Äskvädersregistreringsapparater—Äsnen 1341 vid dylika försök uppmätt avsevärda laddningar hos vattenpartiklarna. — Om meteorologiska tecken för å. se Meteorologiska tecken. Litt.: J. Hann och R. Süring, »Lehrbuch der Meteorologie» (4:e uppl. 1926); K. Kähler, »Elektricität der Gewitter» (1924); II. E. Ham-berg, »Åskdagarnas frekvens i Sverige 1730 —1915» (i Bihang till Meteorologiska Iakttagelser i Sverige 1915). H. Ndr. Åskvädersregistreringsapparater, appa rater för automatisk registrering av blixturladdningar, i vissa fall pä avsevärt avstånd från registreringsapparaten (se B 1 i x t r e g i s t r e-ringsapparater). I de äldre apparaterna använde man vissa egenskaper hos kohä-rern (se d. o.). På en helt annan registre-ringsprincip vila de för några år sedan konstruerade klydonograferna. Härvid användas Lichtenbergska figurer (se d. o.), vilka uppstå, när den fotografiskt känsliga hinnan hos en vanlig negativfilm påtryckes elektriska spänningsimpulser. Dessa måste, för att figurerna skola utveckla sig. uppgå till spänningar på 2.000 volt el. mera. Längden av de från figurens centrum utgående strålarna utgör ett ungefärligt mått på den påtryckta spänningens storlek. Figurerna antaga olika utseende, beroende på om den påtryckta impulsen varit positiv el. negativ. Den värdefullaste egenskapen hos klydonografen består i att figurerna utveckla sig även om impulserna haft så kort varaktighet som några milliondelar av en sekund. Klydonograferna användas bl. a. för att registrera de atmosfä-riska överspänningarna (se d. o.) på kraftledningar vid åskväder. II. Ndr. Åskådning, den omedelbara uppfattningen av konkreta verkligheter. Då den förmedlas av något el. några av våra sinnen, kallas den sinnesåskådning. I en sådan ingå emellertid ej blott sinnesförnimmelser (sensationer) utan även dessas inordnande i rummets och tidens former. Konkreta föremål kunna ock uppfattas genom föreställningar av minnet och fantasien, och dessa åskådliga föreställningar kunna ock kallas å. Flera tänkare, bl. a. Fichte och Schel-ling, ha även antagit en förmåga att åskådligt fatta det osinnliga genom s. k. intellektuell å. (se Intellektuell). — Inom pedagogiken har alltifrån Comenius och Pestalozzi allmänt antagits den s. k. å s k å d-ningsprincipen. som utgår därifrån, att begreppen utvecklas genom abstraktion ur å. och att man därför vid all undervisning måste börja med å. för att därifrån leda sig till begrepp, om man ej vill få ett tomt ordvetande. Särskilt är denna princip av vikt vid undervisningen av skolans nybörjare, emedan dessa dels äro fattiga på redan förvärvade, klara å., dels ännu i ringa grad äro i stånd att bilda begrepp. De behöva särskilda övningar för att skaffa sig klara och bestämda å. Åskådningsprincipen har därför icke minst vunnit tillämpning i den första undervisningen, där hembygdsund ervisningen numera meddelar en förberedande, samlad kunskap om barnets närmaste värld. S-e. (K. N-d.) Åsle, socken i Skaraborgs län, Vartofta härad, ö. om Falköping; 20,56 kvkm, 525 inv. 1342 (1934). Tillhör Falbygden (se d. o.) och sänker sig från Varvsberget i ö. till den av Slaf-san genomflutna, delvis sanka Äsledalen i v. 1.083 har åker, 99 har skogsmark. Ingår i Slöta, Karleby, Å., Mularps och Tiarps pastorat i Skara stift. Vartofta kontrakt. — I Å. besegrades konung Albrekt 1389 av drottning Margaretas trupper. Åsna, Tamåsna, Böricka (av fr. bour-rique), E'quus a'sinus, tillhör hästdjuren (se d. o., sp. 324, med bild 2) och avviker från hästen genom längre öron, endast i spetsen tagelklädd svans och mindre storlek. Liksom i fråga om hästen äro öraser vanl. mindre, i vissa fall ej över 75 cm mankhöjd, medan Sydarabiens ädla maskatfi«8nor nå storleken av en häst. Färgen växlar från i regel grått till brunt el. svartbrunt. Längs ryggen och vinkelrätt mot denna över korset går en svart strimma. Ä. kräver för sin trivsel ett täml. torrt och varmt klimat. Den är mer anspråkslös än hästen i fråga om föda, ihärdigare och användbar till arbete vid högre ålder samt drabbas ej så lätt av sjukdomar. Som husdjur brukas den som både dragare och lastdjur. Ä. är betydligt äldre än hästen som tamdjur och anses i n. ö. Afrika ha använts åtm. på 3000-talet f. Kr. Sedan äldsta tider har man sannolikt sökt para å. och häst för att erhålla en bastard med bägge djurens egenskaper. Av de båda möjliga korsningarna kallas den mellan åsnehingst och häststo mula, produkten av häst och åsne-sto mulåsna (se bild 2 och 3 vid Bastard). Det senare namnet begagnas ofta oriktigt dels om mulan, dels om storvuxna åsneraser. Endast mulan är föremål för systematisk uppfödning. Den brukas i stor utsträckning i militär tjänst i Sydeuropa, framför allt i bergstrakter. Särskilt högt står mul-aveln i Poitou i Frankrike. Båda korsnings-produkterna äro sterila. T. P. Asnebrygga (lat. pons asinörum], uttryck, som, ehuru med orätt, härletts från medel-tidsfilosofen Jean Buridan (se d. o.) och avser en anvisning i hans logik på bästa sättet att hastigt finna medeltermen i en slutledning (se d. o.). Ä:s metod utvecklades konsekvent först av Petrus Tartaretus (verksam i Paris omkr. 1490). — Å. kallas även uppl. av klassiska författare, där texten kommenteras så utförligt, att någon nämnvärd självverksamhet ej kräves av lärjungen, och prop. 5 i första boken av Euklides" »Elementa», emedan det första geometristudiet i äldre tid ofta ej sträckte sig längre än dit. O. W-n. Åsnefest (lat. fe'stitm asinörum), religiös folkfest under medeltiden, firades från 800-talet i Frankrike, Belgien, Spanien och Italien vid jultiden och i juni, till ära för den ås-ninna, på vilken Kristus red vid sitt intåg i Jerusalem, och för den. på vilken Heliga jungfrun färdades med Kristusbarnet under flys-ten till Egypten. Trots upprepade förbud bibehöll sig festen in på 1400-talet. Hg Pl. Äsnen, en av Sydsveriges större sjöar, i s. Småland (se kartan vid d. o., s. delen); 159 kvkm, därav 19 kvkm öar, 138 m ö. h. Å. är starkt uppdelad av halvöar och öar. flera bildade av en rullstensås över A. Sjöns vikar och fjärdar, av vilka Skatelövsfjorden i v. är den viktigaste, ha huvudsaki. en n. n. v.—