1359 Äganderätt 1360 liggörande är verkets mångfaldigande och spridning genom framställande av exemplar därav; författare och tonsättare ha uteslutande rätt att mångfaldiga sitt verk genom tryck el. eljest på vad sätt som helst, ss. genom dess överförande på en grammofonplatta. En annan form för ett verks offentliggörande är, att det omedelbart återges för de mänskliga sinnena; så har författare ensamrätt att offentligen föredraga skrift och muntligt föredrag, författare till dramatiskt el. mimiskt verk ensamrätt att offentligen uppföra verket och tonsättare ensamrätt att offentligen utföra sin komposition; vidare har författare ensamrätt att medelst kinemato-grafi offentligen framföra ävensom att genom radio utsända sitt verk. Den åt auktor förbehållna rätten avser icke blott originalverket utan även övers, el. bearb. därav. Den, som vill översätta, dramatisera el. till film överföra en roman, måste alltså inhämta författarens tillstånd. Å andra sidan åtnjuter den, som översatt el. bearbetat en annans verk, för egen del skydd för översättningen el. bearbetningen som sådan; en förläggare, som önskar utge en översättning, har att träffa överenskommelse såväl med originalförfattaren som med översättaren. Utgivare av tidning el. tidskrift anses som författare till verket som helhet betraktat, men författare till särskilt bidrag behåller författar-rätten till detta. Under vissa i lagen angivna förutsättningar är det tillåtet att för vetenskapliga, pedagogiska el. andra kulturändamål fritt utnyttja litterära och musikaliska arbeten. — Vid auktors död bli de allmänna successionsreglerna tillämpliga på auktorsrät-ten. Rätten kan även vara föremål för olika slag av överlåtelse. Den praktiskt viktigaste formen för sådan överlåtelse är förlagsavtalet, genom vilket auktor till en förläggare överlåter den uteslutande rätten att mångfaldiga och sprida ett litterärt el. musikaliskt verk, medan å andra sidan förläggaren förbinder sig att föranstalta om verkets mångfaldigande och spridande. Författarlagen innehåller ett mindre antal regler om förlagsrätten, samtliga av dispositiv natur, d. v. s. endast gällande, då något annat ej föreskrives i avtalet. Vid överlåtelse av auktorsrätt får verket ej utan auktors tillstånd förändras. — Den litterära och musikaliska auktorsrätten gäller under auktors livstid och 30 år efter hans dödsår. Enl. särskild övergångsbestämmelse äro emellertid verk, som utgivits före 1920, skyddade under 50 år efter dödsåret. Om särskilda bestämmelser för skydd mot översättning se nedan (Bernkonventionen). Lagen om rätt till verk av bildande konst avser teckning o. a. grafisk konst, målarkonst, bildhuggarkonst, byggnadskonst, konsthantverk och konstindustri. Skyddet för konstverk varar t. o. m. 30 år efter konstnärens död; dock skyddas verk av konsthantverk och konstindustri endast under 10 år från det år, då verket först offentliggjordes. Se vidare Artistisk äganderätt. Lagen om rätt till fotografiska bilder avser ett ämne, som enl. svensk uppfattning icke är av auktorsrättslig natur. Lagens regler om fotografs rätt överensstämma dock i viss mån med stadgandena om den konstnärliga auk torsrätten. Fotografen har uteslutande rätt att genom fotografi mångfaldiga samt att genom kinematografi offentligen förevisa av honom framställda bilder. Rätten varar 15 år från det år, då bilden först utgavs. Bernkonventionen. De två auktors rättsliga lagarna samt lagen om rätt till fotografiska bilder tillämpas i första hand på verk av svenska medborgare, men lagarnas bestämmelser kunna, under förutsättning av ömsesidighet, av konungen förklaras gälla även verk av annat lands medborgare. Också den utländska lagstiftningen på området avser, regelmässigt, i första hand endast verk av det egna landets medborgare. Genom den 1886 slutna Bernkonventionen (se d. o.) bildades en internationell union för skydd av litterära och konstnärliga verk. Konventionen har reviderats vid internationella konferenser 1896, 1908 och 1928. Konferenserna förberedas av unionens internationella byrå, som även i övrigt behandlar frågor, avseende unionens intressen, samt utger månadsskriften Le Droit d’Auteur. 1 jan. 1934 omfattade Bernunionen 39 länder, bland dem Sverige och alla andra europeiska stater av någon betydenhet, utom Ryssland, samt vidare Storbritanniens domi-nions och kolonier ävensom några andra utomeuropeiska länder. Bernkonventionens grundprincip är, att författare och konstnärer, som tillhöra ett unionsland, skola i de övriga uni-onsländerna åtnjuta samma rättigheter, som varje lands lagar tillerkänna landets egna medborgare. I enlighet därmed har i kung 30 maj 1919 stadgats, att bestämmelserna i de tre lagarna om rätt till litterära och musikaliska verk, till verk av bildande konst och till fotografiska bilder skola, med vissa modifikationer, gälla även utländska medborgares verk, som först utgivits i främmande land, tillhörande Bernunionen. Sedermera ha, allteftersom nya länder anslutit sig till unionen, särskilda kungörelser av motsv. innehåll utfärdats. Bernkonventionen har sin största betydelse i fråga om översättningsrätten. Svenska verk äro i främmande unionsländer skyddade mot översättning under författarens livstid och 30 år efter hans dödsår. Rörande rätten att översätta utländska unionsförfattares verk till svenska ha de täml. komplicerade reglerna i huvudsak följ, innebörd. Litterära verk på främmande språk, utom norska och danska, vilka utkommit 1908 el. tidigare, få fritt översättas till svenska. Fortfarande bortsett från norska och danska arbeten, äro verk på främmande språk, vilka först utgivits 1909 el. senare, skyddade mot övers, under författarens livstid och 30 år efter hans dödsår. I fråga om övers, av norska och danska författares verk gäller vad som i allm. stadgas om skyddstid för svenska litterära arbeten. — Amerikas förenta stater stå utom Bernunionen. Enl. särskild överenskommelse skola auktorsrättsligt samma regler gälla mellan Sverige och Förenta staterna som mellan Sverige och Bernunionens länder. Litt.: J. A. Ask, »Om författarerätt» (1893); G. Eberstein, »Den svenska författar-rätten» (1923 ff.); L. A. Grundtvig och K. Glahn, »Kort fremstilling af forfatterretten» (2:a uppl. 1918); E. Riezler, »Deutsches Ur-heber- und Erfinderrecht», I (1909); E. Pouil-