1313 Ångpanna 1314 teknikens krav på hög värmeekonomi och stora koncentrerade anläggningar kunna emellertid ej fyllas utan vattenrör-pannan, som på de senaste årtiondena gjort stora tekniska framsteg. Vattenrörpannans tidigare känslighet för varierande ånguttag har förlorat i betydelse, dels genom att eldningen numera kan snabbt anpassas efter ångbehovet, dels genom att ångvariationerna ute i ångnätet kunna upptagas av ångackumulatorer (se d. o.), dels slutligen genom att dylika ackumulatorer kunna parallellkopplas med pan- nornas vattenrum. Matarvattenfrågan (jfr Vattenrening) bearbetas numera med framgång, och svårigheterna på det området kunna nu anses i stort sett övervunna. Det dröjde emellertid ett stycke in på 1900-talet, innan vattenrörpannans fördelar genom förbättrade konstruktioner gjorde sig fullt gällande. Bild 4 visar en ganska typisk vattenrörpanna från denna tid. Den kännetecknas av en tvärliggande överpanna, ett antal relativt vertikala hel-svetsade vattenlådor (s. k. h e a d e r s), i vilka de relativt horisontella vattentuberna äro invalsade, samt nödiga förbindelsetuber. Pannan är inklädd med murverk och utvändigt beklädd med plåt, varigenom luftinläckning förebygges. Den underliggande rosten är en kedjerost. överhettaren är placerad ovanpå tubknippet. Sedan gaserna lämnat pannans eldyta, passera de en rökgasförvärmare el. economiser, i vilken matarvattnet uppvärmes, innan det inströmmar i pannan. Även användas ofta stora vattenkamrar i st. f. ovannämnda headers. Bild 5 visar en vertikalrörpan- Bild 4. Vattenrörpanna av horisontalrörtyp. Bild 3. Skotsk fartygspanna. Tvär- och längdsektion. na. Denna har i detta fall två överpannor och en underpanna samt en mängd böjda vattentuber. Båda de ovannämnda panntyperna, som kunna utformas på olika sätt, äro känsliga för hög belastning (mer än 45 kg ånga per kvm eldyta och tim.), emedan gasernas temp. i för-bränningsrummet då kan stiga till sådant värde, att inmurningen, särskilt tändvalvet, och rosten kunna taga skada. Pannorna taga visserligen mindre utrymme än storvattenrum-pannorna men äro fortfarande ganska voluminösa i jämförelse med tillhörande ångtur-binanläggning. Deras utstrålningsförluster äro ej obetydliga, och de förbruka därför en avsevärd mängd bränsle för att stå »i beredskap», vilket är till nackdel vid reservcentraler och spetsbelastningscentraler (jfr Å ngan läggnin g). Införandet av »strålningstuber» i förbrän-ningsrummet (omkr. 1925) var ett betydelsefullt framsteg. Bild 6 visar en panna med dylika tuber. Strålningstuberna öka väsentligt den för flam- och gasstrålning utsatta eldytan och därmed värmeavgivningen i för-bränningsrummet samt minska samtidigt gas-temp. i detta rum. Om praktiskt taget alla väggytor i förbränningsrummet täckas av vattentuber (t. ex. på bild 6), kallas pannan vanl. strålningspann a, oberoende av konstruktionen i övrigt. Det utanför dessa tuber befintliga murverket utsättes ej för hög temp., varför reparationskostnaderna minskas väsentligt. Förbrännings-rummets större värmeöverföring ökar hela eldytans effektivitet och minskar pannans dimensioner. Ut-strålningsförlus-terna och bränsleförbrukningen, då pannan står i beredskap, minskas till mycket små värden (1—2 % av maximiförbruk- ningen). Man brukar vid det konstruktiva utformandet 1) glest stående vattentuber med längssvetsade utvändiga flänsar, vilka transportera strålningsvärmet till tubgodset och Bild 5. Vertikalrörpanna. Schematisk skiss. XX. 42