Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Zimmern, Heinrich - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1179
Zimmern—Zinkföreningar
1180
driva Hegels och F. T. Vischers estetiska
åskådningar och utarbetade ett
formaleste-tiskt system (»Ästhetik», 2 bd, 1858—65), där
det sköna bestämdes som form, d. v. s.
beroende på de enskilda delarnas förhållande till
varandra. — Se E. Petrini, »Framställning
och kritik af Z:s lära» (1889). R-n B.
Zimmern [tsi’m-], Heinrich, tysk
assy-riolog (1862—1931), ord. prof, i Leipzig 1900.
Z. var en av samtidens förnämsta assyriologer.
Bland hans skrifter märkas »Babylonische
Busspsalmen» (1885), »Beiträge zur Kenntnis
der babylonischen Religion» (1896—1901),
»Biblische und babylonische Urgeschichte» (i
Der Alte Orient 1901; 3:e uppl. 1903),
»Babylonische Hymnen und Gebete in Auswahl»
(ibid. 1905 och 1911), »Sumerische Kultlieder
aus altbabylonischer Zeit» (2 bd, 1912—13)
och »Akkadische Fremdwörter als Beweis für
babylonischen Kultureinfluss» (1915; 2:a uppl.
1917). Z. deltog i den av F. Buhl ledda
revideringen av Gesenius’ »Ilebräisches und
ara-mäisehes Handwörterbuch iiber das Alte
Testament» fr. o. m. 12:e uppl. (1895; 16 e uppl.
1915) och ombesörjde tills, m. H. Winckler
3:e, fullständigt omarbetade uppl. (1902—03)
av E. Schraders »Die Keilinschriften und das
Alte Testament». H. S. N.*
Zimmerwald [tsi’morvalt], by och luftkurort
i schweiz. kantonen Bern, 8 km s. s. v. om
staden Bern; 686 inv. (1931). Om Z i m m e
r-waldsinternationalen se
Interna t i o n a 1 e n, sp. 671.
Zinck [sink], Otto Christian, dansk
skådespelare och teaterhistoriker (1824—190R).
Z. debuterade 1855, var 1855—67 anställd vid
Det kongelige teater och från 1868 vid
Folke-teatret, där han spelade en mängd komiska
roller. Han utgav teaterhistoriska verk om
Oehlenschläger, Holberg och J. L. Phister
samt skrev 1906 sina minnen. P. E-t.
Zinder, S i n d e r, stad i Nigerkolonien,
Franska Västafrika, n. om gränsen mot
Nigeria; 10.415 inv. (1932). Viktig handelsplats
och knutpunkt för karavanvägar;
radiotele-grafstation.
Zi’ngiher, bot., se Ingefära och I n g
e-färsfamiljen.
Zingiberäceae, se Ingefärsfamiljen.
Zink, metalliskt grundämne, som redan i
forntiden brukades som legeringsbeståndsdel i
mässing1; dess karaktär av självständigt
element blev klar på 1700-talet. Om z:s
malmmineral se Zinkmalm. Ur det vanligaste
av dessa, zinkblände, framställes z. dels på
rent termisk, dels på elektrolytisk väg. Vid
de termiska metoderna rostas malmen, vanl.
efter anrikning, till zinkoxid, som i retorter
reduceras med kol. Z., som vid den för
reduktionen erforderliga temp. är gasformig,
avdestillerar och kondenseras samt tappas
och gjutes i tackor (stundom kallad r å z i n k).
— Vid den elektrolytiska
framställningsmetoden rostas malmen och lakas med utspädd
svavelsyra. Den erhållna zinksulfatlösningen
elektrolyseras efter sorgfällig rening, varvid
z. avsätter sig på katoden. Jfr
Elektrokemi. Om världsproduktionen av z. se
Zinkmalm.
