1197 Zoologi 1198 vilka hans intresse var starkast, äro rika på utmärkta detalj redogörelser. Efter Aristote-les har forntiden att uppvisa endast en zoologisk skriftställare av betydelse, P 1 i n i u s d. ä. (23—79), som i det enda verk av hans hand, som bevarats, det i 37 böcker författade arbetet »Historia naturalis», sammanställt en encyklopedi av dåtidens vetande om naturen. Av egentligt värde i de fyra böcker, som behandla djuren, äro endast hans uppgifter om de i Italien vanliga djuren. Hans okritiska blandning av fakta och fabler har dock minskat tilltron till hans uppgifter. — Den period av förfall, som naturvetenskapen upplevde under senantiken och medeltiden, drabbade även z. Källan för naturvetenskaplig kunskap utgjorde ej studiet av naturen utan av de antika författarnas, främst Aristo-teles’, skrifter. Bortsett från ett antal arabiska forskare, som lämnade beskrivningar av åtskilliga djurformer, delvis på grund av nödtvånget att bedriva de för läkarutbildningen erforderliga anatomiska studierna medelst dissektioner av djur, förtjänar att nämnas endast domin ikanmunken A 1 b e r t u s Magnus (omkr. 1200—80), som riktade uppmärksamheten på Aristoteles’ naturåskådning och därigenom indirekt väckte intresse för naturstudier. — Den nya världsuppfattningens genombrott vid nya tidens början skapade nya förutsättningar också för naturvetenskapernas uppblomstring. Boktryckerikonsten och de i anslutning därtill uppfunna metoderna att reproducera bilder möjliggjorde även en ökad spridning av vetenskapliga arbeten, varjämte de stora geografiska upptäckterna medförde insamling av stora mängder nytt forskningsmaterial. Väsentligen på medeltidsve-tenskapens ståndpunkt kvarstod ännu den engelske läkaren Edward Wotton (1492 —1555) i sina försök att skapa en systematik. Viktigare är den schweiziske läkaren Konrad Gesner (1516—65), som i det väldiga arbetet »Historia animalium» beskrev den då kända djurvärlden. Hans systematik var ännu huvudsaki. Aristoteles’, liksom framställningssättet Plinius’, men djurbeskrivningarna, särskilt då det gällde av honom kända former, äro för sin tid utmärkta, framför allt på grund av den möda han nedlade på att erhålla ett gott illustrationsmaterial (bl. a. även av Albrecht Dürer). I hans anda gå även de verk, som utgåvos av italienaren Ulisse Aid rovandi (1522—1605). Denne upptog ett större antal exotiska former och beaktade även djurens anatomi, särskilt skelettet. Värdefulla djurbeskrivningar lämnades under 1500-talet även av G u i 11 a u m e R on d e 1 e t (1507—56), som behandlade de då kända vattendjuren, och Pierre B e-lon (1517—64), vars huvudarbete, behandlande fåglarna, även innehåller ett försök till jämförande anatomiska studier. Sådana upp-togos även av G i r o 1 a m o Fabrizio el. Fabricius a b A q u a p e n d e n t e (1537— 1619), som dessutom i värdefulla avh. skildrat fosterutvecklingen hos olika ryggradsdjur. Till denna period hör även den engelske läkaren William Harvey (1578—1657), vars framställning av blodomloppet bröt vägen för en helt ny forskningsmetod, vilande på erfa-renhetsbevis, grundade på iakttagelser och experiment. Härigenom avlöstes den ditintills rådande antika uppfattningen av livet och dess lagar av modern åskådning. Personligen var han dock ännu fången av antikens åskådning om naturens väsen, även om ur densamma framgått hans åsikter om ägget som ursprunget till allt levande, formulerade i den berömda satsen »omne vivum ex ovo». 1600-talets z. får i stor utsträckning sin prägel av att mikroskopet då togs i forskningens tjänst. Italienaren M arcello Malpighi (1628—94) är den mikroskopiska anatomiens grundläggare, inom både växt- och djurriket, medan holländaren Antony van Leeu-wenhoek (1632—1723) dels upptäckte vattnets mikroskopiska djurvärld, dels gjorde ett stort antal histologiska iakttagelser. Han var också den förste, som (hos groda) iakttog sä-deskroppens förening med ägget. Hans landsman Jan Swammerdam (1637—80) är berömd för sina arbeten om insekter, vari han lämnade goda framställningar av den inre anatomien hos dessa djur och samtidigt lade grunden till den moderna insektsanatomien. Beträffande den av honom utformade preformationsteorien se d. o. Det stora material av skiftande djurformer från jordens olika delar, som vid denna tid var känt, var i huvudsak ännu ordnat enl. Aristoteles’ system. Trots ett stort antal ofta goda djurbeskrivningar fanns näml, ännu ej ett klart artbegrepp, liksom också en konsekvent genomförd terminologi saknades. Av banbrytande betydelse blev därför införandet av arten som ett strängt definierat begrepp genom den engelske forskaren John Ray (1628—1705). Denne var huvudsaki. botanist men bearbetade och klassificerade även de fyrfota djuren och ormarna, medan hans vän och medhjälpare Francis W i 1 1 u g h b y (1635—72) sysselsatte sig med fåglar och fiskar. Den store nydanaren av den zoologiska och botaniska systematiken blev Linné (se d. o.), som utgick från artbegreppet. Likväl blev av olika anledningar hans zoologiska system i åtskilliga hänseenden Rays underlägset. Dels bygger det i stor utsträckning på yttre kännetecken, medan Rays var baserat även på anatomiska olikheter, dels sysselsatte han sig huvudsaki. med däggdjur och fåglar och intresserade sig bland de lägre djuren endast för insekterna. Beträffande fiskarna godtog han det (ej på arten utan på släktet grundade) system, som utarbetats av hans i unga år bortgångne vän Peter Artedi (1705 -—35). Även om Linné betydde mindre för z. än för botaniken, satte hans verksamhet likväl djupa spår, dels på grund av den instinktiva uppfattning av naturliga släktskapsförhållanden, som utmärkte honom, dels och framför allt på grund av införandet av en bestämd terminologi, goda beskrivningar och slutligen en praktisk metod att benämna djuren genom uppställningen av den binära nomenklaturen. Frånsidan av den linnéanska naturvetenskapen var, att den efter sin geniale mästares bortgång stelnade i en själlös samlarverksamhet, vars enda uppgift var att upptäcka och i systemet inordna så många arter som möjligt. Mot Linnés skarpa systematisering uppträdde hans samtida G. L. L. de B u f f o n (1707—88), som i sin stort anlagda