1363 Äggbefruktning—Äggviteämnen 1364 Äggbefruktning, se Befruktning, sp. 1100. Äggfors, träsliperi i Mörsils socken, Jämtland, vid Äggforsen (utbyggd effekt 7,600 hkr) i Indalsälven ovan Storsjön. Äges av Ä. a.-b., gr. 1887, aktiekap. 2,7 mill. kr., 130 arb., årstillv. 50,000 ton våt, vit trämassa. Bolaget äger även Moviks ångsåg, Trångsviken (f. n. utarrenderad). Äggförsäljningsföreningar, se Hönsskötsel, sp. 386. Äggkläckningsmaskin, stundom Couveuse (fr., ruvhöna). Sedan urminnes tid har hos folk, som drivit hönsskötsel i stor omfattning (kineser, egypter, romare och greker), brukats artificiell kläckning av ägg, vanl. i uppvärmda ugnar. Réaumur (se d. o.) konstruerade den första äggkläckningsapparaten av modern typ. Nutida ä. bestå av en värmeisolerad låda, i vars nedre del, äggrummet, äggen läggas, och därovan det uppvärmande elementet. Tre huvudtyper finnas: 1) Varmvattenmaskiner, med en över äggrummet befintlig varmvattenbehållare, som står i förbindelse med en vattenfylld mantel (k o k a r e) kring en lampa på lådans utsida. 2) Varmluftmaskiner (bild 1), vilka uppvärmas genom luft, som kommer från den utanpå sittande lampapparaten och vanl. ledes genom ett system av varmluftrör över äggrummet. 3) Elektriska maskiner, i vilka äggen uppvärmas genom värmestrålning från glödlampor el. andra elektriska värmeelement. — Efter kläckningen få kycklingarna vanl. stanna 1—2 dagar i ett torkrum under maskinens äggrum, varefter de flyttas till en »konstgjord kycklingmoder» (bild 2), i vilken de få det skydd mot köld och blåst, som ruvhönan lämnar dem efter naturlig kläckning. — För ett gott resultat av maskin-kläckning fordras en jämn, lagom uppvärmning (omkr. 39° C), lämplig luftfuktighet och ventilation i äggrummet samt vändning och luftning av äggen minst två ggr om dagen; en del maskiner ha mekanisk äggvändare. Maskinkläckning förekommer huvudsaki. där hönsskötsel drives i stor skala. H. J. Dft. Äggledare, anat., se Könsorgan, sp. 503, och Livmoder, sp. 50. Ägglist, byggnk., se K y m a. Äggmodercell, zool., se Könsceller. Äggorm, zool., se Dasypeltinae. Äggparasiter, zool., se Parasitsteklar. Äggplanta, bot., se Potatissläktet. Äggrund, bot., se Blad, bild 4 på plansch. Bild 1. Äggkläckningsmaskin för varmluft. Bild 2. »Konstgjord kycklingmoder.» Äggstav, byggnk., se K y m a. Äggstock (lat. ovärium), anat., se Livmoder och Ägg; om det hit hänvisade ovula se Ägg. — Äggstockssjukdomar (o v a r i a 1 s j u k d o m a r), se Kvinnosjukdomar, sp. 377, och Ovariotomi. Äggvitesjukdom, se Njursjukdomar, sp. 1052. Äggviteämnen, Egentliga, organiska föreningar, vilkas kemiska sammansättning man ej exakt känner; de utgöra väsentliga beståndsdelar i alla levande varelser. Ofta sammanfattar man alla ä. och deras föreningar med andra organiska ämnen under det gemensamma namnet proteider (se d. o.). Alla ä. innehålla förutom kol, väte, syre och kväve även svavel, några dessutom fosfor och järn. Ä. äro amfotera (se d. o.). Till skillnad från cellulosa, som är mera känslig för syror, sönderdelas ä. mycket lätt av baser. Föremål, som bestå av ä., t. ex. ylle och horn, fördärvas därför, om de komma i beröring med baslösningar. — Ä:s struktur är ännu ej fullt klarlagd. Man vet dock, att de äro uppbyggda av aminosyror (se d. o.), då de genom kokning med syror och baser uteslutande spjälkas i sådana, bland vilka de viktigaste äro glykokoll, cystin, lysin och tryptofan (se dessa ord). Arginin är ett guanidinderivat (se G u a n i d i n) av aminovaleriansyra och sönderfaller i ornitin och urinämne. Genom sammankoppling av aminosyror har man framställt polypeptider (se d. o.). Varje äggviteämne innehåller ej alla slags aminosyror. Även härigenom kunna ä. skilja sig från varandra. Ur näringssynpunkt är det viktigt, att de ä., som en människa förtär, innehålla just de aminosyror, som uppbygga ä. i hennes kropp. Ur denna synpunkt äga olika ä. olika näringsvärde för människan; djuräggvitan är t. ex. betydligt mera högvärdig än växtägg-vitan. Bland de egentliga ä. märkas a 1 b u-miner, glob u li n e r, nukleoalbumi-ner, histoner och protaminer (se dessa ord). Albuminerna omfatta fyra olika slag, ägg-, serum-, mjölk- och växtalbumin. Till nukleoalbuminerna hör bl. a. kasein (se d. o.), som vid löpning sönderdelas i paraka-sein och vassleäggvita (se Mjölk, sp. 163). De flesta egentliga ä. äro losliga i vatten i kolloidal form (se K o 11 o i d e r). De utfällas vanl. av saltlösningar (»utsaltas») liksom av syror, baser el. alkohol. På grund av deras olika förhållande härvidlag ha metoder utarbetats för att skilja dem åt. Vid upphettning i neutral el. svagt sur lösning koagulera de flesta egentliga ä. Före koagule-ringen kallas de nativa ä., därefter sägas de vara d e n a t u-r e r a d e. I konc. salpetersyra gulfärgas de, den s. k. x a n t o-proteinreaktionen. Två viktiga prov på ä. äro M i 11 o n s reagens och Biuretprovet. T det första fallet försättes äggviteämnet med en lösning av kvicksilver i konc. salpetersyra, varvid en rödaktig färgning uppstår. I det senare fallet försättes en utspädd äggvitelösning med en utspädd natriumhydroxidlösning, och därpå tillsättas några drop-