Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ångpanna el. Ånggenerator
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1313
Ångpanna
1314
teknikens krav på hög
värmeekonomi och stora
koncentrerade anläggningar kunna
emellertid ej fyllas utan
vattenrör-pannan, som på de senaste
årtiondena gjort stora tekniska
framsteg. Vattenrörpannans
tidigare känslighet för
varierande ånguttag har förlorat i
betydelse, dels genom att
eldningen numera kan snabbt
anpassas efter ångbehovet, dels
genom att ångvariationerna
ute i ångnätet kunna
upptagas av ångackumulatorer
(se d. o.), dels slutligen genom
att dylika ackumulatorer
kunna parallellkopplas med pan-
nornas vattenrum. Matarvattenfrågan (jfr
Vattenrening) bearbetas numera med
framgång, och svårigheterna på det området kunna
nu anses i stort sett övervunna. Det dröjde
emellertid ett stycke in på 1900-talet, innan
vattenrörpannans fördelar genom förbättrade
konstruktioner gjorde sig fullt gällande. Bild
4 visar en ganska typisk vattenrörpanna från
denna tid. Den kännetecknas av en
tvärliggande överpanna, ett antal relativt vertikala
hel-svetsade vattenlådor (s. k. h e a d e r s), i vilka
de relativt horisontella vattentuberna äro
invalsade, samt nödiga förbindelsetuber.
Pannan är inklädd med murverk och utvändigt
beklädd med plåt, varigenom luftinläckning
förebygges. Den underliggande rosten är en
kedjerost. överhettaren är placerad ovanpå
tubknippet. Sedan gaserna lämnat pannans
eldyta, passera de en rökgasförvärmare el.
economiser, i vilken matarvattnet uppvärmes,
innan det inströmmar i pannan. Även
användas ofta stora vattenkamrar i st. f.
ovannämnda headers. Bild 5 visar en vertikalrörpan-
Bild 4. Vattenrörpanna av horisontalrörtyp.
Bild 3. Skotsk fartygspanna. Tvär- och längdsektion.
na. Denna har i detta fall två överpannor och
en underpanna samt en mängd böjda
vattentuber. Båda de ovannämnda panntyperna, som
kunna utformas på olika sätt, äro känsliga för
hög belastning (mer än 45 kg ånga per kvm
eldyta och tim.), emedan gasernas temp. i
för-bränningsrummet då kan stiga till sådant
värde, att inmurningen, särskilt tändvalvet, och
rosten kunna taga skada. Pannorna taga
visserligen mindre utrymme än
storvattenrum-pannorna men äro fortfarande ganska
voluminösa i jämförelse med tillhörande
ångtur-binanläggning. Deras utstrålningsförluster äro
ej obetydliga, och de förbruka därför en
avsevärd mängd bränsle för att stå »i
beredskap», vilket är till nackdel vid
reservcentraler och spetsbelastningscentraler (jfr
Å ngan läggnin g).
Införandet av »strålningstuber» i
förbrän-ningsrummet (omkr. 1925) var ett
betydelsefullt framsteg. Bild 6 visar en panna med
dylika tuber. Strålningstuberna öka
väsentligt den för flam- och gasstrålning utsatta
eldytan och därmed värmeavgivningen i
för-bränningsrummet samt minska samtidigt
gas-temp. i detta rum. Om praktiskt taget alla
väggytor i förbränningsrummet täckas av
vattentuber (t. ex. på bild 6), kallas pannan
vanl. strålningspann a, oberoende av
konstruktionen i övrigt. Det utanför dessa
tuber befintliga murverket utsättes ej för hög
temp., varför
reparationskostnaderna minskas
väsentligt. Förbrännings-rummets större
värmeöverföring
ökar hela eldytans
effektivitet och
minskar pannans
dimensioner.
Ut-strålningsförlus-terna och
bränsleförbrukningen, då
pannan står i
beredskap, minskas
till mycket små
värden (1—2 % av
maximiförbruk-
ningen). Man brukar vid det konstruktiva
utformandet 1) glest stående vattentuber med
längssvetsade utvändiga flänsar, vilka
transportera strålningsvärmet till tubgodset och
Bild 5. Vertikalrörpanna.
Schematisk skiss.
XX. 42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
