1389 Ämån—Änder 1390 Bild 1. Gräsand, hane. — Bild 2. Gräsand, gammal hane i sommardräkt. - Bild 3. Bläsand, hane i praktdräkt. specifika näringsbehov, ss. behov av vissa aminosyror, av kolhydrat, mineral-beståndsdelar, vitaminer (se d. o.). Därtill kommer kroppens behov av brännmaterial, energibehovet, som kan uttryckas i kalorier (jfr Födoämnen), ett behov, som i främsta rummet bestämmes av det muskelarbete individen har att förrätta. Är födan otillräcklig att täcka detta behov, föreligger undernäring. Ä. i kroppen omfattar en serie processer, förlöpande jämsides och till en viss grad oberoende av varandra. Av olika anledningar kan en rubbning uppstå i denna sammansatta kemiska mekanism. Ett visst ämne, t. ex. socker, omsättes ej längre. Kedjan av omsättningsprocesser är bruten på en viss punkt. Man talar i dylikt fall om en ä m n e s o m-sättningssjukdom. De mest bekanta av dessa sjukdomar äro sockersjuka och gikt (se dessa ord). J. E. J-n.* Ämån, högerbiå till Oreälven (se d. o.). Änder, Egentliga, Anatinae, underfam. av familjen Anatidae, omfattande omkr. 75 arter med kort, bred kropp och näbb med tydliga lameller. Fotterna sitta långt bakåt, och tarserna äro svaga. Alla flyga och simma väl men dyka vanl. blott under ruggnings-tiden el. som ungar. Ä. förekomma över hela jorden, leva av såväl växtföda som smärre djur och flytta under vintern till varmare trakter. Mångenstädes utgöra de ett viktigt villebråd. Om den i Sverige allmännaste arten, gräsanden, se d. o. S n a 11 e r a n d e n, Chaulelasmus (Anas) strepera, har en längd av 50—55 cm. Hanens dräkt är vattrad i brunt, honan är brunspräcklig. Vingspegeln är vit, hos hanen nedtill svart, fotterna äro rödgula med svart simhud. Den förekommer, ehuru täml. sällsynt, i s. och mell. Sverige. Bläsanden, Mareca (Anas) penelope, igenkännes bäst på den korta näbben. Hanen har rostbrunt huvud med gul pannbläs och kroppens översida fint tvärvattrad i svart och grått. Vingspegeln är grön. Honan är mörkt brunspräcklig med brunsvart vingspegel. Längden är 44—50 cm. Den är den allmännaste anden i stora delar av Norrland men häckar även på några ställen i mel’. Sverige. På grund av sitt läte kallas den stundom pipand (kan lätt tämjas; som husdjur kallas den vanl. pipanka). Stjärtanden, Dafila (Anas) acuta, igenkännes på sin långa, spetsiga stjärt och spensligare kroppsbyggnad. Hanen har i sommardräkt brunt huvud och grön, i brons skiftande vingspegel. Honan är brunspräcklig med brun vingspegel. Den har storleken av en gräsand och häckar dels i fjälltrakterna, dels vid flera fågelsjöar ned till Skåne. Ärtan, Querquedula (Anas) querquedula, når en längd av endast 40—41 cm. Vingspegeln, som hos hanen är grön, hos honan mörkgrå och grönskiftande, är fram-och baktill begränsad av vitt. Hos hanen i praktdräkt har det brunsvarta huvudet ett brett vitt band över ögat och nedåt nacken. Den förekommer, ehuru långtifrån allmänt, i n. och mell. Sverige. Om k r i c k a n se d. o. Skedanden, Spatula (Anas) clypeata, ut-märkes främst av sin skedformade näbb. Hos hanen i vårdräkt äro huvudet och halsen me-tallglänsande svartgröna, ryggen mörkbrun, bröstet vitt och buken kastanjebrun. Honan är brunspräcklig och vingspegeln grön hos båda. Längden är 48—50 cm. Den förekommer dels i Norrbotten, dels i några områden i s. och mell. Sverige. Praktanden, Eunetta (Anas) falcata, är en i Sibirien och Japan förekommande art; ett ex. har skjutits i Västerbotten. Hanen i vårdräkt igenkännes på en yvig, metallskimrande nacktofs. Den stundom till sporrgässen (se d. o.) förda Bild 4. Stjärtand, hona. — Bild 5. Ärta, hane i praktdräkt. — Bild 6. Skedand, hane om våren.