1217 Zweigbergk, P. A. G. v.—Zwingli 1218 som räknade sina anor från den franska revolutionen, och för de nya tankar, som hade sin grund i evolutionsläran. Genom sin glänsande stilkonst blev han en märkesman inom svensk journalistik. Z. har bl. a. utgivit »Svensk politik» (1929). Dlgrn. Zweigbergk [sve'jbärk], Peter Anton Georgvon, agronom (f. 1873 8/5); jfr släktart. Blev student 1892, genomgick Ultuna lantbruksinstitut 1893—95, var jordbrukskonsulent hos Älvsborgs läns hushållningssällskap 1899—1900, förvaltade a.-b. Finspångs styckebruks lantegendomar 1901—04 samt var föreståndare för Östergötlands läns lantbruksskola på Bjärka-Säby och förvaltare av nämnda gods 1904—20. Byråchef i Lantbruks-styrelsen sedan 1920, ordf, i styrelsen för statens lagerhus och fryshus sedan 1921. lian var led. av folkhushållningskommissionen 1917— 18 och har flitigt anlitats i styrelser och nämnder inom sitt fack. H. J. Dft. Zwemer [holl. uttal zvè'-], SamuelMari-nus, holländsk-amerikansk missionär (f. 1867). Z. verkade 1890—1912 som missionär i Arabien och 1913—30 i Kairo, där han bl. a. var ledare av den omfattande litterära missionsverksamhet, som hade sin medelpunkt i Nil-missionstryckeriet, och blev 1930 prof, i mis-sionskunskap och islamsk religionshistoria vid teologiska seminariet i Princeton. Z. har utgivit ett stort antal arbeten om islam och missionen i dess länder och är red. av den ledande tidskr. för muhammedanmission, The Moslem World. G. Lbrg. Zwickau [tsvi'kåu], stad i s. v. delen av ty. fristaten Sachsen, vid Zwickauer Mulde, 33 km v. s. v. om Chemnitz; 84,675 inv. (1933); huvudstad i Kreishauptmannschaft Z. (2,532 kvkm, 873,454 inv.). Medelpunkt för Sach-sens förnämsta stenkolsfält; viktig järnvägsknut. Den betydande industrien omfattar bl. a. spinnerier, väverier, kemisk-tekniska fabriker, porslinsfabrik, tillv. av automobiler, maskiner o. s. v. Bland byggnader märkas den sengotiska Marienkirche (1400—1500-talet) och König-Albert-Museum (med bl. a. rika geol. samlingar). Flera högre skolor. — Z. var 1290—1348 fri riksstad men kom sedan till huset Wettin. Se även Zwickaupro-f e t e r n a. Zwickauprofeterna [tsvi'kau-] kallade sig lekmän, som efter Thomas Münzers (se d. o.) flykt från staden Zwickau i Sachsen uppträdde i svärmisk religiös anda där. Deras åskådning var ett uttryck för medeltida radikal spiritualism. Ledare voro klädesvävarna Nikolaus Storch och Thomas D r ech s el samt Wittenbergstudenten Markus Th o m æ, även kallad S t ü b n e r. Åberopande omedelbar andeingivelse (det »inre ordet»), förkastade de bibel och barndop och siktade till en total omstörtning av det bestående kyrkoväsendet. Sedan de utvisats från Zwickau, spred Storch de socialrevolutionära idéerna bl. a. i Thüringen, medan Stübner vann anhängare bland lärare och studenter i Wittenberg. Sedan Luther 1522 återkommit dit, blev det ett brått slut på den av »svär-meandarna» framdrivna rörelsen, och Z. för-svunno ur historien. — Litt.: N. Müller, »Die Wittenberger Bewegung 1521—22» (2:a uppl. 1911); K. Löffler, »Die Wiedertäufer zu Mönster 1534/35» (1923); jfr även litt. till M ü n-z e r. E. Nwn. Zwinger [tsvi'-], se Dresden, sp. 1245— 46 och bild på pl. 2. Zwingli [tsviTjlI], Huldrych (Ulrich), Schweiz’ reformator (1484 x/i—1531 “/w), f. i Toggenburg. Z. studerade 1498 ff. vid Wiens univ., som då var ett av de få humanistiska, och 1502—06 blev han under studier i Basel fullbildad humanist. 1506 blev han magister och kyrkoherde i Glarus. Under 10 år förvaltade han detta ämbete som en god katolsk präst. Han utvecklades dessa år till patriotisk politiker. Som fältpräst följde han sina Glarusbor i två fälttåg mot Frankrike i n. Italien. Han fick därunder uppleva nederlaget vid Marignano 1515, som krossade de storschweiziska förhoppningarna. Denna katastrof ingrep djupt i Z:s åskådning. Hans ögon öppnades för det folkfördärvande i schweizarnas vana att bjuda ut sig som legosoldater, och kampen däremot blev under flera år hans centrala uppgift. Genom personligt sammanträffande med Erasmus i Basel 1516 blev han ock pacifistisk teolog (djurfabeln »Das Labyrinth»). Hans pacifism uppkallade franskvännerna mot honom och kostade honom hans plats i Glarus, men han blev vid slutet av 1516 Leutpriester (kyrkoherde) vid vallfartsorten Maria Einsiedeln. Där mognade Z:s religiös-moraliska erasmianism under två års stilla lugn. Z:s rykte som predikant blev så stort, att han 1518 kallades till Leutpriester vid Zü-richs huvudkyrka. Under våren 1519 började en ny anda göra sig märkbar hos Z. Han hade fått tag i några av Luthers i Basel tryckta skrifter. Med studiet av Luther kom något fullkomligt nytt in i Z:s liv: Paulus’ förkunnelse av evangeliet om människans synd och Guds nåd. Omgestaltningen fullbordades genom personlig upplevelse under en svår pest sensommaren 1519. Det starka intrycket från Luthers disputation i Leipzig förde till praktisk antipåvlig handling. Som reformator är Z. sålunda direkt Luthers lärjunge, fast han av politiska hänsyn, när Luther 1521 förklarats i akt och bann, förnekade varje inflytande från honom. Det nya, som han fått från Luther, omsmälte han ock efter sin personlighets egenart. Religionens väsen blev för honom ett lugnt sökande efter klarhet och sanning, för Luther en kamp om själens frälsning; hos Z. är religionen insikt och vilja, hos Luther upplevelse. Z. är mer än Luther renässansmänniskan, bakom vilken en god portion tomistisk teologi gömmer sig kvar. Därifrån kom även den olikhet, som skulle bli det enda oöverkomliga yttre skiljemärket mellan Z:s och Luthers värld, natt-vardsläran (se Nattvarden). — Men först och sist måste Z. i allt sitt handlande förstås som patriot. Hela hans reformation är på det intimaste sammanflätad med hans arbete för Zürich och i sista hand för Schweiz. När det gäller detta, få alla betänkligheter vika, även de pacifistiska. 1522 kom Z:s första reformatorskrift, »Von Erkiesen und Fryheit der Spysen», riktad mot fasteföreskrifter och allt yttre ceremoni- X X. 39