1279 Ålderman—Ålem 1280 lertid detta uttryck för under livet upprepade, kroniska små sjukdomsattacker i organen. Även hos människor mellan 90 och 100 år finner man t. ex. ofta fullt normal magsafts-sekretion, även om det är vanligare att hos gamla människor finna en försvagad sådan. Denna beror då på inflammation av magslem-hinnan (gastrit). Den försvagade hjärtkraf-ten hos de gamla är oftast att uppfatta som uttryck för genom åderförkalkning framkallad dålig blodförsörjning av hjärtmuskeln el. inflammation i denna (myokardit). Åderförkalkning el. arterioskleros (se d. o.) har länge betraktats som en karakteristisk åldersförändring men är icke något obligatoriskt ål-derdomssymtom, även om man icke kan från-känna den höga åldern ett predisponerande inflytande för åderförkalkningens uppkomst. Åderförkalkningen leder genomgående i alla organ till en bristande blodförsörjning av dessa med förtvining av organcellerna och dessas ersättning med bindväv. I de genuina ålderdomssymtomen blanda sig på detta sätt defektsymtom, framkallade genom arterioskleros. Bestämmande för åldrandets förlopp äro framför allt anlag och konstitution. Hög ålder är en ärftlig egenskap; i vissa syskonkretsar nå alla medlemmar hög ålder. Detta måste betingas av konstitutionen, som avgör om livets påfrestningar och yttre skador kunna avreageras utan sjukdom. De normala åldersförändringarna i organen behöva aldrig eg. föra till vad man kallar sjukdom. Den gamla människan anpassar sig i regel automatiskt efter sin reducerade prestationsförmåga genom inskränkning av sin vitala ak-tionsradie. Detta betyder ett skydd mot sjukdomar. Social miljö, livsöde o. s. v. spela naturligtvis en roll för huruvida den gamle kan genomföra en sådan ändamålsenlig anpassning. Man har sagt, att vår tidsålders jäkt och särskilt kristider med social nöd ha gjort åldrandet mera riskfyllt än tidigare. Å. andra sidan ha förbättrade allmänna hygieniska förhållanden gjort, att människor nå högre ålder än förut. Å. måste i första hand betraktas som uttryck för en den åldrande organismens bristande prestations- och reaktionsförmåga gentemot livets påfrestningar. överansträngning spelar som sjukdomsorsak större roll under seniet än under tidigare åldrar. Den åldrande organismen dukar snarare under för ett starkare krav av miljön än medelåldern. Den har likaledes en minskad anpassningsförmåga och reaktionsförmåga gentemot de stegrade anspråk, som varje sjukdom ställer på organismen. På detta sätt förstås viktiga särdrag hos å., svagare allmän reaktion vid febersjukdomar, symtomfattigdom, utdraget förlopp och bristande anatomisk restitutionsförmåga. Sockersjuka är lindrigare hos gamla än unga. Kräfta anses som en ålderdomssjukdom. Å andra sidan gäller, att de särskilt höga åldrarna äro eg. förskonade från kräfta. Det höggradiga avtynandet el. den s. k. s e n i 1 a m ara s m e n, som betraktas som dödsorsak hos så många gamla människor, är icke en ålderdomssjukdom utan en följd av olikartade svåra sjukdomar hos gamla människor. Karakteristisk för alla åldersförändringar över huvud är en förändring av det kolloidala tillståndet i celler och vävnader. Unga organ äro rikare på vatten och mera elastiska. 1 åldrande organ tilltager halten av slagg-ämnen (kalk) och bindväv. Många åldersförändringar, ss. grumling av ögats lins (grå starr) och förändringen av dess elasticitet, vilket inkräktar på ackommodationsförmågan och leder till översynthet, ja, även åderförkalkningen, torde i huvudsak bero på en sådan kolloidal förändring. Åderförkalkningen kan på detta sätt betraktas som en i viss mån naturlig process under åldrandet; den blir först genom sin intensitet el. sitt för tidiga uppträdande en sjukdom. Åldrandet medför en tilltagande reduktion av elastici-teten och hållfastheten i vävnaderna, särskilt stödjesubstanserna i bindväv, brosk och ben. På grund härav uppträda insufficienssymtom mot yttre fysikaliska påfrestningar. Äldre människor utsättas på grund av benskörhet lättare för benbrott än yngre. På detta sätt uppstå vidare nötningar och bristningar, t. ex. i ledbrosken. Detta leder till en mycket vanlig, synnerligen karakteristisk ålderdomssjukdom, som kallats deformerande ledgångsinflammation (se Ledsjukdomar). Förändringen av lungvävnad leder till s. k. emfysem (se d. o.). Stegring av blodtrycket (se B 1 o d o m 1 o p p, sp. 544), som är karakteristisk för så många gamla, är alltid att betrakta som sjukdomssymtom och behöver icke ha med åldrandet som sådant att göra. Hos äldre män inträder ej sällan småningom en förstoring av sädeskörteln, prostata (se d. o.), varvid operativ hjälp ej sällan blir nödvändig. — Steinachs försök att tillskriva åldrandet i främsta rummet en undergång av könskörtlarna, med sekundärt avtynande av den övriga organismen, är förfelat, liksom också föryngringsförsök, som bestå i transplantation av könskörtlar. Se vidare Föryngring. Det fysiologiska åldrandet är en harmonisk process, i vilken de olika kroppsorganen åldras parallellt efter lagar, som bestämmas av den enskilda individens konstitution och egenart. S. I-r. Ålderman, se B y, sp. 320, Byordning och Hantverksämbete. Åldermansrankan, se Kontrollstämp lin g. Åldersbetyg, se Betyg, sp. 167. Åldersgräns, den ålder, vid vars uppnående tjänsteman är skyldig att avgå från tjänst mot pension (se d. o.). Ålderspresident, vanligt namn på den, som på grund av anciennitet intar presidiet i en församling. Enl. nu gällande R. O. skall i riksdagens kamrar, tills talmän blivit utsedda, ordet i vardera kammaren föras »av den därstädes närvarande ledamot, som de flesta riksdagar bevistat, och, där två eller flera ledamöter i lika många riksdagar deltagit, den av dem, som är till levnadsåren äldst». Denne brukar kallas å. Han hälsar kammaren med ett tal och förrättar talmans-val. Liknande bestämmelser finnas om ordförandeskapet i riksdagens utskott. G. H-n. Åldfru, O 1 d f r u, dam, som har tillsyn och vård om hushållet på ett kungl. slott. Ålem, socken i Kalmar län, Stranda härad, n. om Kalmar, kring Alsteråns nedre lopp och