- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 20. Wallmark - Öändan /
1257-1258

(1929) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åkerhielm (af Margrethelund), Gustaf Fredrik - Åkerhielm (af Margrethelund), Johan Gustaf Nils Samuel - Åkerhielm, Samuel, d. ä. - Åkerhielm (af Margrethelund), Samuel, d. y. - Åkerhöna - Åkerklätt - Åkerlagar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1257

Åkerhielm, J. G. N. S.—Åkerlagar

1258

samtidigt en stor och av samtiden prisad
arbetsförmåga. B. E-r.

Åkerhielm (af Margrethelund),
Johan Gustaf Nils Samuel, frih.,
diplomat, politiker (1833—1900); jfr släktart.
Urspr. officer, inträdde Å. 1856 på den
diplomatiska banan och
var bl. a.
legationssekreterare i
Köpenhamn 1860—63. Ä.
deltog i riksdagarna
1859-60 och 1865-66,
varvid han röstade
för
representationsreformen. 1870—75 var
han led. av Andra
kammaren (1873 och 1874
vice talman) och 1875
—93 led. av Första
kammaren. 1893—95
var Å. ånyo led. av

Andra kammaren och från 1895 till sin död
av Första kammaren. A. var en
synnerligen mångsidigt intresserad riksdagsman,
utpräglat konservativ och, själv stor godsägare,
övertygad proktektionist. Hans politiska
intresse knöts i främsta rummet till
ekonomiska och agrara frågor, i vilka han ägde
stor och erkänd sakkunskap. Ä. var en
framstående men mycket impulsiv talare. 1874—75
var han finansminister och ingick i juni 1889
som utrikesminister i Bildts ministär, i vilken
han i okt. s. å. övertog ledningen som
statsminister. Han avgick från denna post i juli
1891 på grund av att han vid ett enskilt
sammanträde med Första kammaren i och för
överläggningar i en militär fråga fällde de
beryktade orden, att det kunde bli nödvändigt
att »tala svenska både mot öster och väster».
Ä:s oförsiktiga yttrande kom ut i pressen och
framkallade en våldsam indignationsstorm
både i Norge och i liberala kretsar i Sverige.
Hans stora arbetsförmåga togs på
mångfaldiga sätt i anspråk av riksdagen. 1866—70
var han sålunda statsrevisor och 1876—89
ordförande-fullmäktig i Riksgäldskontoret.
1876 blev han överstekammarjunkare. B. E-r.

Åkerhielm, Samuel, d. ä., ämbetsman
(1639—1702), adlad Åkerhielm 1679 (förut
Agriconius); jfr släktart. Studerade i
Uppsala och Leiden och vistades sedan som
preceptor utrikes, bl. a. i Paris. Efter att
1671 ha varit handsekr. hos rikskanslern
tjänstgjorde han som sekr. vid flera
beskickningar, bl. a. vid den svenska fredsmedlingen i
Nijmegen 1676—79, och sedan i Kansliet, där
han vann ett visst inflytande på
utrikespolitiken. Å. var närmast målsman för den
engelska orienteringen och blev jur. hedersdr i
Oxford. Han blev postdir. 1679 och fick titeln
statssekr. 1700. — Jfr E. Ericsson och E.
Vennberg, »Erik Dahlbergh» (1925). T. S-g.

Åkerhielm (af Margrethelund),
Samuel, d. y., frih., riksråd (1684—1768); jfr
släktart. Efter studier bl. a. i Oxford
anställdes han i Kansliet 1707, förflyttades 1713 till
fältkansliet i Timurtasch och följde sedan Karl
XII i fält som sekr. vid krigsexpeditionen. Han
avskedades 1719, möjl. på grund av nära
förbindelser med Görtz, och började s. å. på
riddarhuset en märklig parlamentarisk bana
såsom en framskjuten målsman för den yngre

adeln och holsteinska partiet, med vars
ledande män han hade intima släktförbindelser.
Likväl vann Å. konung Fredriks ynnest och
återinträdde 1723 i Kansliet som statssekr. för
krigsärendena. Efter
partiets fall fick han
1728 en hedersam
förvisning till Åbo som
hovrättspresident och
blev frih. 1731. Vid
1730-talets riksdagar
stod Å. i förgrunden
för oppositionen emot
Horn. Vid
partiskiftet 1739 blev han
riksråd. Han skilde
sig kort därpå helt
från hattarna och
trädde inom rådet i

spetsen för motståndet mot krigsplanerna,
varefter han räknades till mösspartiet. Efter
nederlaget och Gyllenborgs insjuknande
tävlade Å. med C. G. Tessin om det ledande
inflytandet i styrelsen, varvid han särskilt
tog ansvaret för den mot Ryssland undfallande
utrikespolitiken. Å., som motarbetat Adolf
Fredriks val till tronföljare och som 1741 blev
överstemarskalk (hovchef), kom i skarp
motsättning till det kring tronföljarparet och
Tessin nyorganiserade hattpartiet. Att störta
Å. blev det förnämsta målet för dettas
strävanden vid riksdagen 1746—47. Utan att ha
befunnits delaktig i de lägre
mösspartigängar-nas landsförrädiska planer på att för sin sak
indraga rysk vapenmakt i landet stod han
den hatade ryske ministern v. Korff nära och
kom genom den nationella reaktionen emot
Ryssland i en ohållbar ställning. Sensommaren
1747 drabbades han av ständernas förföljelser
i form av angrepp för sitt ställningstagande i
två politiska stridsfrågor, bankens stängning
för sedelinlösning 1745 och principalatsstriden
(se d. o.). I konsekvens med sin allmänt
demokratiska åskådning hade han anslutit sig
till den sedermera av ständerna förkastade
principalatsläran men dock emot Springer
hävdat en gång fattade ständerbesluts okränk
-barhet. Då Å. även befarade att indragas i
de av ständerna öppnade förräderiprocesserna,
avgick han i dec. 1747. Han levde sedan utan
tjänst på sitt gods Margretelund i Uppland.
I början upprätthöll han vissa förbindelser,
vilkas halt är omstridd, med mössorna och
ryske ministern. 1751-—52 års riksdag
beviljade Å. pension. — Omdömet om Å. har
skiftat från bilden av en »sträng Cato» till den
av de segrande hattarna präglade bilden av
Å. som en hätsk och skrupelfri maktsträvare
och partigängare. — Se B. von Beskows
»Minne» av Å. (i »Sv. akad:s handl. ifrån
år 1796», 26, 1853) och R. Kjellén i Hist.
Tidskr. 1894. T. S-g.

Åkerhöna, zool., seRapphönssläktet.
Åkerklätt, bot., se K lättsläkte t.

Åkerlagar. Som å. el. jordlagar (lat. leges
agrariae) betecknades i forntidens Rom de
folkbeslut, vilka avsågo dispositionen av den
jord, som kommit i statens ägo. Den brukade
genom å. överlåtas till enskilda som
privategendom genom försäljning el. assignation,
det senare ofta i samband med
kolonianläggning. överblivna områden, s. k. ager publicus.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jul 17 16:23:29 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfdt/0799.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free