Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åsele - Åsenhöga - Åse, Viste; Barne och Laske domsaga - Åsfjärden - Åsgropar - Åsgård - Åsgårdsrejen - Åshammar - Åsheda - Åska - Åskledarapparater - Åskledare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1337
Åsenhöga—Åskledare
1338
Schematisk framställning av åskledaranläggning.
rat i Luleå stift,
Lappmarkens första
kontrakt. Se även bild på
pl. 3 vid Lappland.
— Det äldsta nybygget
i socknen, Gavsele,
grundades 1674.
Åsenhöga, socken i
Jönköpings län, Mo
härad, nära
Västergöt-landsgränsen; 129,60
kvkm, 1,032 inv. (1934).
Kuperad, höglänt
skogsbygd (omkr. 300 m ö. h.)
med spridd bebyggelse,
främst på höjderna. 535
har åker, 5,776 har
skogsmark. I Ä. Marie-
holms järnbruk samt Götarps brunn och
badanstalt. Ingår i Å. och Källeryds pastorat
i Växjö stift, Västbo kontrakt.
Ase, Viste, Barne och Laske domsaga, i
Skaraborgs län, under Göta hovrätt,
omfattar Åse, Viste, Barne och Laske härader,
vilka bilda ett tingslag (tingsställe: Vara).
Åsfjärden, n. v. vik av Vänern, på kusten
av Värmland (se kartan vid d. o.). I Å.
utmynnar Norsälven.
Asgropar, smärre insänkningar i åsarna,
bildade genom bortsmältning av vid åsens
avlagring inneslutna landispartier. Å. äro ofta
delvis utfyllda av brant lutande ler- och
sandlager samt av småsjöar el. torvmossar. G.D. G.
Asgård, moderniserad form av Asgård,
asagudarnas hemvist. Jfr A s a r.
Asgårdsrejen, se Vilda jakten.
Ashammar, stations- och fabrikssamhälle i
Ovansjö socken, v. Gästrikland, vid N.
stambanan; 740 inv. (1931). Vid A. ligga A:s
bult-fabriks-a.-b:s bult- och smidesfabriker samt
Års hästskofabrik (ägare a.-b. Svenska
kullagerfabriken, Hofors bruk).
Åsheda, se Å s e d a.
Åska, se Åskväder.
Åskledarapparater, se Elektrisk a
r-betsöverföring, sp. 612.
Åskledare, anordning med uppgift att
skydda byggnader och därmed jämförliga föremål
mot blixturladdningar (jfr Blixt). De för
elektriska ledningar avsedda å. kallas oftast
överspänningsskydd.
Trästänger, beslagna med kopparplåt, voro
kända som goda ledare för blixten redan i
antiken. I nyare tid utfördes den första å.
1752 av Benjamin Franklin (se d. o.) i
Fila-delfia. Franklins å. bestod av en på ett
hustak uppsatt järnstång. Denna ledde efter
husets ena sida ned till jord, där stångens nedre
ända var nedgrävd 1,5 m under markytan.
Strax efter uppsättningen träffades å. av en
blixt, vilken delvis smälte å:s spets. Huset,
där å. var uppsatt, skadades icke genom
åskslaget. Denna omständighet utgjorde ett
synnerligen kraftigt argument för å., och i
Fila-delfia hade man efter några år å. på vart
tionde hus. I Sverige fäste Torbern Bergman
redan 1764 uppmärksamheten på
skyddsanordningar mot blixten (se hans inträdestal i
Vet.-akad. 1764). Några år senare försågos flera
svenska kyrkor med å., bl. a. Strängnäs
domkyrka, som 1780 träffades av två åskslag men
tack vare å. undgick större skador.
Blixten söker sig gärna väg över sådana
jordade föremål, vilka avsevärt skjuta upp
över jordytan, träd, byggnader, stolpar etc.,
emedan den elektriska fältstyrkan under
åskväder ökas närmast omkring ett från den
jämna marken uppskjutande föremål. I regel
träffa blixturladdningarna de partier av
byggnaderna, där fältkoncentrationen är störst,
vilket framgår av följ, tabell över den
procentuella lokalisationen av blixtens
angreppspunkter på 9,500 byggnader i Bayern, som
alla saknat å.
Torn och gavelspetsar .............. 55 %
Skorstenar ......................... 25 %
Taknockar .......................... 14 %
Takytor ............................. 6 %
På en byggnad bör å. bereda lättast
möjliga väg för urladdningen över byggnadens
yta ned mot jord och därmed hindra, att
byggnadens inre utsättes för skada och brandrisk.
En å. bör vara avpassad efter byggnadens
beskaffenhet, storlek och form samt efter
terrängförhållandena. Å. bör vara riktigt
dimensionerad och så anordnad, att den varken
smälter el. slites sönder mekaniskt genom
urladdningarna. En å. på en byggnad består av
uppfångare och takledningar, avsedda att
uppfånga de atmosfäriska urladdningarna, samt
nedledningar, som utgöra en förbindelse
mellan uppfångare och takledningar och de i
jorden belägna jordlinorna med jordkontakterna.
Uppfångare och takledningar böra anordnas
på sådana delar av en byggnad, som äro
särskilt utsatta för åskslag. Minst två
nedledningar böra anbringas på en mindre byggnad,
på en större behövas flera. Jordlinor och
jordkontakter ha till uppgift att åstadkomma
bästa möjliga jordförbindelse mellan
åskledaranläggning och jord. Såsom jordkontakter
kunna användas vattenledningsrör av större
utsträckning, plåtar av koppar el. annan
beständig metall. Plåtarna böra ha minst en
kvm yta och vara nedgrävda i fuktig mark
och på frostfritt djup. För byggnader i allm.
ha i flera länder utarbetats särskilda regler
och anvisningar för åskledaranläggningar,
t. ex. i Tyskland, Schweiz, Danmark,
Tjeckoslovakien, U. S. A. och Sverige. De svenska
normerna ha utarbetats av Svenska
teknolog-föreningen under titeln »Regler och råd
beträffande utförandet av byggnadsåskledare»
(1931). För projektering och kontroll av å.
finnes en åskledarkontrollan stalt
(se Andersson, B. J. F.). Vid Uppsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
