1215 Zusmarshausen—Zweigbergk, O. F. v. 1216 1873), fil. dr, började 1904 ge ut tidskr. Cha-ron, kring vilken meningsfränder (»die Cha-rontiker») samlade sig. Mystiker i motsats mot A. Holz, folkligt okonstlad och expressionistiskt »talrytmiserande» i formen i motsats mot Stefan George, har Z. utvecklat ett religiöst-romantiskt och nationellt program. Han är avog mot den intellektualistiska och materialistiska tidsåldern liksom mot esteticismen; »gemenskapstjänande genom självutveckling» är hans formel för den förebildliga människan, i vilken tidens vånda löses. Z:s diktsamlingar, »Die Kugel» (1909; 2:a, omarb. uppl. 1923), »Gesammelte Werke» (10 bd, 1910 —25) m. fl., ha haft ett icke obetydligt inflytande. R-n B. Zusmarshausen [tsosmarshau'zon], kommun i s. v. Bayern, 22 km v. n. v. om Augsburg, vid Donaus biflod Zusam; 1,161 inv. (1925). Om slaget vid Z. 1648 se Wrangel, C. G., sp. 760, och B. Steckzén i Hist. Tidskr. 1921 Zutfen [zö'tfan], Z u t p h e n, stad i nederl. prov. Gelderland, vid Berkels mynning i Ijsel; 19,732 inv. (1931). Järnvägsknut; betydande handelscentrum (trävaror, smör, kreatur). Sågverk, cementtillv. m. m. Zutfen [zö'tføn], H e n d r ik van (ty. Ilein-rich von Zütphen), Bremens reformator (d. 1524). Blev efter studier i Wittenberg lektor där i augustineremiternas kloster 1511. var 1515—20 prior i augustinklostret i Dordrecht, verkade för lutherdomens införande i Ant-werpen men måste fly och upptog nov. 1522 sin reformatoriska gärning i- Bremen. På katolskt initiativ blev han dec. 1524 torterad och mördad av en pöbelhop. — Monogr. av J. F. Iken (1886). E. Nwn. Zwarthnotz [-nå'ts], se Armenisk konst, sp. 114 ff. och bilder. Zweibrücken [tsvälbry'kon], fr. Deux-Ponts, stad i v. Rhenpfalz, Bayern, vid gränsen mot Saarområdet: 20.770 inv. (1933). Järnvägsknut: järn- och textilindustri, cigarrfabriker m. m. Bland byggnaderna märkas slottet (uppf. 1720—25; fordom hertigresidens, nu inrymmande Oberlandesgericht för Rhenpfalz), Alexanderkirche (slutet av 1400-talet) och Karlskirche (uppförd 1708—12 på Karl XII:s bekostnad). S. F. Z. var ett riksomedelbart grevskap, som 1393 tillföll Pfalz. 1410 blev P f a 1 z - Z. her-tigdöme och ärvdes inom huset Wittelsbach (se d. o.); en släktgren besteg 1654 svenska tronen (se Pfalziska huset). Karl XI återförenade linjens besittningar och styrde Pfalz-Z. genom guvernörer (från 1714 en generalguvernör). Vid Karl XII:s död ärvdes hertigdömet av pfalzgreven Gustav Samuel (se d. o.). Vid hans död kom Pfalz-Z. till linjen Birkenfeld, som 1799 kom på Bayerns tron. B. H-d. Zweig [tsvaik], Arnold, tysk författare (f. 1887), av judisk börd. Har skrivit ett stort antal berättelser och romaner, bl. a. »Die Novellen um Claudia» (1912), »Regenbogen» (1925), den betydande antimilitaristiska »Der Streit um den Sergeanten Grischa» (1927; sv. övers. 1930; dramatiserad s. å.), »Pont und Anna» (1928), »Junge Frau von 1914» (1931), »De Vriendt kehrt heim» (1932), skådespel (»Ritualmord in Ungarn», 1915, m. fl.), litterära och politiska essäer. R-n B. Zweig [tsvaik], Stefan, österrikisk författare (f. 1881), av judisk börd. Fil. dr, företog vidsträckta resor, debuterade 1901 med en diktsamling och har sedan utvecklat ett mycket omfattande författarskap, av vilket må nämnas berättelserna »Amok» (1922; sv. övers. 1928), »Verwirrung der Ge-fühle» (1926; sv. övers. 1927), »Brennendes Ge-heimnis» (1914), skådespelen »Das Hans am Meer» (1912), »Der verwandelte Komödi-ant» (1913; uppf. i Sthlm 1919; utg. s. å.), »Jeremias» (1917), en bearbetning av Ben Jonsons »Volpone» (uppf. i Sthlm 1929) och »Die gesaminelten Ge-dichte» (1924); monogr. över Verlaine (1905), Verhaeren (1910), M. Desbordes-Valmore (1920), Romain Rolland (1921; ny uppl. 1926), Fouché (1930; sv. övers, s. å.), Marie Antoi-nette (1932; sv. övers. 1933), vidare »Drei Meister» (Balzac, Dickens, Dostojevskij; 1920), »Der Kampf mit dem Dämon» (Hölderlin, Kleist, Nietzsche; 1925), »Drei Dichter ihres Lebens» (Casanova, Stendhal, Tolstoj; 1928), »Die Heilung durch den Geist» (Mesmer, Ba-ker-Eddy, S Freud; 1931; sv. övers. 1932) samt övers, av Baudelaire, Verhaeren, Verlaine, Rolland m. fl. Framför allt psykologiskt intresserad, har Z. givit sitt bästa i de skarpsinniga, originella och med lidelsefullt medlevande skrivna karakteristikerna. — Monogr. av E. Rieger (1928) och II. Arens (1932). R-n B. Zweigbergk [sve'jbärk], von, svensk släkt, urspr. från Böhmen, där den skall ha blivit adlad omkr. 1500. Georg von Z. blev svensk fältöverste och stupade vid Wolien-büttel 1641. Hans ättling i 6:e led var fil. dr Per Anton von Z. (1811—62), lärare i Stockholm, som skrev »Lärobok i räknekonsten» (1839; talrika upplagor) m. m. Om dennes sonson P. A. G. von Z. och deras frände O. F. von Z. se nedan. B. H-d Zweigbergk [sve'jbärk], Otto Ferdinand von, tidningsman (f. 1863 23/5); jfr släktart. Blev fil. lic. i Uppsala 1889, var efter medarbetarskap i Dagens Nyheter 1890 och i Aftonbladet 1890 —94 red. för tidningen Småland i Jönköping 1894—96, varefter han återinträdde i Dagens Nyheter, där han sedermera verkade först som andre red. och från 1898 till sin avgång med slutet av 1921 som huvudred. 1899—1908 var han därjämte verkst. dir. i Dagens Nyheters a.-b. 1915—19 var Z. liberal led. av Första kammaren, som 1919 insatte honom i konstitutionsutskottet. Utgången ur den radikala Verdandikretsen i Uppsala, stred han under hela sin publicistiska verksamhet för de liberala grundsatser,