Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ämnesomsättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ämnesomsättning
1387
lande ljusenergien i form av kemisk
energi. Näringsupptagandet bos djuren
innebär en tillförsel av kemisk energi, som
vid djurets olika förrättningar överföres i
värme eller mekaniskt arbete.
Studiet av ä. hos människa oeh djur har
som grundval för näringsläran ett mycket
stort praktiskt intresse. Man söker i första
hand fastställa kroppens inkomster
och utgifter. De förra utgöras av de med
födan tillförda näringsämnena (se
Födoämnen) samt det genom lungorna upptagna
syret, de senare omfatta tarmuttömningar
(se E x k r e m e n t e r), urin (se d. o.),
kolsyra och vatten i utandningsluft och
hudut-dunstning samt varjehanda tillfälliga
utgifter, t. ex. i form av mjölk, slem, hår och
naglar. De i kroppens utgifter ingående
ämnena kunna fördelas på följ, grupper: 1)
Avfall, ämnen, vilka utsöndras från kroppen
i samma form, som de upptagits, och alltså
ej ingått i ä. Hit höra födoämnesresterna i
tarmuttömningarna. I praktiken måste man
emellertid räkna tarmuttömningarna i sin
helhet som avfall. 2)
Förbränningsprodukter: kolsyra, vatten, urinämne,
urinsyra m. fl. kvävehaltiga ämnen i urinen.
Äggviteämnena, antar man schematiskt,
klyvas i en kvävehaltig del, som utsöndras med
urinen, och en kvävefri rest, som i likhet med
fett och kolhydrat oxideras till kolsyra och
vatten. Kvävemängden i urinen utgör alltså
ett mått på äggvitförbränningen i kroppen.
3) Substansförlust, omfattande
ämnen, som bildats i kroppen i likhet med
förbränningsprodukterna men som till sin
sammansättning överensstämma med
kroppssub-stanserna (t. ex. mjölk).
Medelst särskilda respirationsapparater
bestämmas syreupptagandet och
kolsyreavgi-vandet genom lungorna (det r e s p i r a t
o-riska gasutbytet), och medelst s. k.
respirationskalorimetrar uppmätes kroppens
värmeproduktion. Med kännedomen om de
olika näringsämnenas fysiologiska
förbränningsvärden (jfr Födoämnen) kan man
beräkna tillförselns energivärden ävensom
energiomsättningen, vilken senare motsvarar
kroppens värmeproduktion och arbetsutveckling.
Balansen anger en ökning eller
minskning av kroppens egna förråd. Är balansen
noll, säges kroppen befinna sig i jämvikt
med hänsyn till den särskilda
substansgruppen. Dylika balansbestämningar
(balansförsök) kunna jämväl utföras på särskilda
grundämnen, ss. kväve, kol, svavel, fosfor,
järn och kalcium. Jämföres kvävemängden i
födan med kvävemängden i urin och
tarmuttömningar, fås kvävebalansen, som
anger huruvida kroppen ökar eller minskar
sitt äggvitförråd. Får en individ samma
kvävemängd i födan under en följd av dagar
och födan i övrigt är tillfredsställande,
inträder kvävejämvikt, i det att kroppen
med urin och tarmuttömningar avger en lika
stor kvävemängd som den samtidigt med
födan tillförda. Inom vissa gränser kan
kroppen inställa sig på kvävejämvikt med olika
kvävemängder i födan. Den övre gränsen
motsvarar för en människa omkr. 150 g
äggvita per dag. Värden upp till 300 g per
dag är» emellertid iakttagna. Den undre
1388
gränsen eller vad man kallar kroppens
minimalbehov av äggvita har varit
mycket omstridd. I praktiken brukar man
förlägga den vid 80 g per dag. I
laboratorie-försök har man emellertid uppnått
kvävejämvikt med så ringa äggvitmängder som 30
g per dag.
Förbränningen i kroppen
bestämmes huvudsaki. av två faktorer,
muskelarbetet och näringstillförseln. När en person
är i fastande tillstånd, inställer sig vid så
fullständig muskelvila som möjligt förbränningen
på ett minimalvärde —
energiomsättningens grundvärde —, som för en
fullvuxen människa uppgår till ej fullt 1 kal.
per tim. och kg kroppsvikt. Vid intensivt
muskelarbete kan detta värde stiga till det
10—15-faldiga, åtm. för en kortare tid.
Grundvärdet företer individuella variationer. Om
inflytandet av omgivningens temp. se V ä
r-meregulation. En ej ovanlig men
oriktig föreställning är den, att en rikligare
syretillförsel till lungorna skulle stegra
förbränningen i kroppen. Själsarbete, d. v. s.
ökad hjärnverksamhet, medför säkerligen
ökad ä. i hjärnan. Denna är emellertid
alltför ringa för att märkas i kroppens totala
omsättning. Näringsupptagandet stegrar i
viss mån förbränningen i kroppen,
väsentligen på den grund, att
matsmältningsproduk-terna i kroppens olika vävnader undergå en
omsättning, som är förbunden med eu
avsevärd värmeutveckling. Särskilt gäller detta
de kvävehaltiga ämnena. Avlagring och
förbrukning i kroppen försiggå i stort sett
oberoende av varandra. Fettet i födan kan efter
uppklyvning (i glycerin och fettsyror) åter
syntetiseras och avlagras, särskilt under
huden och kring inre organ, medan kolhydraten
avlagras som glykogen, huvudsaki. i levern
och musklerna. Är glykogendepån så att säga
fylld, avlagras kolhydraten i form av fett,
som kroppen kan rymma i snart sagt
obegränsade mängder. Tack vare depåerna kan
verksamheten i muskler och övriga organ
fortgå oberoende av näringstillförseln.
Depåerna utgöras av ämnen, som kroppen själv
bildat av det med födan tillförda materialet,
och kroppen är till en viss grad oberoende av
växlingar i detta materials sammansättning.
Den kan t. ex. bilda fett av kolhydrat och
glykogen av äggvita och bildar de för de
särskilda vävnaderna karakteristiska
äggvit-kropparna av de aminosyror — äggvitans
s. k. byggnad ssten ar —, som tillföras med
näringen. Vid otillräcklig näringstillförsel
el. hunger förbrukas i första hand depåerna,
vid behov också kroppsmaterial i övrigt.
Men denna förmåga att omsmälta
materialet är ej obegränsad. Innehåller födan
ej en äggvitmängd, tillräcklig att täcka
förbrukningen, går kroppen slutligen under av
äggvithunger. Saknas i det tillförda
äggvitmaterialet någon av de
byggnadsste-nar, som kroppen ej förmår att själv bilda
— t. ex. vid ensidig tillförsel av lim —,
uppstå insufficienssymtom, som
slutligen leda till kroppens undergång. Vid
ensidig tillförsel av fett utvecklar sig ett
tillstånd, acidos (jfr d. o.), som går tillbaka
vid tillförsel av en jämförelsevis ringa mängd
kolhydrat. Man kan sålunda tala om vissa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
