1183 Zinksalva—Zinzendorf 1184 även som antiseptisk skölj- och förbands-vätska (Va—1- till 10-procentig). — Zinkföreningar, som i små el. måttliga mängder och icke etsande form, t. ex. med föda el. dryck, nedsväljas, ha även under långa tider ej visat skadliga verkningar. Den etsande klorzinken åter framkallar vid intagning synnerligen svår förgiftning med starka etsverkningar. — Arbetare, som i metallgjuterier utsättas för att inandas zinkångor, angripas ej sällan av »gjutfeber» el. »zinkfeber» med långvariga frosskakningar, häftig hosta, huvudvärk, ryggsmärtor och svaghet; efter några tim. inställer sig riklig svettning, varefter de insomna och vakna friska igen. C. G. S. Zinksalva, Zinkoxidsalva, en vit salva, som verkar sammandragande och torkande samt nyttjas på hudlösheter, liggsår, ymnigt vätskande utslag o. dyl. C. G. S. Zinkspat (G a 1 m e j a; se d. o.) el. S m i t h-s o n T t, ett med kalkspat, järnspat, magnesit och manganspat isomorft, hexagonalt (se Kristallsystem) kristalliserande mineral av zinkkarbonat, ZnCO3, med i rent tillstånd 52,i % zink. Glasglänsande, i rent tillstånd färglös el. vit, ofta grå-, grön- el. brunaktig. Hårdheten är 5,5 (se Hårdhetsskala) och spec. v. 4,3—4,45. Se vidare Zinkmalm. N. Zn. Zinkspine'll, miner., se S p i n e 11. Zinksulfat, kem., se Zinkföreningar och Zinkpreparat. Zinksuperoxld, kem., se Zinkpreparat. Zinkvitriöl, kem., se Zinkföreningar. Zinkvitt, rå zinkoxid, brukas till vit målarfärg och har framför blyvitt (se Blyföreningar 1, sp. 580) den fördelen att ej gulna el. mörkna i svavelvätehaltig luft. Därtill är det föga giftigt. Z. framställes fabriks-mässigt genom förbränning av zinkångor. I. B. Zinn [tsin], Johann Gottfried, tysk anatom (1727—59), från 1753 med. prof, i Göttingen. Hans arbete »Descriptio anato-mica oculi humani» (1755) tillhör anatomiens klassiska arbeten. Efter Z. har ögonlinsens upphängningsapparat, zonula Zinnii, fått sitt namn, ehuru Z. ej upptäckt den. R. T-dt.* Zhnnia, företrädesvis mexikanskt släkte av fam. korgblommiga. Omfattar omkr. 12 arter, en- el. fleråriga örter med motsatta, hela blad, tvåkönade diskblommor och tunglika kantblommor (honblommor), vilkas krona sitter kvar efter blomningen. Flera odlas som prydnadsväxter i trädgårdar, vanligast Z. elegans med stora, till färgen varierande (vita, brandgula, violetta—scharlakansröda) kantblommor. G. M-e. Zinnober [sinå'bor], dets. som cinnober (se d. o.). Zinnowitz [tsi'nåvits], by på ön Usedom, preuss. prov. Pommern; 2,193 inv. (1923). Mycket besökt badort. Zinnwaldlt [tsin-], miner., se G 1 i m m e r. Zinovjev [zinå'vjif], Sinovjev, Georgij J evsejevitj (eg. Apfelbau m), rysk politiker (f. 1883), av judisk börd, spelade alltifrån den bolsjevikiska fraktionens bildning 1903 en framträdande revolutionär roll, först som emigrant i Bern, sedan i Ryssland under den första ryska revolutionen 1904—06 (bl. a. som organisatör av Kronstadtupproret efter första riksdumans upplösning 1906). Fängs- lad men frigiven 1908, levde Z. till 1917 i landsflykt, sysselsatt med bolsjevikiskt wr-fattar- och organisationsarbete, delvis i nära samverkan med Lenin; bl. a. deltog han vid Lenins sida i Zimmer-waldskonferensen 1915 och i dennes arbete på att uppbygga Tredje internationalen. Efter ryska marsrevolutionen återvände han i Lenins sällskap till Ryssland över Sverige och bekläddes under den följ, tiden med viktiga uppdrag, medlemskap i kommunistiska partiets översta ledning (»den politiska byrån»), ordförandeskapet i Petro-grads sovjet, en särskilt efter bolsjeviksty-rets överflyttning till Moskva ganska självständig och betydelsefull post; likaså blev han ordf, i den nybildade Tredje internationalen. Efter Lenins död framträdde han som den rena »leninismens» målsman emot den då till en början dominerande kompromisspolitiken; även som Tredje internationalens chef uppträdde han på ett sätt, som föga harmonierade med den dåtida ryska utrikespolitikens försiktigare signaler. Ett med hans namn undertecknat brev med uppmaning till upprorspropaganda i engelska armén, »Zi-novjevbrevet», kom i dagen vid de engelska parlamentsvalen 1925, togs trots ryska dementier för att vara autentiskt och kom att spela en viktig roll i valkampen och medverka till engelska arbetarregeringens fall. Småningom skärptes alltmer motsatsen mellan Z., som kom att göra gemensam sak med Trotskij, och den segrande Stalinriktningen (se Ryssland, sp. 1359); 1926 avlägsnades Z. från sina förtroendeposter, och 1927 blev han utesluten ur partiet. Efter att 1928 ha gjort bot och utlovat bättring återupptogs han i partiet och fick ett par underordnade befattningar; 1932 anklagades han för kontrarevolutionära stämplingar i samband med en av oppositionsattackerna mot Stalins jordkollektiviseringspolitik och uteslöts för andra gången ur partiet — för att 1933 återigen avsvärja sina villomeningar och söka absolution, hittills utan framgång. A. Kgn. Zinovjevsk [zinå'vjifsk], se J el i sa ve t-g r a d. Zinzärer, dets. som tsintsarer, se K u t s o-v 1 a c h e r. Zinzendorf [tsi'ntsondårf], Nikolaus Lud-wig von, greve, herrnhutismens stiftare (1700—60). Redan i barndomen visade Z. en känslosam Jesusfromhet och ett starkt behov av religiös gemenskap med andra. 1710—16 vistades han i Franckes Pedagogium i Halle, där han skapade en religiös kamratförening. I Halle mottog han impulsen till hednamission. För att utbildas till statstjänsteman sändes Z. 1716 till Wittenberg. Där studerade han juridik men sysslade även med Luthers skrifter och trädde i beröring med de ortodoxa teologerna, varvid han även försökte förena de ortodoxa och pietisterna. 1719 begav sig Z. ut på en lång utländsk resa, blev 1721 hov- och