Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Zoologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1197
Zoologi
1198
vilka hans intresse var starkast, äro rika på
utmärkta detalj redogörelser. Efter
Aristote-les har forntiden att uppvisa endast en
zoologisk skriftställare av betydelse, P 1 i n i u s
d. ä. (23—79), som i det enda verk av hans
hand, som bevarats, det i 37 böcker
författade arbetet »Historia naturalis»,
sammanställt en encyklopedi av dåtidens vetande om
naturen. Av egentligt värde i de fyra böcker,
som behandla djuren, äro endast hans
uppgifter om de i Italien vanliga djuren. Hans
okritiska blandning av fakta och fabler har
dock minskat tilltron till hans uppgifter. —
Den period av förfall, som naturvetenskapen
upplevde under senantiken och medeltiden,
drabbade även z. Källan för
naturvetenskaplig kunskap utgjorde ej studiet av naturen
utan av de antika författarnas, främst
Aristo-teles’, skrifter. Bortsett från ett antal
arabiska forskare, som lämnade beskrivningar av
åtskilliga djurformer, delvis på grund av
nödtvånget att bedriva de för läkarutbildningen
erforderliga anatomiska studierna medelst
dissektioner av djur, förtjänar att nämnas
endast domin ikanmunken A 1 b e r t u s
Magnus (omkr. 1200—80), som riktade
uppmärksamheten på Aristoteles’ naturåskådning och
därigenom indirekt väckte intresse för
naturstudier. — Den nya världsuppfattningens
genombrott vid nya tidens början skapade nya
förutsättningar också för
naturvetenskapernas uppblomstring. Boktryckerikonsten och
de i anslutning därtill uppfunna metoderna
att reproducera bilder möjliggjorde även en
ökad spridning av vetenskapliga arbeten,
varjämte de stora geografiska upptäckterna
medförde insamling av stora mängder nytt
forskningsmaterial. Väsentligen på
medeltidsve-tenskapens ståndpunkt kvarstod ännu den
engelske läkaren Edward Wotton (1492
—1555) i sina försök att skapa en
systematik. Viktigare är den schweiziske läkaren
Konrad Gesner (1516—65), som i det
väldiga arbetet »Historia animalium» beskrev
den då kända djurvärlden. Hans systematik
var ännu huvudsaki. Aristoteles’, liksom
framställningssättet Plinius’, men
djurbeskrivningarna, särskilt då det gällde av honom
kända former, äro för sin tid utmärkta,
framför allt på grund av den möda han nedlade
på att erhålla ett gott illustrationsmaterial
(bl. a. även av Albrecht Dürer). I hans anda
gå även de verk, som utgåvos av italienaren
Ulisse Aid rovandi (1522—1605).
Denne upptog ett större antal exotiska former
och beaktade även djurens anatomi, särskilt
skelettet. Värdefulla djurbeskrivningar
lämnades under 1500-talet även av G u i 11 a u m e
R on d e 1 e t (1507—56), som behandlade de
då kända vattendjuren, och Pierre B
e-lon (1517—64), vars huvudarbete,
behandlande fåglarna, även innehåller ett försök till
jämförande anatomiska studier. Sådana
upp-togos även av G i r o 1 a m o Fabrizio el.
Fabricius a b A q u a p e n d e n t e (1537—
1619), som dessutom i värdefulla avh. skildrat
fosterutvecklingen hos olika ryggradsdjur.
Till denna period hör även den engelske
läkaren William Harvey (1578—1657), vars
framställning av blodomloppet bröt vägen för
en helt ny forskningsmetod, vilande på
erfa-renhetsbevis, grundade på iakttagelser och
experiment. Härigenom avlöstes den ditintills
rådande antika uppfattningen av livet och
dess lagar av modern åskådning. Personligen
var han dock ännu fången av antikens
åskådning om naturens väsen, även om ur
densamma framgått hans åsikter om ägget som
ursprunget till allt levande, formulerade i den
berömda satsen »omne vivum ex ovo».
1600-talets z. får i stor utsträckning sin prägel
av att mikroskopet då togs i forskningens
tjänst. Italienaren M arcello Malpighi
(1628—94) är den mikroskopiska anatomiens
grundläggare, inom både växt- och djurriket,
medan holländaren Antony van
Leeu-wenhoek (1632—1723) dels upptäckte
vattnets mikroskopiska djurvärld, dels gjorde ett
stort antal histologiska iakttagelser. Han var
också den förste, som (hos groda) iakttog
sä-deskroppens förening med ägget. Hans
landsman Jan Swammerdam (1637—80) är
berömd för sina arbeten om insekter, vari
han lämnade goda framställningar av den
inre anatomien hos dessa djur och samtidigt
lade grunden till den moderna
insektsanatomien. Beträffande den av honom utformade
preformationsteorien se d. o. Det stora
material av skiftande djurformer från jordens
olika delar, som vid denna tid var känt, var
i huvudsak ännu ordnat enl. Aristoteles’
system. Trots ett stort antal ofta goda
djurbeskrivningar fanns näml, ännu ej ett klart
artbegrepp, liksom också en konsekvent
genomförd terminologi saknades. Av banbrytande
betydelse blev därför införandet av arten som
ett strängt definierat begrepp genom den
engelske forskaren John Ray (1628—1705).
Denne var huvudsaki. botanist men
bearbetade och klassificerade även de fyrfota djuren
och ormarna, medan hans vän och
medhjälpare Francis W i 1 1 u g h b y (1635—72)
sysselsatte sig med fåglar och fiskar. Den store
nydanaren av den zoologiska och botaniska
systematiken blev Linné (se d. o.), som
utgick från artbegreppet. Likväl blev av olika
anledningar hans zoologiska system i
åtskilliga hänseenden Rays underlägset. Dels
bygger det i stor utsträckning på yttre
kännetecken, medan Rays var baserat även på
anatomiska olikheter, dels sysselsatte han sig
huvudsaki. med däggdjur och fåglar och
intresserade sig bland de lägre djuren endast
för insekterna. Beträffande fiskarna godtog
han det (ej på arten utan på släktet
grundade) system, som utarbetats av hans i unga
år bortgångne vän Peter Artedi (1705
-—35). Även om Linné betydde mindre för z.
än för botaniken, satte hans verksamhet
likväl djupa spår, dels på grund av den
instinktiva uppfattning av naturliga
släktskapsförhållanden, som utmärkte honom, dels och
framför allt på grund av införandet av en
bestämd terminologi, goda beskrivningar och
slutligen en praktisk metod att benämna
djuren genom uppställningen av den binära
nomenklaturen. Frånsidan av den linnéanska
naturvetenskapen var, att den efter sin
geniale mästares bortgång stelnade i en själlös
samlarverksamhet, vars enda uppgift var att
upptäcka och i systemet inordna så många
arter som möjligt. Mot Linnés skarpa
systematisering uppträdde hans samtida G. L. L. de
B u f f o n (1707—88), som i sin stort anlagda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
