1367 Ägostyckning—Äktenskap 1368 Ägostyckning. Enl. lag om hemmansklyv-ning, ä. och jordavsöndring 27 juni 1896 fick hemman, som kunde klyvas, jämväl styckas i två el. flera lotter sålunda, att viss, till gränserna bestämd ägovidd utlades till varje lott och hemmanets mantal därefter fördelades mellan lotterna. Sedan nämnda lag upphävts i samband med införandet av lagen om delning av jord å landet 18 juni 1926 (se J o r d d e 1-nin g), kan ä. ej längre förekomma. Schg. Ägre'tt (fr. aigrette), fjäderbuske, sammansatt av fjädrar från ryggen av ägretthäger och silkeshäger m. fl. hägerarter (se H ä g-r a r), sedan urminnes tid högt skattad som huvudprydnad. Ährling, Johan Erik Ewald, botanist, Linnéforskare (1837—88). Var amanuens vid Uppsala univ:s botaniska trädgård 1863—67, blev kollega vid Arboga läroverk 1868 och fil. dr i Uppsala 1872. Ä. var en av de första initiativtagarna till Linnéforskningen. Han utgav flera av Linnés manuskript, särskilt dem, som en gång avyttrats till England. Som gra-dualavh. skrev Ä. »Studier i den linnéanska no-menclaturen och synonymiken» (1872), utgav Linnés »Flora dalecarlica» med kommentarer (1873) och skrev »Några af de i Sverige befintliga linnéanska handskrifterna, kritiskt skärskådade» (i Botaniska Notiser 1877—78). Han samlade för utgivning och försåg med anmärkningar »Carl von Linnés ungdomsskrifter» (fullföljdes efter Ä:s död av M. B. Swe-derus och G. Lindström, 2 bd, 1888—89). Ä. publicerade även »Carl von Linnés svenska arbeten i urval och med noter utgifna» (I, brev till svenskar, 1, 1878—80) och »Carl von Linnés brefvexling. Förteckning» etc. (1885). C. Lmn.* Äkta barn el. Barn med äkta börd, före 1918 benämning på barn i äktenskap (se Barn 2); jämväl barn, som avlats i våldtäkt, räknades som äkta. Äkta börd, dets. som äktenskaplig börd (se d. o.). Äkta pärlmussla, zool., se H a v s p ä r 1-mussla. Äkta schalar, se K asch m i r. Äktenskap, en legitim könsförbindelse, vilken enl. kristen uppfattning ingås för livstiden och är monogamisk, d. v. s., så länge den består, hindrar såväl mannen som kvinnan från att med laga verkan ingå annan förening av samma natur. En motsättning till ä. såsom en fullt legaliserad förbindelse utgör bl. a. konkubinatet (se Konkubin). En avart av det förra, fastän närbesläktat med det senare, är åter det m o r g a n a-tiska äktenskapet (sed. o.), vid vilket särskilt för kvinnans och barnens del vissa av ä:s rättsverkningar icke inträda. I ickekristna folks rättsordningar förekomma som rättsliga företeelser jämväl ä. på viss tid samt p o 1 y g a m i (se d. o.), antingen som polygyni (se d. o.) el. som polyandri (se d. o.). Om ä:s historia se monogr. på eng. av E. A. Westermarck (5:e uppl., 3 bd, 1921; förk. uppl. 1927). Ä. är i sin egenskap av familjens och släktens grundval (se Familj) ett av de viktigaste rättsinstituten. Svensk rätts föreskrifter rörande ä. återfinnas huvudsaki. i nya giftermålsbalken av 11 juni 1920. Så som utvecklingen försiggått hos de mo derna kulturfolken, ha formerna för ä:s ingående till en början varit ett låtsat kvinno-rov el. ock ett köp (se Brudköp). Under inverkan av romersk rätt och kristet åskådningssätt kom det i senare tid att slutas formlöst, blott genom utbyte av trohetslöften mellan mannen och kvinnan. Inom kristna kyrkan framstod slutligen den kyrkliga v i g-s e 1 n (se d. o.) som en lagligen anbefalld form och efter mönstret av densamma och i motsats därtill än senare civiläktenskapet (se d. o.). F. n. är hos de kristna folken det senare i allm. obligatoriskt el. ock förhärskande. I svensk rätt äro kyrklig och borgerlig vigsel principiellt likställda. Som minnen från den tid, då ä. allmänt ingicks formlöst, ha sålunda i svensk rätt intill senaste tid kvarstått åtskilliga s. k. o f ull-kom n a d e ä., vilka ej medförde samtliga de rättsverkningar, som åtfölja ett vigselfäst ä. Efter lagändring 1915 kunna sådana ofullkomnade ä. blott undantagsvis uppkomma, och för äldre dylika förbindelser är upplösandet underlättat. Lysning (se d. o.), som föregår varje ä., är i Sverige alltid kyrklig. Ehuru ä. ingås för livstiden, kan det dock upplösas i annan ordning än genom ena makens frånfälle, ej blott på grund av sådana omständigheter, som, förefintliga redan vid ä:s ingående, beröva det dess laga verkan (nullitets- och återgångsskäl), utan även på grund av omständigheter, som, efteråt tillkomna, anses utgöra allvarliga hinder för vinnande av det med ä. åsyftade ändamålet (skillnadsorsaker). Ehuru i senare avseendet rom.-kat. kyrkan ibland medger upphävandet av sammanlevnaden (separatio), förenar den, ett par jämförelsevis betydelselösa fall undantagna, likväl därmed icke rätt för sålunda frånskild make att i den andres livstid träda i nytt ä. (divortium). Olika är åter uppfattningen i den ortodoxa och de protestantiska kyrkorna, varförutom i åtskilliga rom.-kat. länder den borgerliga lagstiftningen infört verklig skilsmässa (divortium). I fråga om antalet skillnadsorsaker och lättheten att utverka skilsmässa finnes f. ö. stor åtskillnad mellan de olika ländernas rättsregler (se vidare Skilsmässa). Jfr Nullitet och Återgång. I personligt avseende ålägger ä. makarna i första hand ömsesidig trohet. Närmast verka därvid såsom rätts- och skyddsmedel ansvarsbestämmelserna i händelse av hor el. tvegifte. Vad beträffar makarnas inbördes förmögenhetsförhållanden bestå flera väsentligen skilda system. Enl. svensk rätt före nya giftermålsbalken hade makarna egendomsgemenskap (se d. o.), dock så, att redan enl. lag viss förmögenhet därifrån undantagits. Under mannens förvaltning stod i huvudsak all egendom; över egen arbetsförtjänst ägde dock hustrun råda. Såväl i ena som i andra avseendet kunde emellertid enskilda rättshandlingar verka till ändring i angivna förhållanden (se Äktenskapsförord). Den 1920 tillkomna nya giftermålsbalken har — för tidigare ingångna ä. blott i mycket begränsad måtto — stadgat en annan egendomsordning. Vardera maken äger sitt och förvaltar det även själv; vardera har en viss rätt (giftorätt i detta