- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 20. Wallmark - Öändan /
1183-1184

(1929) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1183

Zinksalva—Zinzendorf

1184

även som antiseptisk skölj- och
förbands-vätska (Va—1- till 10-procentig). —
Zinkföreningar, som i små el. måttliga mängder och
icke etsande form, t. ex. med föda el. dryck,
nedsväljas, ha även under långa tider ej visat
skadliga verkningar. Den etsande klorzinken
åter framkallar vid intagning synnerligen
svår förgiftning med starka etsverkningar. —
Arbetare, som i metallgjuterier utsättas för
att inandas zinkångor, angripas ej sällan av
»gjutfeber» el. »zinkfeber» med långvariga
frosskakningar, häftig hosta, huvudvärk,
ryggsmärtor och svaghet; efter några tim.
inställer sig riklig svettning, varefter de insomna
och vakna friska igen. C. G. S.

Zinksalva, Zinkoxidsalva, en vit
salva, som verkar sammandragande och
torkande samt nyttjas på hudlösheter, liggsår,
ymnigt vätskande utslag o. dyl. C. G. S.

Zinkspat (G a 1 m e j a; se d. o.) el. S m i t
h-s o n T t, ett med kalkspat, järnspat, magnesit
och manganspat isomorft, hexagonalt (se
Kristallsystem) kristalliserande mineral av
zinkkarbonat, ZnCO3, med i rent tillstånd 52,i %
zink. Glasglänsande, i rent tillstånd färglös
el. vit, ofta grå-, grön- el. brunaktig.
Hårdheten är 5,5 (se Hårdhetsskala) och spec.
v. 4,3—4,45. Se vidare Zinkmalm. N. Zn.

Zinkspine’ll, miner., se S p i n e 11.

Zinksulfat, kem., se Zinkföreningar
och Zinkpreparat.

Zinksuperoxld, kem., se Zinkpreparat.
Zinkvitriöl, kem., se Zinkföreningar.
Zinkvitt, rå zinkoxid, brukas till vit
målarfärg och har framför blyvitt (se
Blyföreningar 1, sp. 580) den fördelen att ej
gulna el. mörkna i svavelvätehaltig luft.
Därtill är det föga giftigt. Z. framställes
fabriks-mässigt genom förbränning av zinkångor. I. B.

Zinn [tsin], Johann Gottfried, tysk
anatom (1727—59), från 1753 med. prof, i
Göttingen. Hans arbete »Descriptio
anato-mica oculi humani» (1755) tillhör anatomiens
klassiska arbeten. Efter Z. har ögonlinsens
upphängningsapparat, zonula Zinnii, fått sitt
namn, ehuru Z. ej upptäckt den. R. T-dt.*

Zhnnia, företrädesvis mexikanskt släkte av
fam. korgblommiga. Omfattar omkr. 12
arter, en- el. fleråriga örter med motsatta,
hela blad, tvåkönade diskblommor och
tunglika kantblommor (honblommor), vilkas
krona sitter kvar efter blomningen. Flera odlas
som prydnadsväxter i trädgårdar, vanligast
Z. elegans med stora, till färgen varierande
(vita, brandgula, violetta—scharlakansröda)
kantblommor. G. M-e.

Zinnober [sinå’bor], dets. som cinnober (se
d. o.).

Zinnowitz [tsi’nåvits], by på ön Usedom,
preuss. prov. Pommern; 2,193 inv. (1923).
Mycket besökt badort.

Zinnwaldlt [tsin-], miner., se G 1 i m m e r.

Zinovjev [zinå’vjif], Sinovjev, Georgij
J evsejevitj (eg. Apfelbau m), rysk
politiker (f. 1883), av judisk börd, spelade
alltifrån den bolsjevikiska fraktionens bildning
1903 en framträdande revolutionär roll, först
som emigrant i Bern, sedan i Ryssland under
den första ryska revolutionen 1904—06 (bl. a.
som organisatör av Kronstadtupproret efter
första riksdumans upplösning 1906). Fängs-

lad men frigiven 1908, levde Z. till 1917 i
landsflykt, sysselsatt med bolsjevikiskt
wr-fattar- och organisationsarbete, delvis i nära
samverkan med Lenin; bl. a. deltog han vid
Lenins sida i
Zimmer-waldskonferensen 1915
och i dennes arbete på
att uppbygga Tredje
internationalen. Efter
ryska
marsrevolutionen återvände han i
Lenins sällskap till
Ryssland över
Sverige och bekläddes
under den följ, tiden
med viktiga uppdrag,
medlemskap i
kommunistiska partiets
översta ledning (»den

politiska byrån»), ordförandeskapet i
Petro-grads sovjet, en särskilt efter
bolsjeviksty-rets överflyttning till Moskva ganska
självständig och betydelsefull post; likaså blev
han ordf, i den nybildade Tredje
internationalen. Efter Lenins död framträdde han som
den rena »leninismens» målsman emot den
då till en början dominerande
kompromisspolitiken; även som Tredje internationalens
chef uppträdde han på ett sätt, som föga
harmonierade med den dåtida ryska
utrikespolitikens försiktigare signaler. Ett med hans
namn undertecknat brev med uppmaning till
upprorspropaganda i engelska armén,
»Zi-novjevbrevet», kom i dagen vid de engelska
parlamentsvalen 1925, togs trots ryska
dementier för att vara autentiskt och kom att
spela en viktig roll i valkampen och medverka
till engelska arbetarregeringens fall.
Småningom skärptes alltmer motsatsen mellan
Z., som kom att göra gemensam sak med
Trotskij, och den segrande Stalinriktningen
(se Ryssland, sp. 1359); 1926
avlägsnades Z. från sina förtroendeposter, och 1927
blev han utesluten ur partiet. Efter att 1928
ha gjort bot och utlovat bättring
återupptogs han i partiet och fick ett par
underordnade befattningar; 1932 anklagades han för
kontrarevolutionära stämplingar i samband
med en av oppositionsattackerna mot Stalins
jordkollektiviseringspolitik och uteslöts för
andra gången ur partiet — för att 1933
återigen avsvärja sina villomeningar och söka
absolution, hittills utan framgång. A. Kgn.

Zinovjevsk [zinå’vjifsk], se J el i sa ve
t-g r a d.

Zinzärer, dets. som tsintsarer, se K u t s
o-v 1 a c h e r.

Zinzendorf [tsi’ntsondårf], Nikolaus
Lud-wig von, greve, herrnhutismens stiftare
(1700—60). Redan i barndomen visade Z. en
känslosam Jesusfromhet och ett starkt behov
av religiös gemenskap med andra. 1710—16
vistades han i Franckes Pedagogium i Halle,
där han skapade en religiös kamratförening.
I Halle mottog han impulsen till hednamission.
För att utbildas till statstjänsteman sändes Z.
1716 till Wittenberg. Där studerade han
juridik men sysslade även med Luthers skrifter
och trädde i beröring med de ortodoxa
teologerna, varvid han även försökte förena de
ortodoxa och pietisterna. 1719 begav sig Z. ut
på en lång utländsk resa, blev 1721 hov- och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jul 17 16:23:29 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfdt/0752.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free