Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ädelstenar - Ädla lövträd - Äganderätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1357 Ädla lövträd-
syntetiska ä. ganska stor. Numera tillverkas
enbart i Paris per år omkr. 5 mill. karat,
d. v. s. 1,000 kg, syntetisk rubin. En fabrik
i Bitterfeld uppges ba produktionsförmågan
5 mill. karat per mån. När de billiga
syntetiska ä. först döko upp på marknaden,
fruktade man allmänt, att naturstenarna skulle
starkt sjunka i pris. Så har emellertid ej
skett. Orsaken härtill är främst den, att det
alltid är möjligt att genom tillräckligt
ingående undersökning avgöra om en ädelsten
är äkta el. syntetisk.
De syntetiska ä. ha sitt stora berättigande
bl. a. däri, att de kunna uttränga
imitationerna av dyrbarare ä. Dessa
imitationer utgöras ofta av blybaltigt glas, s. k.
s t r a s s (se Glas, sp. 732), antingen
färglöst el. med rubinens, (den blå) safirens,
smaragdens el. topasens färger. De färglösa,
dia-mantliknande imitationerna gå under namn
av s i m i 1 i- och beniciadiamanter.
Många av ifrågavarande imitationer kunna
ganska lätt skiljas från äkta ä., bl. a. genom
sin mindre hårdhet. I andra fall (imitationer
i glas av smaragd och blå safir) kräves dock
för detta ändamål ofta en ingående
undersökning. Av pärlor har man mycket lyckade
imitationer, dels ihåliga små glaskulor med
invändiga, iriserande beläggningar, som
åstadkommits medelst »pärlemoressens», dels
svarvade kulor med utvändigt, likartat överdrag.
I utlandet finnas i flera större städer
särskilda undersökningsanstalter för ä.
Mineralogiska institutioner el. museer kunna i viss
mån få rollen av undersökningsanstalter.
Se även art. om olika ädelstensmineral. —
Litt.: G. F. Kunz, »The magic of jewels»
(1915); G. Aminoff, »Om juveler och ädla
stenar» (1926); M. Bauer, »Edelsteinkunde»
(3:e uppl. 1932, nybearb. av K.
Schloss-macher); H. Michel, »Die künstlichen
Edel-steine» (2:a uppl. 1926). N.Zn.
Ädla lövträd, se Löväng.
Äganderätt, i vanlig juridisk mening den
allmännaste, mest omfattande rätten till en
sak (fastighet el. lösöre). Ä:s begrepp innebär
ingen inskränkning till tid el. omfång i
ägarens befogenhet att efter sina avsikter
bestämma över saken, att bruka den på vad
sätt som helst el. lämna den obegagnad, t. o. m.
att förstöra den, ävensom att avhålla andra
från dess tillgodonjutande. I ä. har man
sålunda brukat inlägga befogenhet för ägaren
att besitta saken (ius possidendi) och att
hindra andra från intrång i ägarens rådighet
(-iws excludendi). Emellertid kan man ej
genom uppräkning av särskilda befogenheter
ange ä:s innehåll, enär detta i särskilda fall
kan vara mer el. mindre begränsat, på grund
av rättsregler till förmån för samhället el.
genom enskildas rättigheter till samma
föremål. Ä:s väsen innebär däremot, att den
motsätter sig begränsningarna och att
följaktligen, då någon av dessa bortfaller, detta
betyder en motsvarande utvidgning av ägarens
befogenheter över saken; man talar här om
ä:s elasticitet. Ä. bestämmes således bäst som
rätten att i alla avseenden förfoga över en
sak, där icke särskilda rättsregler el. andras
rättigheter föranleda inskränkningar; den är
den starkaste sakrätten.
Inskränkningarna i ägarens förfogande äro
—Äganderätt 1358
dock, särskilt då det gäller fastigheter, rätt
talrika; de ha sin grund dels i allmänna
samhällsintressen och dels i hänsynen till
grannelaget. Till den förra gruppen höra
stadgandena om expropriation och om
rekvisitioner för krigsmaktens behov, enl. vilka
ägaren tvångsvis får avstå sin egendom mot
ersättning, samt vidare bestämmelser om
skyldighet att hålla vissa vattendrag öppna,
ss. vattenlagens regler om kungsådra, allmän
farled och allmän flottled samt föreskrifterna
om fiskeled i lagen om rätt till fiske; hit
äro även att hänföra de enl. skogsvårdslagen
o. a. författningar gällande inskränkningarna
i jordägarens rätt över skogen. Vattenlagens
regler om byggande i vatten och om
skyldighet för jordägare att upplåta mark vid
dikning o. a. vattenavledning grunda sig på
hänsynen till grannelaget. Till denna grupp höra
även många föreskrifter i ordningsstadgan
för rikets städer, hälsovårdsstadgan,
brandstadgan och byggnadsstadgan, vilka uppställa
förbehåll till förekommande av eldfara,
osundhet och otrevnad. — Vidare kan ä.
underkastas inskränkningar genom annan persons
begränsade sakrätt (t. ex. panträtt) i
föremålet, så ock genom offentlig myndighets åtgärd
till förmån för ägarens borgenärer
(utmätning, konkurs, kvarstad, skingringsförbud).
Om ä., som tillkommer flera personer
samfällt, så att envar anses ha viss lott i saken,
se Samäganderätt.
Ordet ä. nyttjas även, ehuru oegentligt, i
vidsträcktare betydelse, då därunder
inbegripas vissa rättigheter utan egentliga saker till
föremål, ss. litterär och konstnärlig ä. (se
nedan) samt industriell ä. el. rätt att, med
andras uteslutande, i affärsverksamhet
begagna viss firma, vissa mönster, uppfinningar
(patent) och varumärken. Om Byrån till
skydd för industriell äganderätt se
Internationella byråer, sp. 674. — Litt.:
ö. Undén, »Svensk sakrätt», I (1927).
Litterär och artistisk
äganderätt. Ett riktigare uttryck är
författar- och konstnärsrätt; här nedan
användes den sammanfattande beteckningen
auktorsrätt (skaparrätt,
upphovsmannarätt, Urheberrecht, droit d’auteur, Copyright).
Med auktorsrätt förstås den auktor
(författare, tonsättare, bildande konstnär)
tillkommande, i hans individuella andliga
verksamhet grundade befogenheten att i vissa i lag
angivna hänseenden uteslutande förfoga över
de alster, som frambragts genom nämnda
verksamhet. Denna rätt förverkligas genom
att åt auktor ensam förbehålles att bestämma
i fråga om de av honom skapade verkens
offentliggörande. Den svenska auktorsrätten
regleras av lagarna 30 maj 1919 om rätt till
litterära och musikaliska verk samt om rätt
till verk av bildande konst; båda lagarna
trädde i kraft 1 jan. 1920; de ha sedermera
ändrats i vissa viktiga avseenden. Samtidigt
med de två auktorsrättsliga lagarna
utfärdades lagen om rätt till fotografiska bilder.
Lagen om rätt till litterära och musikaliska
verk avser skrifter och muntliga föredrag,
musikaliska verk, teckningar och avbildningar
av vetenskaplig el. teknisk art, mimiska verk
(baletter och pantomimer) samt
kinematosrra-fiska verk. Den viktigaste formen för offent-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
