Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1173
Zigenarfåglar—Zigenarspråket
1174
vid ankomsten till riket el. omedelbart
därefter av polismyndighet avvisas el., om han
där inkommit, utvisas. Antalet z. av
oblandad ras i Sverige är enl. uppgift frän
polismyndigheterna 1922 omkr. 250 (jfr Tattare).
Även i Danmark upptar z:s historia mest en
rad utvisningslagar och straffbestämmelser
av olika slag. Enl. en bestämmelse av 1875
(förnyad 1879 och 1897) är det förbjudet för
»utländska tattare» att söka sin utkomst
genom att fara omkring i landet. — I Norge
ha z. av ålder sammanblandats med inhemska
lösdrivarband under namnet fanter. Den
norska lagstiftningen mot fanterna, som i
äldre tider var lika grym som den svenska
mot z., har sålunda till föremål landstrykare
i allm. Eilert Sundt (se d. o.) arbetade i mitten
av 1800-talet energiskt på fanternas
uppfostran och förbättring. Hans arbete
återupptogs på 1890-talet av sogneprästen J.
Walnum, som 1897 tog initiativet till
bildandet av en landsförening »til motarbeidelse
av omstreifervesenet» (nu benämnd Den
norske omstreifermisjon), som upprättat
barnhem och arbetskolonier för fanternas och
deras barns tillvaratagande. — Finland fick
på 1500-talet sina z. från Sverige. Sedan årh.
tillbaka synas de finska z. ha levat utan
beröring med stamfränderna i andra länder och
bilda nu en fullkomligt självständig gren av
zieenarstammen. Deras antal uppskattades
1900 till omkr. 2.000. F. n. komma lagarna
om lösdriveri av 1883 och om fattigvården av
1879 till användning gentemot dem. Ett
utförligt kommittébetänkande för prövning av
zigenarfrågan avgavs 1900.
Z. äro i allm. av medellängd el. något
mindre, smidiga och välvuxna. ha svart hår,
olivfärgad hy, regelbundna, ofta vackra drag
och mörkbruna, glänsande ögon. De ha tidig
pubertet, gifta sig unga och få i regel många
barn. Särskilt kvinnorna åldras mycket
hastigt. Livligt temperament, snabb uppfattning
och utvecklade instinkter anses
utmärkande för dem. De skildras allmänt som sluga,
fega, hämndgiriga, lögnaktiga och
lättjefulla, i hög grad inställda på att genom
bedrägerier av olika slag bidraga till sin
försörjning. Ordnat arbete och bofast liv uthärda
de icke. I små flockar, vanl. bestående av några
besläktade familjer, dra de, under ledning av
en hövding, omkring med vagnar och tält och
lägra sig vid utkanterna av städer och
samhällen, där de stanna några dagar el. veckor
och slå mynt av sina färdigheter. Deras
förnämsta näringsfång äro hästaffärer,
kvack-salveri, spådoms- och taskspelarkonster,
tig-geri och snatteri; de utföra även
smidesarbe-ten. kittelflickning, hovslagning o. dyl. Z. äro
i regel mycket musikaliska, och i s. ö. Europa
uppträda’ de som sångare och musiker (se
Zigenarmusik).
Z. äro mycket begivna på sprit, tobak och
kaffe. De äro i hög grad vidskepliga men
synas sakna egna religiösa föreställningar.
Ras- och släktkänslan är mycket stark. Att
gifta sig utom den egna rasen anses vara ett
svårt brott och har förr t. o. m. straffats med
döden. Dock ha de under senare tid i många
länder börjat uppgå i den inhemska
befolkningen. Inbördes synas z. ofta leva i
promiskuitet.
Ur den rika litt. om z. må nämnas följ,
huvudverk: A. F. Pott, »Die Zigeuner in
Europa und Asien» (2 bd, 1844—45); A. G.
Pas-pati, »Études sur les tschinghianés ou
bohé-miens de 1’empire ottoman» (1870); F.
Miklo-sich, ȟber die Mundarten und die
Wande-riingen der Zigeuner Europa’s» (12 avh. i
Wienakad:s Denkschriften 1872—80) och
»Bei-träge zur Kenntniss der Zigeunermundarten»
(4 avh. i samma akad:s Sitzungsberichte 1874
—78); G. H. Borrow, »The zincali» (2 bd,
1841). För Norden kunna nämnas E. Sundt,
»Beretning om fante- eller landstrygerfolket
i Norge» (1850), arbeten av A. Thesleff (se
d. o.), »Undersökning rörande tattare och
zigenare, deras förekomst inorn Sverige,
levnadssätt m. m.» (bilaga 2 till fattigvå
rdslag-stiftningskommitténs betänkande rörande
lös-drivarlagstiftningen, V, 1923) och G. Bergman,
»Rotvälska» (1931). The gypsy lore society i
England har genom G. F. Black 1914 utgivit
en utmärkt bibliogr. över zigenarfolket, dess
historia, seder, språk m. m. A. E-er.
Zigenarfåglar, Opisthocomidae, fam. av
hönsfåglarnas ordn., omfattar en enda art,
zigenarfågeln, hoatzin el.
stinkfågeln, Opisthocomus hoatzin. Den är smärt
byggd, 62 cm lång, med litet huvud och täml.
långa vingar men flyger dock dåligt.
Hjässans fjädrar bilda en tofs, och fjäderdräkten
är övervägande brunröd. Den förekommer i
tropiska Sydamerika. Ungarna klättra
skickligt i träden med tillhjälp av klor på
fingrarna. Köttet är illaluktande. T. P.
Zigenarmusik, den huvudsaki. i Ungern
utbildade folkmusiken hos zigenarna. Den
utmärker sig för rik koloratur, markant rytm
med mycket synkoper samt ofta forcerat
tempo rubato. En typisk melodisk karaktär
av verklig egenart har z. ej, enär zigenares
starka mottaglighet har gjort, att de med
lätthet assimilera all musik. Den är därför
rätt modern till sin struktur.
Zigenarmusi-kerna utmärka sig för sitt livliga
temperament med utomordentlig spelglädje, vilken
dock väsentligen är reproduktiv, och några
verkliga kompositörer ha därför ej uppstått
bland dem. Så mycket mer ha de påverkat
andra folk, framför allt ungrare. Många
kompositörer ha låtit inspirera sig av z., däribland
Liszt, Brahms, Volkmann, Erkel och i våra
dagar även I. Stravinskij. Deras typiska
instrument är cymbalen. Violinen spelar en
framträdande roll i deras orkester. T. N.
Zigenarspråket (R o’m a n i) delar sig tidigt
i flera olika grenar, av vilka den. som talas
i Europa, är bäst känd. Denna omfattar olika
dialekter, starkt uppblandade med de
särskilda ländernas språk. Alla grenar visa dock
nära samhörighet med de nordväst- och
mel-lanindiska grupperna av de arisk-indiska
språken. Av de europeiska dialekterna är den
turkisk-grekiska den viktigaste, renaste och
bäst kända. Den skandinaviska dialekten
fortlever nu i tattarnas språk. (De oblandade
zigenarna i Sverige äro täml. sent inkomna,
enl. en uppgift från Baskiska provinserna;
deras språk är okänt.) Kärnan i z:s fattiga
vokabulär är till stor del av indiskt ursprung,
men ordens böjning och ordföljden gå i
huvudsak tillbaka på resp, länders talspråk. I vissa
ord framskymta dock drag av språkets gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
