1281 Alen—Alfiske 1282 Utsikt över Ålesund. mynning i Kalmarsund; 177,02 kvkm, 5,029 inv. (1934). Bördig slättbygd med lövskogsdungar ooh örik kust; i det inre vida skogsmarker. 3,840 har åker, 8,682 har skogsmark. Egendom: Strömserum (se d. o.). Många trävara- o. a. fabriker. I Å. ligga Pataholm och Timmernabben (se dessa ord). Pastorat i Växjö stift, Stranda kontrakt. Ålen, herred i Sör-Tröndelag fylke, Norge, n. v. om Röros; 718,03 kvkm, 2,353 inv. (1930). Bergsbygd i övre Gauldalen med flera koppar- och svavelkisgruvor. Ålesund, stad i Möre fylke, på Norges västkust; 18,350 inv. (1930). Å. är huvudort för Sunnmöre och ligger på två små öar, Aspöy (Aspen) och Nörvöy, vid Storfjordens mynning, Breisundet. Största delen av Norges havsfiskeflotta hör hemma i Å., som har fryse rier, trankokerier och konservfabriker, skeppsvarv m. m. Stor utförsel av fiskeriprodukter. Trådlös telegraf- och radiostation. Efter 1904 års brand äro de centrala stadsdelarna bebyggda med stenhus. — Å. blev stad 1848. — Litt.: K. Bugge, »Aalesunds historie» (2 bd, 1923). Ax. S. Ålfiskar, Anguillifo'rmes (A'podes), under-ordn. bland benfiskarna. Ä. ha långsträckt kroppsform och sakna bukfenor. Fjällen äro ytterst små eller saknas alldeles. Alla äro rovfiskar. Den artrikaste fam. är ålar, An-guillidae, vars viktigaste arter äro den vanliga å 1 en (se Å 1) och h a v s å 1 e n, Conger conger. Den senare är ovan blekbrun, under smutsigt vit och saknar fjäll. Från vanlig ål skiljes den genom den långa ryggfenan, som börjar i höjd med bröstfenorna, och genom den framskjutande överkäken. Längden kan uppgå till 3 m. Den förekommer i alla tempererade och tropiska hav och genomgår liksom vanlig ål ett larvstadium. Leken sker i haven nära kusterna. Köttet ätes men anses ej särdeles välsmakande. Till fam. m u r e-n o r, Muraenidae, som bl. a. utmärkes av att även bröstfenorna försvunnit, hör ett stort antal arter från haven, varav vissa kunna bli ända till 3 m långa. I Medelhavet finnes m u r e n a n, Muraena helena, som når en längd av 1,5 m. Kroppen är oregelbundet marmorerad i brunt och gult. Huvudet är spetsigt med rörlikt förlängda näsöppningar. Den är ett glupskt rovdjur och allmänt fruktad av fiskare på grund av sina giftiga bett. Köttet var särskilt under antiken högt skattat och ätes ännu gärna. Till å. höra även de i tropiska hav förekommande o r m å 1 a r-n a, Ophichthyidae, och två fam. djuphavsålar, däribland de egendomliga pelikanålarna (se Djuphavsdjur, med avbildning av Macropharynx longicaudatus). T. P. Havsål, Conger conger. Ålfiske. Ål fiskas såväl i insjöar som vid kusten samt under sin vandring (jfr Å 1) från sötvattnen till havet. I sjöarna fångas ålen i Sverige huvudsaki. med rev, i älvar och åar vanl. i s. k. ålkistor (se Ålkista) och ålkorgar och i vissa trakter i ett slags ryssje-liknande redskap, s. k. lanor (se Fiskredskap, sp. 500). I skärgårdarna tas ålen dels på rev, dels med ljuster el. s. k. harka (se Fiskredskap, sp. 499). De viktigaste fiskena ske under ålens vandring utmed ö. XX. 41