1311 Ängpanna 1312 Bild 1. Eldrörpanna. Inmurningen ej utvisad. I sektionen är endast en del av det korrugerade eldröret visat. siska panntypen, som på grund av sin enkelhet och driftsäkerhet fortfarande användes. Bild 1 visar en sådan panna med två eldrör. Eldningen sker antingen med styckekol på planrost el. stokerrost i eldrören, med kolpulver eller med olja. Eldrörpannorna ha stora vattenrum och äro således jämförelsevis okänsliga för ångvariationer, de äro lätta att göra rena och mycket driftsäkra, de kunna däremot ej konstrueras för synnerligen höga tryck (max. 20 atm.), taga stort utrymme i anspråk, äro ej billiga i tillverkningskostnad och lämpa sig knappast för mindervärdiga bränslen. Sedermera har framkommit ett flertal andra »storvattenrumpan-nor», ss. tubpannan, returpannan, kombinerade pannor (Tischbein m. fl.), den skotska fartygspannan och lokomotivpannan. Tubpannan (se bild 2) har vidsträckt användning i Sverige vid mindre anläggningar, särskilt på grund av sin prisbillighet. Den har vanl. undereldning på planrost, stokerrost eller trapprost och använder med fördel mindervärdigt bränsle. I st. f. undereldning brukas ej sällan eldning i förugn, ett slags halvgasugn. Den skotska fartygspannan (se bild 3) kännetecknas av eldrör, vilka utmynna i en flamlåda, och från flamlådan återgående rökgastuber. Eldrörens antal är 1—4, om pannan är »enkel», och 2—8, om den är »dubbel», d. v. s. om den har eldrör i båda ändar och flamlåda i mitten. Den utrustas ofta med överhettare och ibland med luftförvärmare (se d. o.). Eldningen sker mest med styckekol på planrost (i undantagsfall har försökts med mekaniska roster) och med olja. — Om lokomotivpannan se Lokomotiv, sp. 146. — En variant av lokomotivpannan är lokomobilpan-n a n, i vilken fyrboxen är ersatt med ett eldrör, vari planrosten anbringas. Lokomo-bilpannan utgjorde tidigare tills, m. ångmaskin en liten självständig ånganläggning, loko mobil en (se d. o.), som dock numera mist sin betydelse. De med ångteknikens ut- veckling stegrade anspråken på högre tryck, större enheter och mindre rumsutrymmen gjorde det nödvändigt att övergå till andra panntyper. Redan på 1840-talet konstruerades vattenrörpannor, vilka kännetecknas av att de delar, som utsättas för inre tryck, ej utföras som stora cylindrar utan i form av rör, kamrar eller cylindrar av relativt liten diam. Vattenrörpannan erbjuder stora fördelar framför de äldre typerna. Den kan byggas för mycket högre tryck och i nästan obegränsat stora enheter (hittills max. 600 ton ånga per tim. mot omkr. 20 ton vid storvattenrumpannan). Den är även, så snart storleken överstigit ett visst värde, väsentligt billigare än storvattenrumpannan och tager avsevärt mindre utrymme i anspråk. Den är slutligen snabbare uppeldad och mindre farlig för explosioner. De nyaste konstruktionerna kunna anses fullt riskfria i detta avseende. Vattenrörpannan har dock vissa olägenheter, innehåller mindre vatten och är till följd härav känsligare för variationer i den uttagna ångmängden; den är även känslig för olämpligt matarvatten. Ång- Bild 2. Tubpanna. Längdsektion. Från eldstaden under pannan gå förbränningsgaserna via överhettaren (t. h.) genom tuberna till fram-gaveln (t. v.), därifrån utmed pannans utsidor till skorstenen.