1337 Åsenhöga—Åskledare 1338 Schematisk framställning av åskledaranläggning. rat i Luleå stift, Lappmarkens första kontrakt. Se även bild på pl. 3 vid Lappland. — Det äldsta nybygget i socknen, Gavsele, grundades 1674. Åsenhöga, socken i Jönköpings län, Mo härad, nära Västergöt-landsgränsen; 129,60 kvkm, 1,032 inv. (1934). Kuperad, höglänt skogsbygd (omkr. 300 m ö. h.) med spridd bebyggelse, främst på höjderna. 535 har åker, 5,776 har skogsmark. I Ä. Marie- holms järnbruk samt Götarps brunn och badanstalt. Ingår i Å. och Källeryds pastorat i Växjö stift, Västbo kontrakt. Ase, Viste, Barne och Laske domsaga, i Skaraborgs län, under Göta hovrätt, omfattar Åse, Viste, Barne och Laske härader, vilka bilda ett tingslag (tingsställe: Vara). Åsfjärden, n. v. vik av Vänern, på kusten av Värmland (se kartan vid d. o.). I Å. utmynnar Norsälven. Asgropar, smärre insänkningar i åsarna, bildade genom bortsmältning av vid åsens avlagring inneslutna landispartier. Å. äro ofta delvis utfyllda av brant lutande ler- och sandlager samt av småsjöar el. torvmossar. G.D. G. Asgård, moderniserad form av Asgård, asagudarnas hemvist. Jfr A s a r. Asgårdsrejen, se Vilda jakten. Ashammar, stations- och fabrikssamhälle i Ovansjö socken, v. Gästrikland, vid N. stambanan; 740 inv. (1931). Vid A. ligga A:s bult-fabriks-a.-b:s bult- och smidesfabriker samt Års hästskofabrik (ägare a.-b. Svenska kullagerfabriken, Hofors bruk). Åsheda, se Å s e d a. Åska, se Åskväder. Åskledarapparater, se Elektrisk a r-betsöverföring, sp. 612. Åskledare, anordning med uppgift att skydda byggnader och därmed jämförliga föremål mot blixturladdningar (jfr Blixt). De för elektriska ledningar avsedda å. kallas oftast överspänningsskydd. Trästänger, beslagna med kopparplåt, voro kända som goda ledare för blixten redan i antiken. I nyare tid utfördes den första å. 1752 av Benjamin Franklin (se d. o.) i Fila-delfia. Franklins å. bestod av en på ett hustak uppsatt järnstång. Denna ledde efter husets ena sida ned till jord, där stångens nedre ända var nedgrävd 1,5 m under markytan. Strax efter uppsättningen träffades å. av en blixt, vilken delvis smälte å:s spets. Huset, där å. var uppsatt, skadades icke genom åskslaget. Denna omständighet utgjorde ett synnerligen kraftigt argument för å., och i Fila-delfia hade man efter några år å. på vart tionde hus. I Sverige fäste Torbern Bergman redan 1764 uppmärksamheten på skyddsanordningar mot blixten (se hans inträdestal i Vet.-akad. 1764). Några år senare försågos flera svenska kyrkor med å., bl. a. Strängnäs domkyrka, som 1780 träffades av två åskslag men tack vare å. undgick större skador. Blixten söker sig gärna väg över sådana jordade föremål, vilka avsevärt skjuta upp över jordytan, träd, byggnader, stolpar etc., emedan den elektriska fältstyrkan under åskväder ökas närmast omkring ett från den jämna marken uppskjutande föremål. I regel träffa blixturladdningarna de partier av byggnaderna, där fältkoncentrationen är störst, vilket framgår av följ, tabell över den procentuella lokalisationen av blixtens angreppspunkter på 9,500 byggnader i Bayern, som alla saknat å. Torn och gavelspetsar .............. 55 % Skorstenar ......................... 25 % Taknockar .......................... 14 % Takytor ............................. 6 % På en byggnad bör å. bereda lättast möjliga väg för urladdningen över byggnadens yta ned mot jord och därmed hindra, att byggnadens inre utsättes för skada och brandrisk. En å. bör vara avpassad efter byggnadens beskaffenhet, storlek och form samt efter terrängförhållandena. Å. bör vara riktigt dimensionerad och så anordnad, att den varken smälter el. slites sönder mekaniskt genom urladdningarna. En å. på en byggnad består av uppfångare och takledningar, avsedda att uppfånga de atmosfäriska urladdningarna, samt nedledningar, som utgöra en förbindelse mellan uppfångare och takledningar och de i jorden belägna jordlinorna med jordkontakterna. Uppfångare och takledningar böra anordnas på sådana delar av en byggnad, som äro särskilt utsatta för åskslag. Minst två nedledningar böra anbringas på en mindre byggnad, på en större behövas flera. Jordlinor och jordkontakter ha till uppgift att åstadkomma bästa möjliga jordförbindelse mellan åskledaranläggning och jord. Såsom jordkontakter kunna användas vattenledningsrör av större utsträckning, plåtar av koppar el. annan beständig metall. Plåtarna böra ha minst en kvm yta och vara nedgrävda i fuktig mark och på frostfritt djup. För byggnader i allm. ha i flera länder utarbetats särskilda regler och anvisningar för åskledaranläggningar, t. ex. i Tyskland, Schweiz, Danmark, Tjeckoslovakien, U. S. A. och Sverige. De svenska normerna ha utarbetats av Svenska teknolog-föreningen under titeln »Regler och råd beträffande utförandet av byggnadsåskledare» (1931). För projektering och kontroll av å. finnes en åskledarkontrollan stalt (se Andersson, B. J. F.). Vid Uppsala