Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1171
Zigenare
1172
Zigenare med sitt läger. Dalsland 1899.
mill. el. något mera. Siffran är dock mycket
osäker. Talrikast förekomma de i s. ö. Europa.
Ordet zigenare (ty., da. och no. zigeuner,
ry. tsigan, ung. cigåny, it. zingaro, -ano, sp.
cingaro o. s. v.) är av omstritt ursprung. I en
del europeiska länder gå z. under
benämningar, som eg. betyda »egypter»; jfr eng. gipsy,
äldre fr. égyptien (nu bohémien, eg. »bömare»),
sp. gitano, nygrek, gyftos samt även ung.
Pha-rao népek, Faraos folk. Vid sitt första
framträdande i Europa uppgåvo de sig
mångenstädes stamma från »Lilla Egypten», varmed de
torde ha avsett Armenien el. Peloponnesos. I
n. Tyskland och de nordiska länderna fingo z.
från början namn efter de mongoliska
tatarerna, om vilka de ansågos påminna; jfr
Tattare. Själva kalla sig z. flerstädes
rom, man, människa (romni, kvinna), möjl.
en efter deras språk anpassad form av ordet
romanoi, romaner, samt på resp, länders språk
travellers, rejsende, resande o. dyl.
På sin väg från Indien till Europa måste
z. ha genomvandrat Persien och Armenien.
Den första pålitliga uppgiften om z. i Europa
härrör från en franciskanmunk, Simon
Si-meonis, som 1322 på Kreta påträffade ett band
z. I Grekland vistades de tydligen under en
ganska lång tid. Före 1450 hade z. visat sig
i Ungern, mell. och n. Tyskland, Schweiz,
Italien, Frankrike och Spanien. Omkr. 1500
nådde de England. Från 1505 föreligger den
äldsta bevarade urkunden om z. i Danmark,
och 1512 hunno de till Sverige. Olaus Petri
berättar i »En swensk cröneka», att detta
år »kom en part av det folket, som fara
omkring ifrån det ena landet till det andra, dem
man kallar Tatare, hit i landet och till
Stockholm». och tillägger, att »förr hade de aldrig
här varit». Stockholms stads tänkebok för
s. å. har även en notis om deras ankomst.
Mycket snart kom man underfund med z:s
asociala och parasiterande natur. De blevo
föremål för stränga lagstiftningsåtgärder och
hätska förföljelser från statsmakternas sida,
men ingen stat har helt lyckats befria sig från
dem. I Tyskland och Österrike gjordes under
1700- och 1800-talet ett par misslyckade
försök att inlemma z. i den övriga befolkningen
som en bofast och arbetande folkgrupp. Bland
rumäner, magyarer, slaver och spanjorer ha
z. i allm. funnit sig bäst till rätta. Bland
dessa folk är deras antal också sedan
gammalt störst.
Under 1500-talet spredo sig z. till olika
delar av Sverige. Gustav Vasa gjorde
upprepade försök att få dem ur landet. 1550
bestämde konungen, att »tattarna», om de ej
inom viss tid dragit dädan, skulle straffas
»till liv och gods utan all nåder». Tio år
senare förbjöd ärkebiskop Laurentius Petri
prästerskapet att befatta sig med z., de skulle
icke få kyrklig begravning, deras barn skulle
ej få döpas o. s. v. Förföljelserna mot z.
kulminerade under förra hälften av 1600-talet,
då de gjordes till föremål för en barbariskt
sträng lagstiftning. Att bli dem kvitt
lyckades man dock icke. Småningom började
mildare synpunkter på z. göra sig gällande.
Enl. 1686 års kyrkolag skulle »tartare» på
egen begäran få sina barn döpta, de vuxna
skulle förmanas att bli bofasta och låta sig
undervisas i den kristna läran. Mot
kringströvande och nyinkomna z. utfärdades även i
fortsättningen stränga förordningar. Enl. en
bestämmelse av 1748 — återtagen 1772 —
skulle sådana förjagas ur landet och, om
de åter smöge sig in, avstraffas med spö och
ris samt utdrivas. Enl. nu gällande
bestämmelser (lag om utlänninns rätt att här i
riket vistas av 2 aug. 1927) må utländsk z.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
