1179 Zimmern—Zinkföreningar 1180 driva Hegels och F. T. Vischers estetiska åskådningar och utarbetade ett formaleste-tiskt system (»Ästhetik», 2 bd, 1858—65), där det sköna bestämdes som form, d. v. s. beroende på de enskilda delarnas förhållande till varandra. — Se E. Petrini, »Framställning och kritik af Z:s lära» (1889). R-n B. Zimmern [tsi'm-], Heinrich, tysk assy-riolog (1862—1931), ord. prof, i Leipzig 1900. Z. var en av samtidens förnämsta assyriologer. Bland hans skrifter märkas »Babylonische Busspsalmen» (1885), »Beiträge zur Kenntnis der babylonischen Religion» (1896—1901), »Biblische und babylonische Urgeschichte» (i Der Alte Orient 1901; 3:e uppl. 1903), »Babylonische Hymnen und Gebete in Auswahl» (ibid. 1905 och 1911), »Sumerische Kultlieder aus altbabylonischer Zeit» (2 bd, 1912—13) och »Akkadische Fremdwörter als Beweis für babylonischen Kultureinfluss» (1915; 2:a uppl. 1917). Z. deltog i den av F. Buhl ledda revideringen av Gesenius’ »Ilebräisches und ara-mäisehes Handwörterbuch iiber das Alte Testament» fr. o. m. 12:e uppl. (1895; 16 e uppl. 1915) och ombesörjde tills, m. H. Winckler 3:e, fullständigt omarbetade uppl. (1902—03) av E. Schraders »Die Keilinschriften und das Alte Testament». H. S. N.* Zimmerwald [tsi'morvalt], by och luftkurort i schweiz. kantonen Bern, 8 km s. s. v. om staden Bern; 686 inv. (1931). Om Z i m m e r-waldsinternationalen se Interna t i o n a 1 e n, sp. 671. Zinck [sink], Otto Christian, dansk skådespelare och teaterhistoriker (1824—190R). Z. debuterade 1855, var 1855—67 anställd vid Det kongelige teater och från 1868 vid Folke-teatret, där han spelade en mängd komiska roller. Han utgav teaterhistoriska verk om Oehlenschläger, Holberg och J. L. Phister samt skrev 1906 sina minnen. P. E-t. Zinder, S i n d e r, stad i Nigerkolonien, Franska Västafrika, n. om gränsen mot Nigeria; 10.415 inv. (1932). Viktig handelsplats och knutpunkt för karavanvägar; radiotele-grafstation. Zi'ngiher, bot., se Ingefära och I n g e-färsfamiljen. Zingiberäceae, se Ingefärsfamiljen. Zink, metalliskt grundämne, som redan i forntiden brukades som legeringsbeståndsdel i mässing1; dess karaktär av självständigt element blev klar på 1700-talet. Om z:s malmmineral se Zinkmalm. Ur det vanligaste av dessa, zinkblände, framställes z. dels på rent termisk, dels på elektrolytisk väg. Vid de termiska metoderna rostas malmen, vanl. efter anrikning, till zinkoxid, som i retorter reduceras med kol. Z., som vid den för reduktionen erforderliga temp. är gasformig, avdestillerar och kondenseras samt tappas och gjutes i tackor (stundom kallad r å z i n k). — Vid den elektrolytiska framställningsmetoden rostas malmen och lakas med utspädd svavelsyra. Den erhållna zinksulfatlösningen elektrolyseras efter sorgfällig rening, varvid z. avsätter sig på katoden. Jfr Elektrokemi. Om världsproduktionen av z. se Zinkmalm. Z. är en glänsande, blåvit, täml. mjuk och föga hållfast metall, vars spec. v. i medeltal är 7,1. Vid vanlig temp. spröd, blir metallen vid 150° C smidig och kan valsas, dragas och smidas, ett förhållande, som möjliggör dess vidsträckta användning. Smpt är 419°, kpt anmärkningsvärt låg. näml. 920°—930°. I (fuktig) luft bildar metallen ett mot vidare oxidation skyddande överdrag av basiskt kar-bonat; i gasform förbrinner den till oxid. Z. är starkt elektropositiv och löses lätt även i svaga syror. Dess kemiska tecken är Zn, atomvikt 65,38, atomnummer 30, valens 2. — Z. har stor användning i form av plåt, som rostskyddande överdrag på järn, till tryckplåtar och som beståndsdel av viktiga legeringar (se art., till vilka hänvisas från Zinklegeringar). I form av fint pulver, erhållet vid hastig avkylning av zinkånga, s. k. z i n k-grått, begagnas z. som färgämne. G. S-ek. Zinka (ty. Zinke, it. cornetta), huvudinstrumentet i gruppen fingerhålshorn, till vilken bl. a. det svenska folkinstrumentet fingerhorn hör; av trä el. ben, rakt el. böjt, med kittelformigt munstycke. Z. omtalas från senare medeltiden (1300-talet) och stod särskilt högt i anseende under tiden 1500—1700; basinstrumentet »serpent» (ormformigt böjt) levde kvar till 1870-talets slut. Z. hade vanl. 7 griphål. Tonen var fyllig men något håltom och beslöjad. — Z i n k e n i's t kallades under z:s glanstid stadsmusikanten. T. N. Zinkblände el. S p b a 1 e r 11, zinkens vanligaste malmmineral, den reguljärt (se K ri-s t a 1 1 s y s t e m), ibland i tetraedrar kristalliserande formen av den dimorfa zinksulfiden, ZnS (jfr W u r t z i t). I rent tillstånd, då det håller 67 % zink och 33 % svavel, är z. färglöst el. vitt. Genom isomorf inblandning av svaveljärn, FeS. har z. emellertid i regel brun el. svart färg; ibland är det gult el. rödtill grönaktigt. Z. är sprött, genomlysande till genomskinligt, har (en vanl. halvmetallisk) diamant- el. hartsglans, mycket fullkomlig klyvbarhet (efter rombdodekaedern), hårdheten 3,5—4 (se H å r d h e t s s k a 1 a) och spec. v. 3,9—4.1. Strecket är gult el. brunt, sällan vitt. Z. kan innehålla upp till 20% järn; i detsamma ingår ofta även något mangan jämte kadmium (mindre än 5 %) m. fl. metaller. — Se vidare Zinkmalm. N. Zn. Zinkcement, Sorels kitt, en stenhård massa, som erhålles genom inblandning av zinkoxid i en koncentrerad lösning av zink-klorid. Z. brukas bl. a. till fyllning av ihåliga tänder. I. B. Zinket ning, se Zinkografi. Zinkfeber, se Zinkpreparat. Zinkförenin,,par. Zink bildar tvåvärda, positiva, elementära ioner, dessutom (praktiskt oviktiga) komplexa, med syre, cyan, ammoniak m. m. sammansatta, negativa och positiva ioner. Viktiga z. äro: zinkoxid, ZnO, vitt pulver (jfr Zink), som utgör färgämnet zinkvitt(rå zinkoxid) och som även har medicinsk användning (se Z i n k-preparat); zinksulfat (zinkvitriol), ZnSO4 +7 II2O, vattenlösliga, färglösa kristaller; z i n k k 1 o r i d, ZnCl2, vit. starkt deli-kvescent, lättlöslig massa, använd vid lödning, till framställning av vulkanfiber, som antiseptikum (klorzink, se Zinkpreparat) och blandad med jodkalium + jod i lösning (klorzinkjod) som mikrokemiskt reagens på cellulosa och tannin; zinksulfid,