1187 Zirkonium— Zjukovskij 1188 Zirkönium, metalliskt, av H. Klaproth 1789 upptäckt, med kisel och titau besläktat grundämne, som förekommer mycket spritt i ett antal mineral, viktigast zirkon, ZrO2 . SiO2 (Ceylon, Tasmanien, Kanada m. m.), den tekniskt företrädesvis använda h^ddeleyiten, ZrO2 (Sydbrasilien, Ceylon), och eudialyt (se d. o.). Z. framställes genom reduktion med natrium av föreningar med fluor el. klor, alldeles rent genom termisk sönderdelning av zirkonjodid. Det är en hård, silvervit metall, spec. v. 6,53, smpt 1,860° C, som förbrinner vid upphettning i syrgas, vid upphettning förenar sig med kol, kisel, svavel m. fl. och med metaller bildar legeringar. I allm. beständigt emot syror, påverkas det blott av kungsvatten och fluorvätesyra. Dess kemiska tecken är Zr, atomvikt 91,22, atomnummer 40, valens 4. Metallen har någon användning som desoxidationsmedel (se Desoxidation) i form av legeringen ferro-zirkon (70—80 % Zr). Den viktigaste föreningen är zirkondioxid (zirkonjord), ZrO2, ett vitt, svårsmält pulver (smpt omkr. 2,950° C), som har en icke obetydlig användning vid tillv. av högeldfast, mot temperaturändringar okänsligt gods. 1 vita emaljer och i mjöik-glas ersätter den tennoxid och brukas f. ö. som kontrastmedel vid röntgenundersökningar. Zirkonkarbid nyttjas på grund av stor hårdhet vid glasskärning och som slipmedel. Pulver av zirkoniummetall brukas i vissa slag av rökfritt blixtljus. — Alla zirkoniummine-ral innehålla hafnium (se d. o.), som därför ingår i alla icke särskilt renade zirkonium-preparat. G. S-ck. Zirkönjord, se Zirkonium. Ziselsläktet, zool., dets. som siselsläktet (se d. o.). Zita [tsTta], exkejsarinna av Österrike, prinsessa av Bourbon-Parma (f. 1892), 1911 förmäld med ärkehertig Karl (se d. o., sp. 402) av Österrike, som 1916—18 var kejsare av Österrike och konung av Ungern. Z. har med energi sökt hävda anspråken på Ungerns tron för sin son ärkehertig Otto (se d. o., sp. 449). Zittåu [tsi'-]> stad i fristaten Sachsen, vid Oders biflod Neisse, nära tjeckoslovakiska gränsen; 39.712 inv. (1933). Järnvägsknut; betydande textil-, maskin- och träindustri; flera högre skolor. — Z. är av tjeckiskt ursprung, blev stad 1255, brändes av Torstenson 1639 och förstördes av österrikarna 1757. Zittel [tsi'tol], Karl Alfred von, tysk geolog och paleontolog (1839—1904). Z. blev 1866 professor i paleontologi i München och 1880 även i geologi samt 1889 generalkonservator för bayerska statens vetenskapliga samlingar. Z. deltog 1873—74 i Rohlfs’ expedition till Libyska öknen. München blev under Z:s tid en skola för paleontologer. Ilan utgav bl. a. »Handbuch der Paläontologie» (4 bd, 1876—93; en förkortad uppl., »Grund-züge der Paläontologie [Paläozoologie]», utkom 1895; av d. I, »Evertebrata», utgavs 6:e uppl. 1924 av F. Broili, av d. II, »Vertebrata», 4:e uppl. 1923 av F. Broili och M. Schlosscr). Den geologiska och paleontologiska vetenskapens utveckling skildrade han i ett arbete, som är det mest framstående i sitt slag: »Geschichte der Geologie und Paläontologie bis Ende des 19. Jahrhunderts» (1899). K. A. G. Zittra, mus., dets. som cittra (se d. o.). Zi'ttverrot, bot., se C u r c u m a. Zivkovic [$i'fkåvitj], Petar, jugoslavisk militär och politiker (f. 1879). Deltog 1903 i sammansvärjningen mot konung Alexander av Serbien, utmärkte sig i Balkankrigen 1912— 13 och i världskriget, blev 1917 chef för kungl. gardet och 1923 general. Efter konung Alexanders statskupp jan. 1929 (se Jugoslavien, sp. 1250) blev Z., som även tidigare haft stort politiskt inflytande, chef för ministären; han avgick mars 1932 och blev åter chef för gardet. A. A-t. Zizänia aquätica, Vattenris, Vattenhavre, Vildris, ett på flod- och sjöstränder i Nordamerika och n. ö. Asien växande, med riset besläktat gräs med enkönade småax i yvig vippa, nedtill han-, upptill honax. Kornen äro smala men ända till 2 cm långa och användas av indianerna som näringsmedel. De ätas även gärna av fiskar, varför gräset ofta odlas i fiskdammar. Som grönt är ylet ett förträffligt kreatursfoder. G. M-e. Zizka [^/Jka], Jan, tjeckisk krigare (d. 1424i Efter Hus’ död blev Z. en av husiter-nas ledare. Han var en fanatisk taborit, sktckiig fältherre, vann betydande framgångar i husitkrigen ^se d. 0.) och ansågs länge som nationalhjälte. Z. har ansetts som huvudpersonen på en målning av Rembrandt (se Civil i s). — Tjeck, monogr. av bl. a. J. Pekar (4 bd, 1927—33). A. A-t. Zizkov [-gi^käf], se Prag, sp. 61. Zlzyphus, släkte av brakvedsfamiljen (Rham-naceae). De bortåt 50 arterna äro buskar el. små träd med breda, skiftesvis sittande blad och vanl. med tornar vid bladskaften. Blommorna äro oansenliga, frukterna stenfrukter. Z. vulgaris (från Orienten), judetörn e, planteras i s. Europa, och frukterna, bröstbär, användas i medicinen. Z. jujuba (från s. ö. Asien) odlas i varma länder för frukterna, som till smaken erinra om äpplen. Z. lotus anses vara de gamla grekernas lotusträd, vars frukter sades vid förtäring medföra glömska och döda hemlängtan. Av Z. spina Christi skall Kristi törnekrona ha flätats enl. legenden. G. M-e. Zjitomir [$ytå'mir], po. Zytomierz, stad i n. v. Ukraina, Sovjetunionen, 160 km v. s. v. om Kiev, vid Dnjeprs biflod Teterev; 76,678 inv. (1931; många judar). Betydande spannmålshandel; tillv. av livsmedel, tobak, handskar m. m. Z. är Volyniens forna huvudstad och tillhörde före 1778 Polen. Zjukovskij [$okå'fski], Vasilij Andre-jevitj, rysk skald (1783—1852). Deltog i kriget mot Napoleon, blev därpå informator för ett par storfurstinnor och 1825 lärare för storfursten, sedermera tsar Alexander II. Utomordentligt nobel och human, utövade Z. ett visst förädlande inflytande på sin lärjunge. Ehuru själv god reaktionär, lade han sig ut för reaktionens offer. Som skald var Z. en typisk representant för den förromantiska, i Ryssland av Karamzin (se