1283 Älfotbreen—Äminne 1284 och s. kusterna från Grisslehamn till n. delen av Öresund med större ryssjor, som kallas hommor, huvudsaki. under juli—okt. Hom-morna ha dock numera till stor del utträngts av ålbottengarn, stora redskap, som nå från bottnen upp till ytan. Även i Göteborgs och Bohus läns skärgård bedrives numera ett betydande å. med ryssjor. Å. är för Sverige av stor betydelse. 1932 fångades utmed kusterna 1,724 mill. kg ål till ett värde av 2,672 mill. kr. Största betydelsen har å. för Kalmar och Blekinge län samt för Skånekusten. Av utlandets å. är det största och mest bekanta det, som bedrives i lagunerna vid Co-macchio i Italien mellan de två s. utlopps-armarna av Po. I deltat har man genom dämning och kanalisering bildat ett system av grunda laguner, som beräknas tills, upptaga en areal av 40,000 har. Detta å., som numera tillhör staden Comacchio, är urgammalt och fordrar för sin skötsel omkr. 500 pers. (K. A. A-n.) Älfotbreen, en omkr. 100 kvkm stor glaciär på sydsidan av yttre Nordfjord, Sogn og Fjordane fylke, Norge. Ålgård, industriort i Rogaland fylke, v. Norge, s. ö. om Stavanger; 946 inv. (1930). Stort ullspinneri och väveri. Sörlandsbanan är från Ganddal på Jærbanan färdig till Å. Ax. S. Ålhomma, se Fiskredskap, sp. 500; jfr Ålfiske. Ålhult, förr betydande egendom i S. Vi socken, Kalmar län, 18 km n. v. om Vim-merby. Ägdes i slutet av 1300-talet av riddaren Karl Haraldsson (Gren), var på 1600-talet Axel Oxenstiernas sätesgård och ägdes senare av greve Fabian Wrede. Det var på 1700-talet en tid fideikommiss för släkten von Plomgren och köptes av C. F. Pechlin (se d. o.), i trakten ännu ihågkommen som bondeplågare. Han anlade 1757 ff. stångjärnsbruk m. m., allt nedlagt på 1800-talet. Huvudbyggnaden uppfördes i början av 1800-talet av hovrättsrådet G. Nordström, inom vars släkt Å. förblev till 1905, varefter betydande områden avsöndrats. Ålkatj, två fjäll i inre Sarek; det ena i Alkatjfjällen, v. om övre Rapadalen, ovan Tjågnorishyddan, omges av N. och S. Ålkatj -glaciärerna, det andra, vanl. benämnt P e 11 o-reppe-Älkatj, 1,922 m ö. h., v. om Ra-paselet, f. ggn bestiget 1933. Ålkista, faststående fångstinrättning för fiske av ål under dess vandring nedför strömdragen till havet. Ä. har en vattenränna med fall nedåt kistan och en lucka för vattnets avstängande vid vittjningen. Kistan (ålkaret) är vanl. av timmer el. bräder, har gallerbotten för vattnets avlopp men är tillräckligt tät för att den med strömmen nedkomna ålen skall kvarhållas. (K. A. A-n.) Ålkistan, en 1865 utförd farled utan sluss mellan insjön Brunnsviken och Lilla Värtan; 2 m djup. Utgör n. gräns för Stockholms stad. Älkråka, zool., se Skarv släkte t. Ålkussa, zool., se Tånglake. Älleberg, se Västergötland, sp. 976. Ållon, G., se O 11 o n, G. Ållonö, O 11 o n ö, herresäte i ö. Stenby socken, Östergötland, på Bråvikens s. strand; 353 har, därav 144 har åker; tax.-värde 268,300 kr. (1932). Slottet, uppf. på 1660-talet av G. Kurck efter ritningar av N. Tes-sin d. ä. -(källarvåningen trol. äldre), härjades av ryssarna 1719 men återställdes; restaur. 1905. Å. såldes 1383 av Johan Moltke till Bo Jonsson Grip, tillhörde på 1500-talet släkten Gera, därefter bl. a. furstliga rådet S. Somme (d. 1624) samt släkterna Kurck, von Yhlen (1755—1864) och Flach (från 1905). Ålmallojekna, gränsfjäll mot Norge, i Kvikkjokks kapellförsaml., Lappland (se karta vid d. o., mell. bladet); 1,667 m ö. h. I en glaciär på Ä. upprinner Lule älv. Ålnate, bot., se Po tamo ge to n, Äloppe-Mjölkbo, boplatskomplex med ett tiotal fyndplatser på ägorna av dessa gårdar i Nysätra och österunda socknar, s. v. Uppland. Boplatserna, som upptäcktes 1901, voro de första i sitt slag i Mälarlandskapen. Se Uppland, sp. 1130. — Litt.: O. Almgren, »Uppländska stenåldersboplatser» (i Fornvän-nen 1906). G. E-m. Älsta, Medelpads folkhögskola i Torps socken, Medelpad, upprättad 1873 och sedan 1899 förlagd till Å. Äges sedan 1909 av Västern orrlands läns landsting. Älsten, trädgårdsstad (se d. o., med bild) i Bromma församling, Stockholm (se omgiv-ningskartan vid d. o.), numera delad på två stadsdelar, Ä. (3,959 inv. 1934) och Höglandet (1,477 inv.). Spårvägsförbindelse med Stockholm. I Ä. finnes ett ålderdomshem för sjuksköterskor. Äistäket, näset mellan Värmdölandet och Farstalandet (se karta vid Uppland). Genom en projekterad kanal genom näset, till vars upptagande K. m:t lämnat tillstånd, skulle infarten söderifrån till Stockholm minskas med 26 km i förhållande till vägen genom Oxdjupet. Kanalplanen är f. n. ej aktuell. Sal. V-g. Ålvad, se Trål, sp. 696. Ålvundeid, se Ulvundeidet. Åm, se Fat. Åmark, Karl Fredrik Ernst, ämbetsman (f. 1886 14/4). Blev 1915 fil. dr på avh. »Spanmålshandel och spanmålspolitik i Sverige 1719—1830» och 1919 jur. kand., 1911 amanuens i Statistiska centralbyrån, 1912 aktuarie och 1919 förste aktuarie i Kommers-kollegium. Ä. var 1926—29 t. f. kommerseråd och blev 1930 kanslichef hos rikskommissio-nen för ekonomisk försvarsberedskap. Å., som 1915—17 var docent i politisk ekonomi vid Stockholms högskola, förordnades 1916 att medfölja de svenska underhandlarna till London och blev 1919 tillkallad som sakkunnig i tull- och traktatkommittén samt 1920 sekr. å kommitténs tullavd. 1921—30 var han sekr. i Nationalekonomiska föreningen. Bland Ä:s skrifter märkes även »Lantbruket under det nittonde århundradet» (1920). E. F. K. S-n. Åmdal, kopparverk i Telemark fylke, ö. Norge. Har med vissa avbrott varit i verksamhet sedan 1500-talets mitt. 1919 byggdes elektriskt smältverk, f.n. (1934) nedlagt. Ax. S. Äminne. 1. Järnbruk med masugn, gjuteri och mek. verkstad i Värnamo landskommun, Jönköpings län, vid sjön Vidöstern. Äges av Ä. bruks nya a.-b. (aktiekap. 200,000 kr., 70 arb.), som bryter och anrikar sjömalm, tillverkar tackjärn, gjutgods, kaminer och gräs-