1339 Äs kontrakt—Åskväder 1340 univ. finnes sedan 1932 en genom nämnde Andersson donerad professur, B. John F. och Svea Anderssons professur i elektricitetslära med särskild hänsyn till atmosfäriska urladdningar. Till professuren hör ett institut för högspänningsforskning, vilket bl. a. har till uppgift att behandla frågor om å. och åskskydd. II. Ndr. Ås kontrakt, i Skara stift, omfattar 9 pastorat: Borås och Brämhult; Fristad, Borgstena och Gingri; Rångedala, Toarp, Äspered, Tärby och Varnum; S. Ving, Härna, Fännes-lunda och Grova re; B redared, Tämta, Vänga och Sandhult; Od, Målla, Alboga och öra; Hällstad, Murum, S. Vånga och Möne; Sköl-vene. N. Säm. Ilov och Källunga; Eriksberg, Mjäldrunga och Broddarp. Åskslag, se Åskväder. Åskvigg (Torsvigg), hos allmogen gängse benämning på stenåldersredskap (yxor, mejslari, anträffade i jorden. Alan trodde, att en å. föll ned vid varje åskslag och trängde så djupt ned, att den först efter lång tid åter kom i dagen. Å. ansågos vara slungade av åskans gud, och dem tillskrevos magiska egenskaper, kraft mot vissa sjukdomar, skydd mot åsk- och vådeld, trolldom, skadedjur m. m. — Litt.: Chr. Blinkenberg, »Tordenvåbenet i kultus og folketro» (1909); O. Montelius, »Solgudens yxa och Tors hammare» (i Sv. Fornminnes-fören:s Tidskr. 1900); N. E. Hammarstedt, »Svensk forntro och folksed i bild och ord» (1920). N. E. II. (E. W-én.) Åskväder, Åska (fsv. asikkia — gudens, d. v. s. Tors, åkning), med elektriska urladdningar, blixtar (se Blixt), förbunden anhopning av starka elektriska laddningar i atmosfären. Det blixten åtföljande dundret kallas åskknall, tordön. Vid urladdning till marken säges blixten »slå ned» (åskslag). De stora elektriska laddningar och de av dem alstrade spänningsskilluader, vilka uppkomma i atmosfären vid åskväder, äro av annan storleksordning än de, som normalt förekomma i atmosfären (jfr Atmosfärisk elektricitet). Dundret består oftast av ett långvarigt mullrande (»rullande»). Orsaken härtill är dels ljudvågor från intermittenta, på varandra följande delurladdningar i samma blixtbana, dels reflexion (eko) från luftlager med olika fuktighet och temp. Ett ordinärt åskväder är vanl. förbundet med intensiv kondensation av vattenånga i atmosfären. Härvid uppkomma vanl. åskvädersmoln (jfr M o 1 n, sp. 223 samt bild 6 på pl.). Även vulkaniska utbrott och häftiga sandstormar kunna åtföljas av så starka elektriska laddningar, att blixtar uppstå. Sedan gammalt har man indelat de vanliga åskvädren i värme- och virvelåskväder. De senare innesluta även frontåskväder och åskbyar. Virvelåskvädren åtfölja de s. k. låg-trycksvirvlarna el. områdena för låga lufttryck. Dessa åskväder uppträda vanl. i låg-trycksområdenas s. och s. ö. delar. Den vanligaste åsk väderstypen är värmeåskvädren, vilka i första hand ha sin orsak i lokal uppvärmning av luftskikt nära jordytan. Uppvärmningen medför under vissa förutsätt- ningar en störning av luftmassornas jämvikt och därav betingad upprusning av varm, fuk-tighetsmättad luft. Dennas innehåll av vattenånga kondenseras häftigt vid de upprusande luftmassornas avkylning. I virvel- och frontåskvädren och i åskbyar orsakas oftast upprusningen av varm, fuktighetsmättad luft genom att denna undantränges och upptryc-kes genom kallare och tyngre luftmassor. Följden blir även i sådana fall intensiva kon-densationsprocesser, vilka oftast ge sig till känna i de upptornade åskmolnen och i de från dem fallande regn- och hagelskurarna el. snöbyarna. Åskmolnen kunna på vår breddgrad i vissa fall hastigt torna upp sig ända till omkr. 10 km höjd över markytan. 1 tropikerna blir deras höjd ännu större. Åskvädrens frekvens, rörelseriktning m. m. ha varit föremål för omfattande statistiska bearbetningar. För Sverige har H. E. Ilamberg bearbetat de av Meteorologiska centralanstalten insamlade observationerna 1871—1915 och har funnit följ, medeltal för antalet åskdagar årl. på olika höjd ö. h. ^"vetTm 0—50 50—100 100—200 200—300 300—400 400—500 500—800 Norrland 7,8 7,3 7,9 8,3 6,7 6,8 5,2 Svealand 11,7 11,6 11,6 11,6 11,6 11,i 9,3 Götaland 12,3 12,9 13,7 13,4 15,8 — — På årets olika månader fördela sig åskvädren procentuellt i Sverige, Norge och Centraleuropa på följ, sätt: Sverige Noi kusten •ge inlandet [-Centraleuropa-] {+Central- europa+} Jan 0,1 O,o Febr O,o 2,2 0,6 0,1 Mars 0,1 1,2 April 2,o 0,9 0,3 6,o Maj 8,1 4,4 5,8 16,i Juni 25,4 10,9 21,1 23,7 Juli 3O,o 24,5 36,7 21,7 Aug 22,5 25a 27,2 19's Sept 9,9 9,1 4,1 7a Okt 7,6 1.5 1,0 2,9 Nov 5,9 Dec O,o 2,9 0,6 0,1 Åskvädrens fördelning på dygnets olika timmar är något olika i olika trakter, men oftast inträffa de dock under eftermiddagarna. I Sverige är tiden kl. 3—4 e. m. den vanligaste, medan tiden kl. 2—3 på natten har minsta antalet åskväder. I vissa fall uppträda på samma ort under samma dag flera åskväder i följd med tidsmellanrum från U/s till 5 tim., vilket sannolikt föranlett den felaktiga slutsatsen, att samma åskväder flera gånger under dagen kommer tillbaka till samma ort, t. ex. kring ett utbrett sjö- el. flodsystem. I verkligheten rör det sig om på varandra följande åskväder, vilka gå fram efter i stort sett samma rörelsebanor. Någon fullt tillfredsställande förklaring till uppkomsten av de mycket stora anhopningarna av elektriska laddningar i ett åskväder ges ännu icke. Bildningen av de elektriska laddningarna inom ett åskmoln har dock en viss analogi med uppkomsten av de laddningar man funnit vid vissa sönderblåsnings-och friktionsförsök med vattenpartiklar i hastiga luftströmmar. Både då det gäller splitt-rin<r av vattendroppar och friktionsprocesser mellan snöpartiklar el. iskristaller har man