidrag till kännedomen om särskilt
stenkoisväxternas anatomiska byggnad och
därigenom till den botaniska härstamningsläran.
Flera arbeten ha fått stor betydelse även ur
praktisk gruvgeologisk synpunkt. Th. H-e.
Zeilon [se’jlån], Nils Olof, matematiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
