1267 Al 1268 Bild 2. Sötvattensålens utvecklingsstadier. sött vatten levande å. växlar på ryggen från olivgrönt till grönsvart, på buken mellan gult och matt vitt. Längden är hos hanen omkr. 45 cm, hos honan ända till 125 cm. Den är en glupsk rovfisk, som lever av kräftdjur, larver, snäckor, maskar o. dyl. samt småfisk. Den förtär även i stor utsträckning fiskrom. I sötvatten är den en utpräglad bottenfisk, som jagar om natten men tillbringar dagen nedgrävd i dy eller under stenar. Den förekommer i ö. delarna av v. Atlanten och i Medelhavet samt i de med dessa hav kommunicerande sötvattenssystemen. Alla i sötvatten förekommande å. äro honor, som efter vanl. 7—8 år (stundom ända till 20 år) nå könsmogen storlek. De vandra då mot havet, varvid deras utseende förändras från den växande, stationära »gulålens» till »blankålens», med metallglans, silvervit buk och större ögon. Tills, m^ hanarna, som i regel endast närma sig kusterna och i Östersjön aldrig iakttagits annorstädes än i de s. delarna, fortsätta de vandringen till Nordatlantens djupaste delar mellan Azorerna och Ber-mudasöarna. Där sker leken på djupt vatten, varefter de utlekta å. trol. dö. Ur äggen utveckla sig knivbladlika, glasklara larver av 7—8 cm längd, Leptocephalus. Dessa leva i plankton men bege sig mot Europas kuster, dit de nå efter tre år. De ha då, mot slutet av det tredje året, antagit utseendet av små å., »glasål», av ung. en tändstickas tjocklek och med en vikt, som endast är */4 av den fullvuxna Leptocephalus-larvens. I ofantliga skaror tränga sedan de små å. (endast honor) uppför älvar, åar och bäckar till de sötvat-tenssamlingar, där de kunna tillväxa. För att underlätta deras framkomst anordnar man stundom vid vattenfall och kraftbyggnader särskilda s. k. ålledare eller fiskvägar. Problemet om å:s fortplantningshistoria, som under årh. sysselsatt såväl vetenskapen som folkfantasien, har först under de senare åren lösts av den danske zoologen E. J. Schmidt (se d. o.). Att Leptocephalus-formen var ett ungdomsstadium av å. och ej, som man tidigare trott, en särskild djurart, utreddes 1893 av de två italienska forskarna G r a s s i och Calandruccio. Den amerikanska å., An-guilla rostrata, har samma lekplatser som den europeiska men behöver endast två år för sin utveckling. Jfr Ålfiske. T. P. Ål, veter., en hos blacka hästar förekommande smal strimma längs ryggens mitt av mörkare färg än den övriga delen av kroppen. Ål, socken i Kopparbergs län, Leksands och Gagnefs tingslag, vid österdalälven, s. ö. Bild 3. Karta, kisande förekomsten av den europeiska sötvattensålens (------) och den amerikanska ålens (......) larver och de viktigaste havsströmmar- na (heldragna linjer), som ha inflytande på ålens utbredning. 1 Kanarieströmmen, 2 N. ekvatori alströmmen, 3 Antillströmmen och 4 Golfströmmen i Nordatlanten samt 5 Bengueleströmmen, 6 S. ekvatorial-strömmen och 7 Falklandsströmmen i Sydatlanten. Pilarna angiva strömmarnas riktning. Siffrorna 10, 15, 25, 45 och 60 angiva storleken i mm för den europeiska ålens larver under deras vandring mot Europa. De svart tecknade kusterna av Nordamerika, s. Grönland och Antillerna utmärka den nordamerikanska, de på samma sätt betecknade kusterna av Europa och Island den europeiska ålens förekomst i sötvatten.