1257 Åkerhielm, J. G. N. S.—Åkerlagar 1258 samtidigt en stor och av samtiden prisad arbetsförmåga. B. E-r. Åkerhielm (af Margrethelund), Johan Gustaf Nils Samuel, frih., diplomat, politiker (1833—1900); jfr släktart. Urspr. officer, inträdde Å. 1856 på den diplomatiska banan och var bl. a. legationssekreterare i Köpenhamn 1860—63. Ä. deltog i riksdagarna 1859-60 och 1865-66, varvid han röstade för representationsreformen. 1870—75 var han led. av Andra kammaren (1873 och 1874 vice talman) och 1875 —93 led. av Första kammaren. 1893—95 var Å. ånyo led. av Andra kammaren och från 1895 till sin död av Första kammaren. A. var en synnerligen mångsidigt intresserad riksdagsman, utpräglat konservativ och, själv stor godsägare, övertygad proktektionist. Hans politiska intresse knöts i främsta rummet till ekonomiska och agrara frågor, i vilka han ägde stor och erkänd sakkunskap. Ä. var en framstående men mycket impulsiv talare. 1874—75 var han finansminister och ingick i juni 1889 som utrikesminister i Bildts ministär, i vilken han i okt. s. å. övertog ledningen som statsminister. Han avgick från denna post i juli 1891 på grund av att han vid ett enskilt sammanträde med Första kammaren i och för överläggningar i en militär fråga fällde de beryktade orden, att det kunde bli nödvändigt att »tala svenska både mot öster och väster». Ä:s oförsiktiga yttrande kom ut i pressen och framkallade en våldsam indignationsstorm både i Norge och i liberala kretsar i Sverige. Hans stora arbetsförmåga togs på mångfaldiga sätt i anspråk av riksdagen. 1866—70 var han sålunda statsrevisor och 1876—89 ordförande-fullmäktig i Riksgäldskontoret. 1876 blev han överstekammarjunkare. B. E-r. Åkerhielm, Samuel, d. ä., ämbetsman (1639—1702), adlad Åkerhielm 1679 (förut Agriconius); jfr släktart. Studerade i Uppsala och Leiden och vistades sedan som preceptor utrikes, bl. a. i Paris. Efter att 1671 ha varit handsekr. hos rikskanslern tjänstgjorde han som sekr. vid flera beskickningar, bl. a. vid den svenska fredsmedlingen i Nijmegen 1676—79, och sedan i Kansliet, där han vann ett visst inflytande på utrikespolitiken. Å. var närmast målsman för den engelska orienteringen och blev jur. hedersdr i Oxford. Han blev postdir. 1679 och fick titeln statssekr. 1700. — Jfr E. Ericsson och E. Vennberg, »Erik Dahlbergh» (1925). T. S-g. Åkerhielm (af Margrethelund), Samuel, d. y., frih., riksråd (1684—1768); jfr släktart. Efter studier bl. a. i Oxford anställdes han i Kansliet 1707, förflyttades 1713 till fältkansliet i Timurtasch och följde sedan Karl XII i fält som sekr. vid krigsexpeditionen. Han avskedades 1719, möjl. på grund av nära förbindelser med Görtz, och började s. å. på riddarhuset en märklig parlamentarisk bana såsom en framskjuten målsman för den yngre adeln och holsteinska partiet, med vars ledande män han hade intima släktförbindelser. Likväl vann Å. konung Fredriks ynnest och återinträdde 1723 i Kansliet som statssekr. för krigsärendena. Efter partiets fall fick han 1728 en hedersam förvisning till Åbo som hovrättspresident och blev frih. 1731. Vid 1730-talets riksdagar stod Å. i förgrunden för oppositionen emot Horn. Vid partiskiftet 1739 blev han riksråd. Han skilde sig kort därpå helt från hattarna och trädde inom rådet i spetsen för motståndet mot krigsplanerna, varefter han räknades till mösspartiet. Efter nederlaget och Gyllenborgs insjuknande tävlade Å. med C. G. Tessin om det ledande inflytandet i styrelsen, varvid han särskilt tog ansvaret för den mot Ryssland undfallande utrikespolitiken. Å., som motarbetat Adolf Fredriks val till tronföljare och som 1741 blev överstemarskalk (hovchef), kom i skarp motsättning till det kring tronföljarparet och Tessin nyorganiserade hattpartiet. Att störta Å. blev det förnämsta målet för dettas strävanden vid riksdagen 1746—47. Utan att ha befunnits delaktig i de lägre mösspartigängar-nas landsförrädiska planer på att för sin sak indraga rysk vapenmakt i landet stod han den hatade ryske ministern v. Korff nära och kom genom den nationella reaktionen emot Ryssland i en ohållbar ställning. Sensommaren 1747 drabbades han av ständernas förföljelser i form av angrepp för sitt ställningstagande i två politiska stridsfrågor, bankens stängning för sedelinlösning 1745 och principalatsstriden (se d. o.). I konsekvens med sin allmänt demokratiska åskådning hade han anslutit sig till den sedermera av ständerna förkastade principalatsläran men dock emot Springer hävdat en gång fattade ständerbesluts okränk -barhet. Då Å. även befarade att indragas i de av ständerna öppnade förräderiprocesserna, avgick han i dec. 1747. Han levde sedan utan tjänst på sitt gods Margretelund i Uppland. I början upprätthöll han vissa förbindelser, vilkas halt är omstridd, med mössorna och ryske ministern. 1751-—52 års riksdag beviljade Å. pension. — Omdömet om Å. har skiftat från bilden av en »sträng Cato» till den av de segrande hattarna präglade bilden av Å. som en hätsk och skrupelfri maktsträvare och partigängare. — Se B. von Beskows »Minne» av Å. (i »Sv. akad:s handl. ifrån år 1796», 26, 1853) och R. Kjellén i Hist. Tidskr. 1894. T. S-g. Åkerhöna, zool., seRapphönssläktet. Åkerklätt, bot., se K lättsläkte t. Åkerlagar. Som å. el. jordlagar (lat. leges agrariae) betecknades i forntidens Rom de folkbeslut, vilka avsågo dispositionen av den jord, som kommit i statens ägo. Den brukade genom å. överlåtas till enskilda som privategendom genom försäljning el. assignation, det senare ofta i samband med kolonianläggning. överblivna områden, s. k. ager publicus.