Z. är en glänsande, blåvit, täml. mjuk och
föga hållfast metall, vars spec. v. i medeltal
är 7,1. Vid vanlig temp. spröd, blir metallen
vid 150° C smidig och kan valsas, dragas och
smidas, ett förhållande, som möjliggör dess
vidsträckta användning. Smpt är 419°, kpt
anmärkningsvärt låg. näml. 920°—930°. I
(fuktig) luft bildar metallen ett mot vidare
oxidation skyddande överdrag av basiskt
kar-bonat; i gasform förbrinner den till oxid. Z.
är starkt elektropositiv och löses lätt även i
svaga syror. Dess kemiska tecken är Zn,
atomvikt 65,38, atomnummer 30, valens 2. —
Z. har stor användning i form av plåt, som
rostskyddande överdrag på järn, till
tryckplåtar och som beståndsdel av viktiga
legeringar (se art., till vilka hänvisas från
Zinklegeringar). I form av fint pulver, erhållet
vid hastig avkylning av zinkånga, s. k. z i n
k-grått, begagnas z. som färgämne. G. S-ek.
Zinka (ty. Zinke, it. cornetta),
huvudinstrumentet i gruppen fingerhålshorn, till vilken
bl. a. det svenska folkinstrumentet
fingerhorn hör; av trä el. ben, rakt el. böjt, med
kittelformigt munstycke. Z. omtalas från
senare medeltiden (1300-talet) och stod
särskilt högt i anseende under tiden 1500—1700;
basinstrumentet »serpent» (ormformigt böjt)
levde kvar till 1870-talets slut. Z. hade vanl.
7 griphål. Tonen var fyllig men något håltom
och beslöjad. — Z i n k e n i’s t kallades under
z:s glanstid stadsmusikanten. T. N.
Zinkblände el. S p b a 1 e r 11, zinkens
vanligaste malmmineral, den reguljärt (se K
ri-s t a 1 1 s y s t e m), ibland i tetraedrar
kristalliserande formen av den dimorfa zinksulfiden,
ZnS (jfr W u r t z i t). I rent tillstånd, då
det håller 67 % zink och 33 % svavel, är z.
färglöst el. vitt. Genom isomorf inblandning
av svaveljärn, FeS. har z. emellertid i regel
brun el. svart färg; ibland är det gult el.
rödtill grönaktigt. Z. är sprött, genomlysande till
genomskinligt, har (en vanl. halvmetallisk)
diamant- el. hartsglans, mycket fullkomlig
klyvbarhet (efter rombdodekaedern),
hårdheten 3,5—4 (se H å r d h e t s s k a 1 a) och spec.
v. 3,9—4.1. Strecket är gult el. brunt, sällan
vitt. Z. kan innehålla upp till 20% järn; i
detsamma ingår ofta även något mangan
jämte kadmium (mindre än 5 %) m. fl.
metaller. — Se vidare Zinkmalm. N. Zn.
Zinkcement, Sorels kitt, en stenhård
massa, som erhålles genom inblandning av
zinkoxid i en koncentrerad lösning av
zink-klorid. Z. brukas bl. a. till fyllning av
ihåliga tänder. I. B.
Zinket ning, se Zinkografi.
Zinkfeber, se Zinkpreparat.
Zinkförenin,,par. Zink bildar tvåvärda,
positiva, elementära ioner, dessutom (praktiskt
oviktiga) komplexa, med syre, cyan,
ammoniak m. m. sammansatta, negativa och
positiva ioner. Viktiga z. äro: zinkoxid,
ZnO, vitt pulver (jfr Zink), som utgör
färgämnet zinkvitt(rå zinkoxid) och som
även har medicinsk användning (se Z i n
k-preparat); zinksulfat (zinkvitriol),
ZnSO4 +7 II2O, vattenlösliga, färglösa
kristaller; z i n k k 1 o r i d, ZnCl2, vit. starkt
deli-kvescent, lättlöslig massa, använd vid
lödning, till framställning av vulkanfiber, som
antiseptikum (klorzink, se
Zinkpreparat) och blandad med jodkalium + jod i
lösning (klorzinkjod) som mikrokemiskt
reagens på cellulosa och tannin; zinksulfid,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
