Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1187
Zirkonium— Zjukovskij
1188
Zirkönium, metalliskt, av H. Klaproth 1789
upptäckt, med kisel och titau besläktat
grundämne, som förekommer mycket spritt i
ett antal mineral, viktigast zirkon, ZrO2 . SiO2
(Ceylon, Tasmanien, Kanada m. m.), den
tekniskt företrädesvis använda h^ddeleyiten, ZrO2
(Sydbrasilien, Ceylon), och eudialyt (se d. o.).
Z. framställes genom reduktion med natrium
av föreningar med fluor el. klor, alldeles rent
genom termisk sönderdelning av zirkonjodid.
Det är en hård, silvervit metall, spec. v. 6,53,
smpt 1,860° C, som förbrinner vid upphettning
i syrgas, vid upphettning förenar sig med kol,
kisel, svavel m. fl. och med metaller bildar
legeringar. I allm. beständigt emot syror,
påverkas det blott av kungsvatten och
fluorvätesyra. Dess kemiska tecken är Zr, atomvikt
91,22, atomnummer 40, valens 4. Metallen har
någon användning som desoxidationsmedel (se
Desoxidation) i form av legeringen
ferro-zirkon (70—80 % Zr). Den viktigaste
föreningen är zirkondioxid (zirkonjord), ZrO2, ett
vitt, svårsmält pulver (smpt omkr. 2,950° C),
som har en icke obetydlig användning vid
tillv. av högeldfast, mot temperaturändringar
okänsligt gods. 1 vita emaljer och i
mjöik-glas ersätter den tennoxid och brukas f. ö.
som kontrastmedel vid röntgenundersökningar.
Zirkonkarbid nyttjas på grund av stor
hårdhet vid glasskärning och som slipmedel.
Pulver av zirkoniummetall brukas i vissa slag
av rökfritt blixtljus. — Alla
zirkoniummine-ral innehålla hafnium (se d. o.), som därför
ingår i alla icke särskilt renade
zirkonium-preparat. G. S-ck.
Zirkönjord, se Zirkonium.
Ziselsläktet, zool., dets. som siselsläktet
(se d. o.).
Zita [tsTta], exkejsarinna av Österrike,
prinsessa av Bourbon-Parma (f. 1892), 1911
förmäld med ärkehertig Karl (se d. o., sp. 402)
av Österrike, som 1916—18 var kejsare av
Österrike och konung av Ungern. Z. har med
energi sökt hävda anspråken på Ungerns tron
för sin son ärkehertig Otto (se d. o., sp. 449).
Zittåu [tsi’-]> stad i fristaten Sachsen, vid
Oders biflod Neisse, nära tjeckoslovakiska
gränsen; 39.712 inv. (1933). Järnvägsknut;
betydande textil-, maskin- och träindustri;
flera högre skolor. — Z. är av tjeckiskt
ursprung, blev stad 1255, brändes av Torstenson
1639 och förstördes av österrikarna 1757.
Zittel [tsi’tol], Karl Alfred von, tysk
geolog och paleontolog (1839—1904). Z. blev
1866 professor i paleontologi i München och
1880 även i geologi samt 1889
generalkonservator för bayerska statens vetenskapliga
samlingar. Z. deltog 1873—74 i Rohlfs’
expedition till Libyska öknen. München blev
under Z:s tid en skola för paleontologer. Ilan
utgav bl. a. »Handbuch der Paläontologie»
(4 bd, 1876—93; en förkortad uppl.,
»Grund-züge der Paläontologie [Paläozoologie]»,
utkom 1895; av d. I, »Evertebrata», utgavs 6:e
uppl. 1924 av F. Broili, av d. II, »Vertebrata»,
4:e uppl. 1923 av F. Broili och M. Schlosscr).
Den geologiska och paleontologiska
vetenskapens utveckling skildrade han i ett arbete,
som är det mest framstående i sitt slag:
»Geschichte der Geologie und Paläontologie
bis Ende des 19. Jahrhunderts» (1899). K. A. G.
Zittra, mus., dets. som cittra (se d. o.).
Zi’ttverrot, bot., se C u r c u m a.
Zivkovic [$i’fkåvitj], Petar, jugoslavisk
militär och politiker (f. 1879). Deltog 1903 i
sammansvärjningen mot konung Alexander av
Serbien, utmärkte sig i Balkankrigen 1912—
13 och i världskriget, blev 1917 chef för
kungl. gardet och 1923 general. Efter
konung Alexanders statskupp jan. 1929 (se
Jugoslavien, sp. 1250) blev Z., som även
tidigare haft stort politiskt inflytande, chef
för ministären; han avgick mars 1932 och
blev åter chef för gardet. A. A-t.
Zizänia aquätica, Vattenris,
Vattenhavre, Vildris, ett på flod- och
sjöstränder i Nordamerika och n. ö. Asien
växande, med riset besläktat gräs med enkönade
småax i yvig vippa, nedtill han-, upptill
honax. Kornen äro smala men ända till 2 cm
långa och användas av indianerna som
näringsmedel. De ätas även gärna av fiskar,
varför gräset ofta odlas i fiskdammar. Som grönt
är ylet ett förträffligt kreatursfoder. G. M-e.
Zizka [^/Jka], Jan, tjeckisk krigare (d.
1424i Efter Hus’ död blev Z. en av
husiter-nas ledare. Han var en fanatisk taborit,
sktckiig fältherre, vann betydande framgångar
i husitkrigen ^se d. 0.) och ansågs länge som
nationalhjälte. Z. har ansetts som
huvudpersonen på en målning av Rembrandt (se
Civil i s). — Tjeck, monogr. av bl. a. J. Pekar
(4 bd, 1927—33). A. A-t.
Zizkov [-gi^käf], se Prag, sp. 61.
Zlzyphus, släkte av brakvedsfamiljen
(Rham-naceae). De bortåt 50 arterna äro buskar el.
små träd med breda, skiftesvis sittande blad
och vanl. med tornar vid bladskaften.
Blommorna äro oansenliga, frukterna stenfrukter.
Z. vulgaris (från Orienten), judetörn e,
planteras i s. Europa, och frukterna,
bröstbär, användas i medicinen. Z. jujuba (från
s. ö. Asien) odlas i varma länder för
frukterna, som till smaken erinra om äpplen.
Z. lotus anses vara de gamla grekernas
lotusträd, vars frukter sades vid förtäring
medföra glömska och döda hemlängtan. Av Z.
spina Christi skall Kristi törnekrona ha
flätats enl. legenden. G. M-e.
Zjitomir [$ytå’mir], po. Zytomierz, stad i
n. v. Ukraina, Sovjetunionen, 160 km v. s. v.
om Kiev, vid Dnjeprs biflod Teterev; 76,678
inv. (1931; många judar). Betydande
spannmålshandel; tillv. av livsmedel, tobak,
handskar m. m. Z. är Volyniens forna huvudstad
och tillhörde före 1778 Polen.
Zjukovskij [$okå’fski], Vasilij
Andre-jevitj, rysk skald (1783—1852). Deltog i
kriget mot Napoleon, blev därpå informator
för ett par storfurstinnor och 1825 lärare för
storfursten, sedermera
tsar Alexander II.
Utomordentligt nobel
och human, utövade
Z. ett visst förädlande
inflytande på sin
lärjunge. Ehuru själv
god reaktionär, lade
han sig ut för
reaktionens offer. Som skald
var Z. en typisk
representant för den
förromantiska, i
Ryssland av Karamzin (se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
