Ånganläggning—Ångbad 1291 Ytterligare en ackumulatortyp är 1 i k-trycksacku mulatorn, som arbetar med konstant tryck. Enl. en konstruktion utgöres den av stora ångbehållare, liknande gasklockor. En annan utföringsform kännetecknas av ett variabelt tillskott till ångpannans vattenrum. T. L-k. Ånganläggning har till uppgift att alstra mekanisk el. elektrisk kraft (ångkraftanläggning, ångkraftstation el. ångkraftcentral), att lämna ånga för värmeändamål (v ä r m e c e n t r a 1) el. att fylla båda dessa ändamål. Den rena ångkraftcentralens uppgift är att alstra den mekaniska, resp, den elektriska energien till lägsta kostnad, den rena ångvärmecentralen har motsv. uppgift beträffande värmeenergien, och kraft- och värmecentralen har att fylla båda dessa uppgifter. Den rena ångkraftcentralen för elektrisk kraftproduktion omfattar ångpanne-och ångturbingeneratoranläggning, hjälpmaskiner, apparater, rörledningar m. m. Valet av dessa olika delar är beroende av centralens uppgift, storlek m. m. Viktig är b e-1 as t ni n gs f ak t o rn, d. v. s. förhållandet mellan antalet genererade kwt årl. och det antal kwt, som skulle genereras, om centralen arbetade med maximibelastning under årets 8,760 tim. En industriell ångkraftcentral kan arbeta med en belastningsfaktor = 0,5 och däröver, om dag- och nattdrift förekommer, och = 0,3—0,4 vid endast dagdrift. En ångkraftcentral för leverans av kraft och ljus till diverse ändamål arbetar vanl. med en belastningsfaktor mellan 0,2 och 0,3. Samarbetar ångkraftcentralen med vattenkraftcentral för att ingripa vid vattenbrist, fås ofta en belastningsfaktor under 0,1. Ångkraftcentralen kan även planläggas som ren re-servcentral. De årliga driftkostnaderna sammansättas av fasta kostnader (kapitalkostnader), oberoende av centralens belastningsfaktor, och rörliga kostnader (i huvudsak bränslekostnader), vilka stiga mer el. mindre proportionellt med belastningsfaktorn el. den genererade energimängden. Med ju större belastningsfaktor ångcentralen arbetar, desto större betydelse ha de rörliga kostnaderna. Vid en spetsbelastnings- el. vattenbristcentral och ännu mera vid en reservcentral kommer däremot anläggningskostnaden i första rummet. Enär högt ångtryck i pannor och turbiner ökar anläggningskostnaden men sänker värmeförbrukningen per kwt, bör en ångkraftcentral med stor belastningsfaktor planeras för högre ångtryck än en sådan med liten. Dessa synpunkter tillämpas i viss grad i praktiken. Det finns en rad ex. på ångkraftcentraler för omkr. 100 atm. panntryck, särskilt i U. S. A., där höga belastningsfaktorer äro vanligare än i Europa. Lämpliga panntryck för spetsbelastnings- och vattenbristcentraler torde f. n. vara 25—35 atm. Utvecklingen på pannom-rådet kan emellertid förskjuta dessa siffror. Ångpannor i spetsbelastnings-, vattenbrist- el. reservcentraler böra kunna tagas i bruk hastigt och dessutom ha små förluster i tomgång och beredskapsdrift. Strålningspannor (med forcerat drag) äro lämpliga härför. Ång-turbiner i dylika ångcentraler böra konstrueras så, att de kunna inkopplas på nätet efter 1292 kort varsel. Vanligaste bränslet är stenkol, antingen styckekol på rost eller kolpulver. Olja nyttjas för kortvariga spetsar och då gärna i förening med stenkol. Brunkol brukas i stor utsträckning i Tyskland. Träbränsle nyttjas ofta i industriella ångcentraler, enbart eller i förening med kol. Viktiga detaljer i ångkraftcentralen äro bränsletransportanordningar, matarpumpar (vanl. ångturbin- och elektromotordrivna cent-rifugalpumpar med automatisk tryckreglering), vattenrenings- och avgasningsanlägg-ningar (matarvattnet bör ej gärna inmatas vid lägre temp. än omkr. 100° C och bör i allm. något alkaliseras; matarvattnets behandling är desto viktigare, ju högre pann-trycket är), ångledningar, ångventiler o. a. ångarmatur, matarledningar, instrumentering (vanl. inrättad för halvautomatisk drift) m. m. Ångkraftcentralens värmeförbrukning är mycket olika. En modern central med minst 10,000 kw-enheter förbrukar i regel 4,000—5,000 kcal per kwt. Dessa siffror kunna vid högt tryck minskas till föga över 3,000 kcal, och det är ej omöjligt att ytterligare minska denna värmeförbrukning. Rena värmecentraler finnas i stort antal i U. S. A. men i Europa mindre allmänt, emedan uppvärmning av bostäder där nästan uteslutande sker med varmvatten (se Uppvärmning) och ångvärme för industriellt bruk lämnas av den kombinerade kraft- och värmecentralen. Denna kännetecknas av att ångan först genererar kraft i ångmaskiner eller ångturbiner och därefter avledes till värmeapparater, i vilka dess värme tillgodogöres. Emedan praktiskt taget allt värme, som ej omvandlas i arbete, finnes kvar i avloppsångan, förbrukar ångmaskinen, resp, ångturbinen, per kwt endast en bråkdel av den värmemängd, som krävs vid kondenseringsdrift. Man kan uppskatta bränsleförbrukningen per kwt till i regel 1,300—1,400 kcal, oberoende av ångförhål-landena. Värmekraftens ekonomiska betydelse framgår härav. Högt admissionsång-tryck har emellertid stor betydelse, emedan den utvecklade effekten per t. ex. 1,000 kcal avloppsvärme kraftigt ökas med stigande ångtryck. Den vanl. bristande överensstämmelsen mellan värme- och kraftbehov utgör en viss svårighet, som emellertid i de flesta fall avhjälpes genom att man kopplar in en Ruthsackumulator i systemet (se Å n g ackumulator). T. L-k. Ångare, se Ångfartyg. Ångarp, förr förekommande namn på Agne-torp. Ångbad användas i form av 1) ångdusch, 2) lokalt å. och 3) allmänt å. Ångdusch kräver särskild anläggning av rör, ledande ånga, nyttjas mest mot lokaliserad »muskelreumatism» och neuralgier, särskilt »ryggskott». Lokala ångbad användas numera ej mycket. De ges vanl. i tunnformade apparater, som omsluta patientens armar el. ben. I Aix-les-Bains i Frankrike användas som specialbehandling naturliga å., s. k. Bertholetbehandling. Allmänna ångbad, i ångskåp eller »ångsäng», givas i stora trälådor, i vilka patienten sitter eller ligger men med huvudet utanför. Temp. i alla