1181 Zinkgruvor—Zinkpreparat 1182 ZnS (jfr Z i n k b 1 ä n d e), vitt, olösligt ämne, som i blandning med bariumsulfat utgör färgämnet litopon (se d. o.); z i n k k r o-m a t el. färgämnet z i n k g u 1 t. G. S-ck. Zinkgruvor, a.-b., se Ryllshytte gruvor. Zinkgrått, se Zink. Zinkgrönt el. K o b o 11 g r ö n t, se Koboltfärger. Zinkgult, se Zinkföreningar. Zinklt, Rothzinkerz el. Röd zinkmalm, ett av manganbaltig zinkoxid, ZnO (teoretiskt 80,3 % Zn), bestående, hexagonalt (se Kristallsystem) kristalliserande, halv-metalliskt glänsande, djuprött mineral med god klyvbarhet och pomeransgult streck. Hårdheten är 4—4,5 (se Hårdhetsskala) och spec. v. 5,4—5,7. Se vidare Zinkmalm. N. Zn. Zinkkarbonät, kem., se Z i n k s p a t. Zinkkliché, se F o t o t y p i. Zinkklorld, kem., se Zinkföreningar. Zinklegeringar, se Aluminiumlegeringar, Brons, Mässing och N y-silver. Zinklim, Zinkliniment, se Zinkpreparat. Zinkmalm. De viktigaste zinkmalmsmine-ralen utgöras av dels sulfiden zinkblände, ZnS. dels ett antal »oxidiska» mineral: kar-bonatet zinkspat (galmeja), ZnCO3, silikaten calamin (kiselgalmeja), 2 ZnO . SiO2 . II2O, och willemit, 2 ZnO . SiO2, spinellmineralet frank-linit, ZnO. Fe2O3, och oxiden zinkit, ZnO. Zinkblände (se d. o.) är det enda primära zinkmalmsmineralet av betydelse, tillika det vanligaste av zinkmalmsmineralen och det enda av dessa, som i Sverige är föremål för gruvdrift. Det uppträder i nästan alla sulfid-malmer, oberoende av på vilket sätt dessa bildats. Zinkspat och calamin torde i regel vara sekundära, bildade vid vittringsproees-sers inverkan på zinkblände (jfr V i 11 r i n g). Franklinit, willemit och zinkit äro i stort sett begränsade till det som producent av z. likvisst mycket viktiga Franklin Furnace-distriktet i New Jersey. Zink-manganmal-merna där hålla 50 % franklinit, 20—30 % willemit och 2—6 % zinkit. Z. äro sällan rena. Zinkblände är vanl. blandat med blyglans m. fl. mineral. Många metasomatiska zink- och blymalmer leda tydligt sitt ursprung från eruptivbergarter (t. ex. Magdalena i New Mexico, Kaveltorp m. fl. mellansvenska fyndigheter). Talrika andra metasomatiska zink- och blymalmer, gärna uppträdande i kalksten, äro emellertid ej så nära knutna till eruptivbildningar, att någon sådan kan direkt utpekas som »malmbring-are». Även från malmgångar (med zinkblände och blyglans) erhållas betydande mängder z. (t. ex. Rhenska skifferbergen, Harz. Car-tagena i Spanien). De metasomatiska fyndigheterna i kalksten, bl. a. de båda huvudområdena för z. på jorden, näml. Mississippi-bäckenet (jfr Malm, sp. 702) och Oberschle-sien, lämna tills, m. sådana gångar allra största delen av världsproduktionen av z. På många ställen i t. ex. Amerika brytas vittrade zink-blymalmer. Genom vittringen ha dessa överförts till mera lättreducerade former, huvudsaki. karbonat, och därvid kan zinken ha blivit omflyttad, så att det gynnsamma förhållandet inträtt, att z. uppträder skild från blymalmen. Sveriges största fyndighet av z. är Ämme-berg. Malmen där bildar lagerliknande band i leptit och är jämförelsevis fri från andra malmmineral än zinkblände. F. ö. äro emellertid de svenska, i allm. i leptitformatmnen uppträdande z. nära förbundna med malmer av koppar, bly och svavelkis. Bland sådana förekomster märkas Falun. Garpenberg. Kalv-bäcken (Vika socken), Ryllshyttan, Saxberget, Svartviksgruvan (Svärdsjö socken i, Sör-vik (vid Ludvika) och Västersilvbergsstrecket, samtliga i Dalarna, Kaveltorp i Västmanland samt ett antal ännu ej i drift tagna förekomster i Skelleftefältet (se d. o.). Även kunna nämnas Bersbo, Sala och Dannemora. 1 Finland vinnes z vid Orijärvi. Tidigare har sådan där erhållits även vid Pitkäranta. En ej obetyd.ig del av den z., som brytes, nyttjas för beredning av zinkvitt och litopon. Världsproduktionen av zinkmetall utgör omkr. 1 mill. ton per är. Huvudproducenterna av z. äro f. n. U. S. A., Polen-Tyskland (Oberschle-sien m. m.), Australien, Kanada, Spanien och Japan. Den stora zinkindustrien i Belgien är grundad på till största delen importerad z. I Sverige erhöllos 1932 omkr. 46,000 ton z. (med 24,500 ton zink), allt för export. Ingen framställning av metallisk zink ur inhemsk z. ägde då rum där. N. Zn. Zinkografl, ett grafiskt s. k. plantrycksför-farande (jfr Fotomekaniska reprodu k tionsfö rf aranden, sp. 890), vid vilket tryckformen utgöres av en zinkplåt, på vilken teckningen är utförd antingen direkt på plåten eller genom övertryck (jfr Litografi); tryckningen sker enl. samma princip som vid litografien. Med z., zinkogra-fiska förfaranden, betecknas stundom även en del andra hög- och djupetsningsmetoder, vid vilka tryckformen utgöres av zink. J. H-g. Zinkoxid, kem., se Zinkföreningar och Zinkvitt. Zinkpreparat ha viktig medicinsk användning såsom adstringerande, delvis även antiseptiska och etsande läkemedel. Utvärtes för adstringering av hudlösheter, eksem, ytliga brännskador m. m. nyttjas ofta zinkoxid el. zinkvitt (Zinci oxidum), ett vitt strö-pulver, tills, m. stärkelse, talk o. dyl.; vidare i form av zinksalva (se d. o.), z i n k-oxidpasta (se Pasta), zinklim (Gelatina zinci oxidi), vita, mjukt elastiska kakor, som vid användningen smältas i lindrig värme. Preparatet påstrykes med pensel på huden och stelnar snart till en vit hinna; skyddas med ett lätt förband. Vidare ingår zinkoxid i zinkliniment (Linimentum zincicum spissum), en vitaktig, homogen, mycket tjockflytande massa, som begagnas på akuta eksem och brännskador. Zinksuperoxid (Zinci peroxidum), vitt el. gulvitt pulver, förenar zinkoxidens hopdragande verkan med väte-superoxidens desinficierande; brukas som strö-pulver el. salva på infekterade sår m. m. — Zinksulfat (Zinci sulfas), vita, lättlös-liga kristaller, nyttjas mest i utspädd lösning såsom adstringerande och antiseptiskt medel till indrypning i ögonen vid konjunk-tivit (se d. o.) samt till insprutningar mot dröppel. — K 1 o r z i n k (Zinci chloridum), ett vitt pulver, brukas ibland till etsning —