Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ål, Vanlig ål el. Sötvattensål - Ål (veterinärväsen) - Ål (socken)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1267
Al
1268
Bild 2. Sötvattensålens utvecklingsstadier.
sött vatten levande å. växlar på ryggen från
olivgrönt till grönsvart, på buken mellan gult
och matt vitt. Längden är hos hanen omkr.
45 cm, hos honan ända till 125 cm. Den är
en glupsk rovfisk, som lever av kräftdjur,
larver, snäckor, maskar o. dyl. samt småfisk.
Den förtär även i stor utsträckning fiskrom.
I sötvatten är den en utpräglad
bottenfisk, som jagar om natten men tillbringar
dagen nedgrävd i dy eller under stenar. Den
förekommer i ö. delarna av v. Atlanten och
i Medelhavet samt i de med dessa hav
kommunicerande sötvattenssystemen. Alla i
sötvatten förekommande å. äro honor, som efter
vanl. 7—8 år (stundom ända till 20 år) nå
könsmogen storlek. De vandra då mot havet,
varvid deras utseende förändras från den
växande, stationära »gulålens» till
»blankålens», med metallglans, silvervit buk och
större ögon. Tills, m^ hanarna, som i regel
endast närma sig kusterna och i Östersjön
aldrig iakttagits annorstädes än i de s.
delarna, fortsätta de vandringen till
Nordatlantens djupaste delar mellan Azorerna och
Ber-mudasöarna. Där sker leken på djupt vatten,
varefter de utlekta å. trol. dö. Ur äggen
utveckla sig knivbladlika, glasklara larver av
7—8 cm längd, Leptocephalus. Dessa leva i
plankton men bege sig mot Europas kuster,
dit de nå efter tre år. De ha då, mot slutet
av det tredje året, antagit utseendet av små
å., »glasål», av ung. en tändstickas tjocklek
och med en vikt, som endast är */4 av den
fullvuxna Leptocephalus-larvens. I ofantliga
skaror tränga sedan de små å. (endast honor)
uppför älvar, åar och bäckar till de
sötvat-tenssamlingar, där de kunna tillväxa. För att
underlätta deras framkomst anordnar man
stundom vid vattenfall och kraftbyggnader
särskilda s. k. ålledare eller fiskvägar.
Problemet om å:s fortplantningshistoria, som
under årh. sysselsatt såväl vetenskapen som
folkfantasien, har först under de senare åren
lösts av den danske zoologen E. J. Schmidt
(se d. o.). Att Leptocephalus-formen var ett
ungdomsstadium av å. och ej, som man
tidigare trott, en särskild djurart, utreddes 1893
av de två italienska forskarna G r a s s i och
Calandruccio. Den amerikanska å.,
An-guilla rostrata, har samma lekplatser som den
europeiska men behöver endast två år för sin
utveckling. Jfr Ålfiske. T. P.
Ål, veter., en hos blacka hästar
förekommande smal strimma längs ryggens mitt av
mörkare färg än den övriga delen av kroppen.
Ål, socken i Kopparbergs län, Leksands
och Gagnefs tingslag, vid österdalälven, s. ö.
Bild 3. Karta, kisande förekomsten av den
europeiska sötvattensålens (–––) och den amerikanska
ålens (......) larver och de viktigaste havsströmmar-
na (heldragna linjer), som ha inflytande på ålens
utbredning. 1 Kanarieströmmen, 2 N. ekvatori
alströmmen, 3 Antillströmmen och 4 Golfströmmen i
Nordatlanten samt 5 Bengueleströmmen, 6 S.
ekvatorial-strömmen och 7 Falklandsströmmen i Sydatlanten.
Pilarna angiva strömmarnas riktning. Siffrorna 10, 15,
25, 45 och 60 angiva storleken i mm för den
europeiska ålens larver under deras vandring mot Europa.
De svart tecknade kusterna av Nordamerika, s.
Grönland och Antillerna utmärka den nordamerikanska,
de på samma sätt betecknade kusterna av Europa och
Island den europeiska ålens förekomst i sötvatten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
