1151 Zeist—Zeller, E. 1152 Zeissverken i Jena. Flygfotografi Junkers Luftbild. dag. Stiftelsens skötsel och de flesta interna frågor i fabrikerna kontrolleras (sedan 1896) i huvudsak av arbetarna själva genom utskott och deputerade. Arbetare och tjänstemän få varje år del av stiftelsens nettoförtjänst, fördelad efter vissa principer, och de åtnjuta sedan gammalt 1—3 veckors semester. Z. har i mycket varit en föregångare beträffande ekonomiska inrättningar för arbetarna, med sjukkassor, pensionskassor, försäkringar, kassa för byggnadslån mot låg ränta m. m. En arbetslöshetsförsäkring infördes av Abbe för att även stödja arbetare, som avgått el. (utan eget förvållande) avskedats. Beträffande hygien i fabrikslokaler och bostäder, arbetarnas utbildning och rekreationer m. m. nedlade Abbe stor omsorg. — Stiftelsen har åt univ. i Jena bekostat flera institutioner och nybyggnader (bl. a. för fysik, kemi, teknisk fysik, teknisk kemi, mineralogi, hygien, botanik, zoologi, anatomi) och utrustat dem med behövliga vetenskapliga instrument. J. T. Zeist [zélst], kommun i nederl. prov. Ut-recht, 8 km ö. om staden Utrecht; 19,809 inv. (1931). Porslins- och metallindustri. Z. är sedan 1700-talets mitt ett centrum för Nederländernas herrnhutare. Zeitblom [tsaPtblåm], Bartolomeus, tysk målare (f. före 1470, d. efter 1516). Från Z. härrör ett altarverk, på vars flyglar han målat S:t Nikolaus och S:t Franciscus samt »Kristus på Oljeberget» (utanpå) och (såsom predella) »Frälsaren» mellan två helgon (1488; i Stuttgarts fornsamling). Av övriga arbeten märkes en bildcykel på dubbla flygelpar på ett berömt altarverk i Blaubeuren. Liknande verk av honom finnas i Sigmaringen, München, Karlsruhe och Stuttgart. (E. L-k.) Zeitz [tsaits], stad i preuss. prov. Sachsen, 40 km s. s. ö. om Halle, vid Weisse Elster; 35,603 inv. (1933). Järnvägsknut; tillv. av möbler, pianon, maskiner m. m. — Z. var 1657 —1718 residens för hertigarna av Sachsen-Z. (en sidolinje av sachsiska kurfurstehuset) och blev 1815 preussiskt. Zekln, Sek In (it. zecchi'no), urspr. vene-zianskt guldmynt (dukat), som först präglades omkr. 1280 (se Dukat, sp. 86). I Tos- cana präglades s. k. zecchino gigliato (»liljezekin») — 8,66 kr. Z. var ett i hela Orienten under århundraden känt betalningsmedel, tills den holländska dukaten där trädde i dess ställe. Sedan Venezia kommit under Österrike, fortsatte sistnämnda rike till 1822 att prägla z. som handelsmynt, alltjämt utan årtal i prägeln. Även vissa turkiska och egyptiska guldmynt kallades z. Zelaya [säla'ja], se M o s-quitokusten. Zelenski [$ele'njski], T a-d e u s z, pseud. B o y, polsk författare (f. 1874). Har med stor stilistisk talang och otrolig produktivitet översatt ett hundratal franska verk, skrivit litteraturhistoriska arbeten, essäer, teaterkritik, dikter etc. A. A-t. Zeligowski [^eligåTski], L u c j a n, polsk general (f. 1865). Stred i världskriget som rysk överste och slog sig efter bolsjevikrevo-lutionen fram från Kaukasus till Polen. Z. deltog i rysk-polska kriget 1920. Med Pil-sudskis goda minne besatte han okt. 1920 Vilna (se V i 1 n a f r å g a n), vilket regeringen officiellt ogillade. 1925—26 var han krigsminister. A. A-t. Zelköwa, trädsläkte av fam. almväxter med stenfrukt (liksom Celtis). Veden av Z. acuminata, keaki (i Japans bergstrakter), är ett högt värderat träslag. Zell [tsäl], Z. a m S e e, stad i s. v. Salzburg, Österrike, vid Zeller See (750 m ö. h.) i Pinzgau; 2,132 inv. (1923). Turistcentrum, luftkurort och vintersportplats. Zellbell, Ferdinand, musiker (1719— 80), elev av J. H. Roman och Telemann i Hamburg; Z. vistades på 1740-talet vid ryska hovet, fick titeln konsertmästare 1750 och blev 1765 organist i Storkyrkan. På 1760-talet var han konsertledare, och då tanken på en musikalisk akad. framkom, var han även bestämd som dennas ledare; men blott åren 1771—74 skötte han befattningen som dir. för läroverket. Z. skrev 1774 musiken till Gyllenborgs operabalett »Sveas högtid». T. N. Zeller [tsä'lor], Eduard, tysk filosof (1814 —1908), prof, i Heidelberg 1862, i Berlin 1872. Z. var urspr. hegelian men fann snart en återgång till Kants problemställningar nödvändig. Mest betydande är Z. som filosofihistoriker. »Die Philosophie der Grie-chen» (3 bd, 1844—52; 5:e uppl., i 6 bd, 1879 —1909) är ett klassiskt arbete, epokgörande för uppfattningen av den antika filosofien. Även till den moderna filosofiens historia bidrog Z. genom »Geschichte der deutschen Philosophie seit Leibniz» (1873; 2:a uppl. 1875). G. O-a.