Ämbetsexamina—Ämnesomsättning 1385 särskilda straff för ä. avsättning och mist-ning av ämbetet på viss tid (suspension); dessa kunna emellertid åläggas en ämbetsman även för annat brott än ä. (25: 20). Lindrigare fall av ä. behandlas ofta ej såsom egentliga brott utan beläggas med s. k. disciplinär straffpåföljd genom beslut av överordnad administrativ myndighet, enl. särskilda bestämmelser i instruktioner o. dyl. författningar (jfr rättegångsbalken 10: 26). Gränsen mellan denna bestraffningsrätt och den egentliga straffrättskipningen vid domstolarna är i vissa hänseenden oklar. R. B-l. Ämbetsexamina, teoretiska kompetensprov för anställning som civil ämbetsman. Först i 1719 och 1720 års kansliordningar gjordes anställning i Kansliet beroende av en inträdesexamen inför Kanslikollegium. 1749 påbjöds en universitetsexamen för aspiranter på ämbeten med judiciell befogenhet, och härigenom uppkom den s. k. hovrättsexa-men (se d. o.), i st. f. vilken efter 1904 trätt jur. kand.-examen (se Ju ris utriusque). Genom k. f. 9 mars 1750 föreskrevs universitetsexamen även för dem, som ville »tjäna vid de andra regeringens civila grenar». Härefter uppkommo kansliexamen och bergsexamen (se dessa ord), och 1799 inrättades den (nu avskaffade) kameralexamen (se d. o.), men rätten till inträdes-prövning bibehölls dock för Kansliet och utsträcktes 1766 till hovrätter o. a. kollegier. Ämbetsverkens examinationsrätt avskaffades 1865. Anställning som adjunkt och lektor vid allm. läroverk förutsätter avläggandet av filosofisk ämbet sexamen (se d. o.). Om prästerliga ä. se Prästexamen. För läkare är med. lic.-examen ämbetsexamen och samtidigt vetenskaplig examen. — Om prövning för anställning i Utrikesdep. se Utrikesdepartementet, sp. 1218. — Litt.: »Om inrättande af en statsvetenskaplig examen» (sakkunnigbetänkande 1910). S. B.* Ämbetsman kallas den, som av konungen utnämnts eller förordnats till en statstjänst, eller den, som innehar ämbete av lika värdighet. Med de i R. F. § 47 omnämnda ä. avses statstjänstemän av alla grader. Jfr Förtroendesyssla och Tjänstemän. Ldht. Ämbets- och byggningskollegium, se Handels- och ekonomikollegium. Ämmern, långsträckt, smal sjö i s. Östergötland (se karta vid d. o.); 10 km lång, 86 m ö. h. Avrinner genom en kort å i n. v. till Åsundens nordligaste vik. Ä'mmäkoski [-kåski], utbyggt fall i s. Kuo-pio län, Finland, mellan sjöarna Unnukka (82 m ö. h.) och Haukivesi (76 m ö. h.). Vid Ä. ligger Varkaus (se d. o.) köping. Ämnesgrupp. 1. Den kombination av läroämnen, som är bestämd för en ord. ämnes-lärartjänst vid allmänt läroverk o. a. läroanstalter. Ä. för lektorat vid allm. läroverk omfattar två ämnen, undantagsvis ett, för adjunktur och ämneslärarinnetjänst två eller tre. Provårskurs genomgås i samma ä., som äro bestämda för lärartjänster. — 2. De fasta ämnen och tillvalsämnen, i vilka en lärjunge i gymnasiets två högsta ringar eller lyceets två högsta kretsar åtnjuter undervisning vid allmänt läroverk o. dyl. läroanstalt. Fr. Sg. 1386 Ämneskombination. Lärjunge i gymnasiets vid allmänt läroverk två högsta ringar eller lyceets två högsta kretsar är enl. 1933 års läroverksstadga skyldig deltaga i undervisningen i tre, i vissa fall två tillvalsämnen, varvid han har att välja en bland vissa i stadgan bestämda ä. På latingymnasiet och latiniyceet äro ä. 9, av vilka 6 äro treämniga och 3 tvåämniga, på realgymnasiet och real-lyceet 6, alla treämniga. Fr. Sg. Ämneslärare, lärare vid allmänt läroverk och vissa andra läroanstalter, som undervisar i läro- (läs-) ämnen, i motsats till övnings-lärare. Vid samläroverk och läroverk för flickor skola även finnas anställda en eller flera ämnes lärarinnor, vilka, när de äro anställda vid högre läroverk, ha sin tjänstgöring förlagd huvudsaki. till realskolan. Dessa ersätta delvis de före 1927 vid statens dåv. samskolor anställda första lärarinna och lärarinnor. Fr. Sg. Ämnesnamn, uttryck för saker, vilkas delar anses likartade med det hela och därför bära samma namn som det hela, t. ex. järn, trä, pengar, grönsaker. Ämnesomsättning. En levande varelse (och varje dess cell) står i ett ständigt ämnesutbyte med sin omgivning. Den upptar vissa ämnen och avger andra. I dess inre måste således vissa kemiska processer antas äga rum, och dessa processer betecknas med ä. (eng. metabolism). Man brukar skilja mellan den totala och den intermediära ä. Den förra avser kroppen i dess helhet och utgör så att säga slutresultatet av de intermediära omsättningarna i de särskilda vävnaderna. Ä. omfattar dels ett uppbyggande — syntes (se d. o.) — av de sammansatta organiska substanser (äggviteämnen, fett och kolhydrat m. m.), som ingå i de olika vävnaderna, dels klyvningar och sönderfall av kroppssubstanserna. Uppbyggandet har man av gammalt kallat assimilation (se d. o.), medan sönderfallsprocesserna stundom betecknas som dissimilation. Då sönderfallet i stort sett förlöper som en oxidation — upptagande av syre och avgivande av kolsyra och vatten m. m. —, ha processerna sammanfattats under namnet förbränningen i organismen (La-voisier). Ämnesutbytet med omgivningen kan sägas gå i motsatt riktning hos växter och hos djur. De förra uppta oorganiska ämnen, kolsyra, vatten, nitrat, och avge syre. De senare äro för sin näring hänvisade till ovan anförda organiska substanser, som i sista hand härstamma från växtvärlden. De uppta syre och avge kolsyra och vatten samt en del kvävehaltiga ämnen (urinämne, urinsyra m. fl.), som av olika bakterier slutligen överföras till nitrat eller till atmosfäriskt kväve (jfr Kväve, sp. 384). I växternas ä. överväga de organiska synteserna över sönderfallsprocesserna, hos djuren äger ett motsatt förhållande rum. De organiska synteserna äro endotermiska processer, sönderfallsprocesserna exotermiska (se Termo k e m i). Den kvantitativt viktigaste syntesen hos växten är stärkelsebildningen i de gröna växtdelarna. Den kan betraktas som en magasinering av den från solen utstrå-