Ämnesomsättning 1387 lande ljusenergien i form av kemisk energi. Näringsupptagandet bos djuren innebär en tillförsel av kemisk energi, som vid djurets olika förrättningar överföres i värme eller mekaniskt arbete. Studiet av ä. hos människa oeh djur har som grundval för näringsläran ett mycket stort praktiskt intresse. Man söker i första hand fastställa kroppens inkomster och utgifter. De förra utgöras av de med födan tillförda näringsämnena (se Födoämnen) samt det genom lungorna upptagna syret, de senare omfatta tarmuttömningar (se E x k r e m e n t e r), urin (se d. o.), kolsyra och vatten i utandningsluft och hudut-dunstning samt varjehanda tillfälliga utgifter, t. ex. i form av mjölk, slem, hår och naglar. De i kroppens utgifter ingående ämnena kunna fördelas på följ, grupper: 1) Avfall, ämnen, vilka utsöndras från kroppen i samma form, som de upptagits, och alltså ej ingått i ä. Hit höra födoämnesresterna i tarmuttömningarna. I praktiken måste man emellertid räkna tarmuttömningarna i sin helhet som avfall. 2) Förbränningsprodukter: kolsyra, vatten, urinämne, urinsyra m. fl. kvävehaltiga ämnen i urinen. Äggviteämnena, antar man schematiskt, klyvas i en kvävehaltig del, som utsöndras med urinen, och en kvävefri rest, som i likhet med fett och kolhydrat oxideras till kolsyra och vatten. Kvävemängden i urinen utgör alltså ett mått på äggvitförbränningen i kroppen. 3) Substansförlust, omfattande ämnen, som bildats i kroppen i likhet med förbränningsprodukterna men som till sin sammansättning överensstämma med kroppssub-stanserna (t. ex. mjölk). Medelst särskilda respirationsapparater bestämmas syreupptagandet och kolsyreavgi-vandet genom lungorna (det r e s p i r a t o-riska gasutbytet), och medelst s. k. respirationskalorimetrar uppmätes kroppens värmeproduktion. Med kännedomen om de olika näringsämnenas fysiologiska förbränningsvärden (jfr Födoämnen) kan man beräkna tillförselns energivärden ävensom energiomsättningen, vilken senare motsvarar kroppens värmeproduktion och arbetsutveckling. Balansen anger en ökning eller minskning av kroppens egna förråd. Är balansen noll, säges kroppen befinna sig i jämvikt med hänsyn till den särskilda substansgruppen. Dylika balansbestämningar (balansförsök) kunna jämväl utföras på särskilda grundämnen, ss. kväve, kol, svavel, fosfor, järn och kalcium. Jämföres kvävemängden i födan med kvävemängden i urin och tarmuttömningar, fås kvävebalansen, som anger huruvida kroppen ökar eller minskar sitt äggvitförråd. Får en individ samma kvävemängd i födan under en följd av dagar och födan i övrigt är tillfredsställande, inträder kvävejämvikt, i det att kroppen med urin och tarmuttömningar avger en lika stor kvävemängd som den samtidigt med födan tillförda. Inom vissa gränser kan kroppen inställa sig på kvävejämvikt med olika kvävemängder i födan. Den övre gränsen motsvarar för en människa omkr. 150 g äggvita per dag. Värden upp till 300 g per dag är» emellertid iakttagna. Den undre 1388 gränsen eller vad man kallar kroppens minimalbehov av äggvita har varit mycket omstridd. I praktiken brukar man förlägga den vid 80 g per dag. I laboratorie-försök har man emellertid uppnått kvävejämvikt med så ringa äggvitmängder som 30 g per dag. Förbränningen i kroppen bestämmes huvudsaki. av två faktorer, muskelarbetet och näringstillförseln. När en person är i fastande tillstånd, inställer sig vid så fullständig muskelvila som möjligt förbränningen på ett minimalvärde — energiomsättningens grundvärde —, som för en fullvuxen människa uppgår till ej fullt 1 kal. per tim. och kg kroppsvikt. Vid intensivt muskelarbete kan detta värde stiga till det 10—15-faldiga, åtm. för en kortare tid. Grundvärdet företer individuella variationer. Om inflytandet av omgivningens temp. se V ä r-meregulation. En ej ovanlig men oriktig föreställning är den, att en rikligare syretillförsel till lungorna skulle stegra förbränningen i kroppen. Själsarbete, d. v. s. ökad hjärnverksamhet, medför säkerligen ökad ä. i hjärnan. Denna är emellertid alltför ringa för att märkas i kroppens totala omsättning. Näringsupptagandet stegrar i viss mån förbränningen i kroppen, väsentligen på den grund, att matsmältningsproduk-terna i kroppens olika vävnader undergå en omsättning, som är förbunden med eu avsevärd värmeutveckling. Särskilt gäller detta de kvävehaltiga ämnena. Avlagring och förbrukning i kroppen försiggå i stort sett oberoende av varandra. Fettet i födan kan efter uppklyvning (i glycerin och fettsyror) åter syntetiseras och avlagras, särskilt under huden och kring inre organ, medan kolhydraten avlagras som glykogen, huvudsaki. i levern och musklerna. Är glykogendepån så att säga fylld, avlagras kolhydraten i form av fett, som kroppen kan rymma i snart sagt obegränsade mängder. Tack vare depåerna kan verksamheten i muskler och övriga organ fortgå oberoende av näringstillförseln. Depåerna utgöras av ämnen, som kroppen själv bildat av det med födan tillförda materialet, och kroppen är till en viss grad oberoende av växlingar i detta materials sammansättning. Den kan t. ex. bilda fett av kolhydrat och glykogen av äggvita och bildar de för de särskilda vävnaderna karakteristiska äggvit-kropparna av de aminosyror — äggvitans s. k. byggnad ssten ar —, som tillföras med näringen. Vid otillräcklig näringstillförsel el. hunger förbrukas i första hand depåerna, vid behov också kroppsmaterial i övrigt. Men denna förmåga att omsmälta materialet är ej obegränsad. Innehåller födan ej en äggvitmängd, tillräcklig att täcka förbrukningen, går kroppen slutligen under av äggvithunger. Saknas i det tillförda äggvitmaterialet någon av de byggnadsste-nar, som kroppen ej förmår att själv bilda — t. ex. vid ensidig tillförsel av lim —, uppstå insufficienssymtom, som slutligen leda till kroppens undergång. Vid ensidig tillförsel av fett utvecklar sig ett tillstånd, acidos (jfr d. o.), som går tillbaka vid tillförsel av en jämförelsevis ringa mängd kolhydrat. Man kan sålunda tala om vissa