1391 Än dniorän—Ängel 1392 brudanden, Lampronessa sponsa, bar smärt kropp oeh praktfull, brokig, glänsande fjäderdräkt, på bakhuvudet utbildad till en stor, nedhängande tofs. Den förekommer över hela Nordamerika och jagas ivrigt för köttets skull. På grund av sin skönhet är den en omtyckt parkfågel, lätt att tämja. T. P. Ändmorän, se Morän. Ändtapp, mek., se Axeltapp. Ändtarm (lat. re'c tum), nedersta delen av grovtarmen, som mynnar vid kroppsytan med stolgången el. anus (se Tarmkanalen). Äng, gräsbevuxen mark, som skördas genom slåtter. Såsom ä. betecknas numera vanl. blott de naturliga slåttervallarna, under det att de på åkerjord insådda gräsmarkerna kallas vall el. gräsvall och räknas till åkern (jfr Växelbruk och Växtföljd). Förr, då allt hö till vinterfoder hämtades från ä. och de sålunda voro en oumbärlig del av jordegendomen, hade de en betydligt större omfattning och ekonomisk betydelse än nu, då de till största delen upplöjts till åker, på vilken även hö och grönfoder produceras. Som ä. återstår numera huvudsaki. mark, som icke blivit uppodlad på grund av högt vattenstånd el. stenig beskaffenhet. På slätten äro ä. därför huvudsaki. strandängar, mader och sanka skogsängar, gemensamt betecknade sidvallsängar, i höglänt mark däremot ofta steniga och buskbevuxna hårdvall s-ängar, som ofta föga skilja sig frän beteshagarna, i synnerhet i n. Sverige och på Gotland. Från ekologisk synpunkt betecknas sådana som lövängar (se Löväng). Ängsmarken, som på 1860-talet beräknades till 2 mill. har el. nästan lika mycket som åkern, angavs 1932 till omkr. 1,27 mill. har, motsv. Vs av åkerarealen. En bidragande orsak till ä:s uppodling har varit deras låga avkastning, som beräknas till omkr. 12 dt per har, d. v. s. blott tredjedelen av de insådda vallarnas medelavkastning (35—40 dt per har). Även mycket rikt givande ä. finnas dock, huvudsaki. på lågt liggande fruktbar svämjord. De låga skörde-talen bero i väsentlig mån på bristande omvårdnad om ä., som ofta försummas, under det att avkastningen kan ökas betydligt genom röjning, borthackning av tuvor, över-harvning för att riva upp mossa, vältning på våren samt framför allt gödsling. Även tiden oeh sättet för skörden inverka. Ängsodling el. anläggning av permanenta ä. förekommer i Sverige endast undantagsvis och huvudsakl. på lågt liggande mark, som ej med ekonomisk fördel kan torrläggas tillräckligt djupt för åkerodling el. som är utsatt för översvämning. Den högsta avkastningen fås från sådana ä., där en verklig bevattning anordnats. Ängsvattning utföres dels genom uppdämning, dels genom översilning. I länder med torrt klimat men riklig tillgång på vatten kan bevattning vara en av de viktigaste och mest lönande kulturåtgärderna. I Sverige har den endast mera sällan kommit till användning. G. N.-L. Ängaholm, fideikommissegendom i Arings-ås m. fl. socknar, Kronobergs län; 6,243 har, därav 762 har åker; tax.-värde 1,558,200 kr. (1933). Huvudgården ligger i Aringsås, vid sjön Salen, strax s. om Alvesta. Bildades omkr. 1725—33 av landshövdingen frih. A. Koskull och gjordes till fideikommiss, vilket nu innehas av frih. A. M. Koskull. Ängby, Norra och Södra, stadsdelar i Bromma församl., Stockholm, mellan Kyrk-sjön och Mälaren; 2,251 inv. i Norra och 24 i Södra Ä. (1934). I Norra Ä. egendomen Stora Ängby (se d. o.). Omnibusförbindelse med inre staden. Spårväg till Ä. under anläggning. Ängel, svensk 1200-talsätt, befryndad med den kungliga Bjälboätten. Sköldemärket var en ängel med kors- el. liljespira. Johan Ä : s son Folke, ärkedjäkne och därefter från 1274 till sin död 1277 ärkebiskop i Uppsala, är att betrakta som ättens mest framstående medlem. Som ärkedjäkne medverkade han vid ärkesätets förflyttning från (Gamla) Uppsala till östra Aros, det nuv. Uppsala. Med hans broder riddaren Magnus Johansson, konung Magnus Ladulås’ råd, utslocknade ätten på manssidan 1294, men Magnus Johanssons arvinge och systerson Johan Erlandsson (broder till Västeråsbiskopen Israel Erlandsson) upptog ättemärket och kallade sig Ä.; han avled emellertid barnlös 1314. — Till ätten Ä. hänförde äldre genealoger även den heliga Ingrid (se Ingrid, helgon), som numera ej räknas dit (jfr B. Hildebrand, »Medeltidsätten Brals-torp», i Personhist. Tidskr. 1930). G. C-n. Ängel (grek. a'ngelos, sändebud) är i bibeln ett överjordiskt, immateriellt andeväsen, gott eller ont. De äldsta delarna av G. T. känna endast en Jahves ä., som uppenbarar sig i olika gestalt. Dessutom förekomma demoniska andeväsen av olika typer, ss. k e r u b e r (se Kerub) och s e r a f e r (se d. o.). — De yngre delarna av G. T. framställa Gud omgiven av en skara andar (»Guds söner»). Under persiskt och babyloniskt inflytande utvecklades i senjudendomen föreställningen om en ä n g 1 a v ä r 1 d, som förmedlar förbindelsen mellan himmel och jord. Gud är omgiven av myriader av ä. med olika rang och olika uppgifter. Högst stå de fyra eller sju ärkeänglarna (Dan. 8), till vilka nu även keruberna och seraferna räknas. Ä. ha nära anknytning till naturen och himlakropparna. De frambära de frommas böner till Gud och gå i förbön för dem. Senjudendomen känner även skyddsänglar, både för enskilda människor och för hela folk; Israels särskilde skyddsängel var ärkeängeln Mikael. — I N. T. återfinnes den judiska änglatron; i synnerhet i de synoptiska evangelierna och Uppenbarelseboken spela ä. en stor roll, främst Gabriel, Guds sändebud, och Mikael, satans motståndare och övervinnare. — De onda änglarna äro enl. judisk och kristen lära upproriska ä., som ha nedstörtats från himlen och bildat ett mörkrets rike under satans ledning. De söka att på alla sått störta människorna i fördärv. Även de onda ä. äro organiserade i olika klasser med överordnade ledare (Beelzebub, Sa-mael, Mastema o. s. v.). Jfr Änglakörer. — Litt.: W. Lueken, »Michael» (1898); M. Dibelius, »Die Geisterwelt im Glauben des Paulus» (1909). Konsthistoria. I konsten framställas änglarna i skön, ungdomlig människogestalt, bevingade och klädda i en vit dräkt (renässan-