1171 Zigenare 1172 Zigenare med sitt läger. Dalsland 1899. mill. el. något mera. Siffran är dock mycket osäker. Talrikast förekomma de i s. ö. Europa. Ordet zigenare (ty., da. och no. zigeuner, ry. tsigan, ung. cigåny, it. zingaro, -ano, sp. cingaro o. s. v.) är av omstritt ursprung. I en del europeiska länder gå z. under benämningar, som eg. betyda »egypter»; jfr eng. gipsy, äldre fr. égyptien (nu bohémien, eg. »bömare»), sp. gitano, nygrek, gyftos samt även ung. Pha-rao népek, Faraos folk. Vid sitt första framträdande i Europa uppgåvo de sig mångenstädes stamma från »Lilla Egypten», varmed de torde ha avsett Armenien el. Peloponnesos. I n. Tyskland och de nordiska länderna fingo z. från början namn efter de mongoliska tatarerna, om vilka de ansågos påminna; jfr Tattare. Själva kalla sig z. flerstädes rom, man, människa (romni, kvinna), möjl. en efter deras språk anpassad form av ordet romanoi, romaner, samt på resp, länders språk travellers, rejsende, resande o. dyl. På sin väg från Indien till Europa måste z. ha genomvandrat Persien och Armenien. Den första pålitliga uppgiften om z. i Europa härrör från en franciskanmunk, Simon Si-meonis, som 1322 på Kreta påträffade ett band z. I Grekland vistades de tydligen under en ganska lång tid. Före 1450 hade z. visat sig i Ungern, mell. och n. Tyskland, Schweiz, Italien, Frankrike och Spanien. Omkr. 1500 nådde de England. Från 1505 föreligger den äldsta bevarade urkunden om z. i Danmark, och 1512 hunno de till Sverige. Olaus Petri berättar i »En swensk cröneka», att detta år »kom en part av det folket, som fara omkring ifrån det ena landet till det andra, dem man kallar Tatare, hit i landet och till Stockholm». och tillägger, att »förr hade de aldrig här varit». Stockholms stads tänkebok för s. å. har även en notis om deras ankomst. Mycket snart kom man underfund med z:s asociala och parasiterande natur. De blevo föremål för stränga lagstiftningsåtgärder och hätska förföljelser från statsmakternas sida, men ingen stat har helt lyckats befria sig från dem. I Tyskland och Österrike gjordes under 1700- och 1800-talet ett par misslyckade försök att inlemma z. i den övriga befolkningen som en bofast och arbetande folkgrupp. Bland rumäner, magyarer, slaver och spanjorer ha z. i allm. funnit sig bäst till rätta. Bland dessa folk är deras antal också sedan gammalt störst. Under 1500-talet spredo sig z. till olika delar av Sverige. Gustav Vasa gjorde upprepade försök att få dem ur landet. 1550 bestämde konungen, att »tattarna», om de ej inom viss tid dragit dädan, skulle straffas »till liv och gods utan all nåder». Tio år senare förbjöd ärkebiskop Laurentius Petri prästerskapet att befatta sig med z., de skulle icke få kyrklig begravning, deras barn skulle ej få döpas o. s. v. Förföljelserna mot z. kulminerade under förra hälften av 1600-talet, då de gjordes till föremål för en barbariskt sträng lagstiftning. Att bli dem kvitt lyckades man dock icke. Småningom började mildare synpunkter på z. göra sig gällande. Enl. 1686 års kyrkolag skulle »tartare» på egen begäran få sina barn döpta, de vuxna skulle förmanas att bli bofasta och låta sig undervisas i den kristna läran. Mot kringströvande och nyinkomna z. utfärdades även i fortsättningen stränga förordningar. Enl. en bestämmelse av 1748 — återtagen 1772 — skulle sådana förjagas ur landet och, om de åter smöge sig in, avstraffas med spö och ris samt utdrivas. Enl. nu gällande bestämmelser (lag om utlänninns rätt att här i riket vistas av 2 aug. 1927) må utländsk z.