1243 Ådalens kontrakt—Ädö 1244 läggningen, gav infanteriet eld, varvid av demonstranter och åskådare fem dödades och fem sårades. Oerhörd upphetsning i hela landet följde. Regeringen (C. G. Ekmans andra ministär) ersatte landshövdingen och landsfogden med vikarier — de ordinarie förmåddes senare att söka andra tjänster — samt tillsatte av representanter för olika menings-grupper en undersökningskommission, som fann polis- och militärbefälet bära stor skuld, bl. a. genom underlåtna avspärrningsåtgärder (tryckt betänkande 1931). Flera åtal följde. Domstolsbehandlingen rentvådde militärbefälhavarna och i huvudsak övriga myndighetspersoner. Deltagandet i kravallerna i Sprängs-viken och Lunde beivrades ej. En del straff för uppträdena i Sandviken m. m. ådömdes. — En skärpning av partimotsättningarna inträdde genom händelserna, helst vissa riktningar inom pressen ej accepterade domstolarnas frikännande av militärbefälhavarna. — Genom oroligheterna visade det sig, att polismakten var otillräcklig och att militären på grund av sin för polisuppgifter icke avsedda utbildning helst icke borde användas för dylika uppgifter. Regeringen (Ekman) genomdrev därför upprättandet av en mindre kår statspolis. Ådalens kontrakt omfattar 9 pastorat: Nordingrå; Ullånger; Vibyggerå; Nora och Skog; Bjärtrå; Gudmundrå; Högsjö och Hemsö; Torsåker och Dal; Ytterlännäs. Ådals-Liden, socken i Västernorrlands län, Ramsele och Resele tingslag, kring Ångermanälven, vid Fjällsjöälvens inflöde; 528.80 kvkm. 2,731 inv. (1934). Storslagna nipbild-ningar i älvdalarna, där bebyggelsen är samlad; f. ö. storkuperad skogsbygd, i Nävernäsa 505 m ö. h. Många bekanta vattenfall, bl. a. Nämforsen (se d. o.). 1.262 har åker, 38.373 har skogsmark. Betydande bolagsdo-mäner. Pastorat i Härnösands stift, Ramsele kontrakt. Åder, se Ådror. Åderbråck. Genom utvidgning av blodådrorna (venerna), företrädesvis på underbenen och låren, uppstå blodfyllda ansvällningar, synliga genom huden. Dylika förekomma även vid stolgången (hemorrojder) samt i pungen och matstrupen m. fl. ställen. Orsaken är dels att söka i anlag i vensystemet, . dels i hinder för blodets avflöde. Å. på benen ge ej sällan upphov till hudförändringar, eksem och sårnader, el. t. o. m. blödningar vid bristning. En annan komplikation är inflammation, flebit (se d. o.). Behandlingen består i förbättring av cirkulationen, komprimerande bindor el. strumpor, bortskärning av venerna el. insprutning i dessa av medel, som åstadkomma skrumpning. T. R. Åderförkalkning, arterioskleros (se d. o.). Åderhinnan (lat. chorioidéa el. tu'nica vas-culåris el. tu'nica me'dia), det mell. av de tre lager, som bilda ögats vägg (det yttersta är senhinnan, det innersta näthinnan). Å. är rik på blodkärl, och från dess kapillärer få stavarna och tapparna, näthinnans synpercipie-rande element, sin näring. K. G. P-n. Åderlåtning, operation, som består i öppnandet av ett ytligt liggande blodkärl, vanl. en ven, mycket sällan en artär (a r t e r i o-tomi), och som har till ändamål att uttömma en större el. mindre mängd blod. Detta ingrepp utgjorde hos de flesta folk frän äldsta tider och i den västerländska kulturvärlden till mitten av 1800-talet det förnämsta behandlingsmedlet vid flertalet rubbningar i hälsotillståndet och användes därjämte under vissa tider i stor utsträckning även av friska människor till förekommande av ohälsa. Den teoretiska grunden för å:s användning utgjordes av de under nämnda tidrymd härskande föreställningarna 1) om d y s k r a s i (se d. o.), 2) att man genom bloduttömning kunde förändra blodets sammansättning i riktning mot det normala och 3) att vissa lindrigare slag av allmän ohälsa berodde på abnorm ökning av blodmängden. Cellular-patologien (se d. o.) kullkastade vid mitten av 1800-talet de tidigare teorierna om å:s verkan, och å. föll i vanrykte i den vetenskapliga medicinen. I Sverige blev M. Huss’ gynnsamma erfarenhet av en oblodig behandlingsmetod vid lunginflammation banbrytande (1852). Den nyare medicinen ställer sig fortfarande på det hela taget avvisande mot att beröva organismen blod, främst på grund av den alltmer fördjupade kunskapen om blodets skyddsverkan vid sjukdom, men å. har likväl återupptagits — om också i en jämförelsevis begränsad utsträckning — framför allt vid behandlingen av sjukdomar, som åtföljas av förhöjt blodtryck, ss. vissa slag av njurlidande, och vid blodöverföring. Mindre blodavtappningar i undersökningssyfte ha en mycket stor betydelse för den moderna diagnostiken. — Å. utföres vanl. på en av hudvenerna i armbågsvecket. För att hindra blodets återflöde till hjärtat omsnör man överarmen med en binda. I och för insnittet i den svällda venen begagnades i gångna tider ofta ett särskilt instrument, s. k. å d e r-snäppare, som bestod av en kniv, vars skärande del kunde bringas att snabbt genomtränga huden och kärlväggen. Numera låter man i allm. blodet rinna ut genom en spetsig, i venen införd, ihålig metallnål. De förr uttömda blodmängderna överstego icke sällan 1/2 liter. Genom upprepade å. kunde man inom loppet av några dagar beröva en patient ända till omkr. 4 liter blod. R. F-s.* Adersnäppare, se Åderlåtning. Ådror. 1. (Anat.) Se Artär och Ven samt Blodkärl. 2. Vattenådror. I grövre jordarter (sten, grus och sand) rör sig grundvattnet på grund av de jämförelsevis stora mellanrummen mellan partiklarna täml. obehindrat igenom hela jordlagret såsom en bred grundvat-tensström. I täta och svårgenomsläppliga jordarter samt i berg kan däremot rörligt grundvatten endast förekomma såsom mer el. mindre avgränsade vattenådror, d. v. s. vattnet framgår i sprickor och gångar i jorden eller i sprickor och skiktfogar i berggrunden. I lösa och kalkhaltiga bergarter kunna dylika sprickor starkt vidgas på grund av vattnets upplösande och eroderande förmåga, varvid större vattenådror eller t. o. m. grundvattensbäckar kunna uppstå (t. ex. flerstädes på Gotland och Öland). Även i jordarter vidgas ofta sprickorna genom vattenerosion. G. Ekm. 3. (Geol.) Se G å n g 1. Ådö, gods i Lossa socken, Uppsala län, på en ö i Mälaren; 837 har, därav 170 har åker;