1185 Zion—Zirkon 1186 justitieråd i Dresden men fortsatte sin religiösa verksamhet genom att anordna uppbyg-gelsemöten i sitt hem och 1725—26 utge vecko-tidskriften Le Socrate de Dresde, genom vilken han sökte nå de av upplysningsidéerna påverkade kretsarna. Sin egentliga livsgärning började Z. först när han tog sig an de flyktingar, som 1722 slagit sig ned på hans gods Berthels-dorf och skapat kolonien Herrnhut (se H e r r n h u-t a r e). 1727 lämnade Z. sin statstjänst och ägnade sig helt åt ledningen av Evangeliska brödraför-samlingen. Under de närmaste åren utvecklades hans egen religiösa åskådning under opposition såväl mot Hallepietismen som mot den historielösa mysticismen. Z. grep tillbaka till den luterska rättfärdiggö-relseläran, varvid han särskilt framhöll dess karaktär av »hjärtereligion». I samband härmed stod hans energiska framhävande av Kristi betydelse, särskilt i dennes lidande och död, vilket småningom ledde till ett överdrivet betonande av den korsfästes sår och blod. 1734 inträdde Z. i prästeståndet och knöt förbindelser med Danmark, varvid han 1735 även besökte Sverige. 1736 utvisades han från Sachsen på grund av konventiklar och falsk lära. Han skapade då i Wetterau (i v. Tyskland) en »pilgrimsförsamling», som blev herrnhutismens centrum fram till 1750. 1737 vigdes Z. till biskop i brödraförsamlingen och vidgade nu sin verksamhet ut över Europa. 1739 besökte han Västindien och vistades 1741 —43 i Amerika. Z:s inflytande växte alltmer, så att han 1747 åter fick tillträde till Sachsen, varefter Herrnhut åter blev centrum för samfundet. Fantasirik, känslofull ända till bisarrhet och impulsiv, blev Z. både en framstående talare och skald. Stundom fick dock hans diktning på grund av bristande självtukt en viss osund karaktär. Z. utgav en mängd skrifter, men någon samlad upplaga av dem finnes icke. Litt.: A. G. Spangenberg, »Leben Z:s» (8 dir, 1772—75); B. Becker, »Z. im Verhältnis zu Philosophie und Kirchentum seiner Zeit» (1886); J. Th. Müller, »Z. als Erneuerer der alten Brüderkirche» (1900); O. Pfister, »Die Frömmigkeit Z:s» (1910), med G. Reichels motskrift »Z:s Frömmigkeit im Licht der Psy-choanalyse» (1911); O. Uttendörfer, »Z. und die Jugend» (1923) och »Z:s Weltbetrach-tung» (1929). Jfr litt. till art. Herrn-h u t a r e. Hg Pl. Zion, se Sion. ZionBsmen, se Sionismen. Zipangu, Marco Polos namn på Japan. Zips [tsips], slovak. Spis, magyar. Szepes, landskap i Tjeckoslovakien, n. Slovakien, ö. om Höga Tatra, kring floderna Poprad och Hornad. Z. var fordom ett rikt bergverks-distrikt (järn- och kopparmalm). Städerna hade till stor del tysk befolkning (numera i starkt avtagande) och gynnades av vittgående privilegier. Flera av dem voro 1412—1772 förpantade till Polen. Zirkel [tsi'r-], Ferdinand, tysk geolog och petrograf (1838—1912), prof, på olika håll, från 1872 i mineralogi och geologi i Leipzig. Z. var den förste mera framstående geolog, som insåg värdet av samt systematiskt till-lämpade och utvecklade den av Sorby (se d. o.) utbildade metoden för undersökning av mineral och bergarter medelst slipprov (se d. o.), och kan anses som skapare av den mikroskopiska petrografien. Bland Z:s arbeten märkas bl. a. »Lehrbuch der Petrographie» (2 bd, 1866; 2:a uppl., 3 bd, 1893—94) och »Die mikroskopische Beschaffenheit der Mine-ralien und Gesteine» (1873). 10:e (1877) t. o. m. 15 :e (1907) omarb. uppl. av C. F. Nau-manns (se d. o.) »Elemente der Mineralogie» utgåvos av Z. (N. Zn.) Zirknitzsjön [tsi'rk-], slov. Cerknisko jezero, insjö i n. v. Jugoslavien, 22 km s. s. v. om Ljubljana, nära byn Zirknitz (Cerknica) och ital. gränsen; en typisk karstsjö med underjordiskt till- och avlopp. Vattenståndet är mycket varierande: efter ihållande regn kan arealen uppgå till 21—56 kvkm; efter torkperioden är bottnen stundom till stor del torrlagd och gräsbevuxen. Zirkön, diamantglänsande, tetragonalt (se Kristallsystem) kristalliserande, svagt radioaktivt (se Radioaktiva mineral, sp. 388 och 390) mineral, som huvudsak!, utgöres av zirkoniumsilikat, ZrO2 . SiO2, samt i friskt tillstånd har stor hårdhet (7,5; se Hårdhets skal a) och hög spec. v. (4,2 —4,9). Z. är osmältbar för biåsröret och bildar gärna tydliga, ibland färglösa, vanl. grå, gula, gröna, bruna, rödbruna el. svarta kristaller, begränsade av prisma- och pyramidytor. Vanlig z., som utgör ett av råmaterialen för framställning av zirkoniumprepa-rat, är mer el. mindre ogenomskinlig. Klart genomskinlig (ädel) z., företrädesvis den gulröda hyacinten (se d. o.), nyttjas som ädelsten. På senare år har, särskilt i U. S. A., blå z. (»siamesisk akvamarin» el. »starlit») från Siam börjat bli omtyckt. Dess vackra blå färg är ej den naturliga utan har erhållits genom upphettning av grå till rödbruna, stenar under inverkan av ångor från en lösning av koboltnitrat och kaliumferrocyanid. Z. är en vanlig underordnad beståndsdel i många eruptiva bergarter (särskilt graniter och syeniter samt dessas pegmatiter, se d. o.), gnejser, vissa kalkstenar m. m. och förekommer även i därur bildade lösa avlagringar. Ur sådana utvinnes den t. ex. på Ceylon, varifrån man får de flesta och bästa ädla z., vilka härstamma ur därvarande gnejser och kalkstenar. Även i Australien finnas viktiga fyndorter för ädel z. M a 1 a k o n är en vat-tenhaltig, omvandlad z. Varieteter av z. äro bl. a. även a 1 v i t och c y r t o 1 i t (se dessa ord). Hafniumdioxidhalten kan hos vissa zir-konvarieteter uppgå till 17 %. — Se även Zirkonium och Ädelstenar. N. Zn. XX. 38