Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ärekränkning (Injurie, Missfirmlig gärning) - Ärelöshet - Äreminne - Ärenpris - Ärentuna - Ärftlig besittningsrätt - Ärftlighet - Modifikationer - Fenotyp och genotyp - Förvärvade egenskaper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ärelöshet—Ärftlighet
1405
enskilde medborgarens intresse, att icke
privatlivets intimiteter skola kunna strafflöst
dragas inför offentligheten. Sv. strafflagen
medger sanningsbevisning endast i fråga om
beskyllningar för brott, och det enda tillåtna
bevismedlet är därvid en dom, varigenom den
ifrågavarande personen förklarats skyldig till
brottet. Ilar brottet ej varit föremål för
domstols prövning, kan under vissa
förutsättningar beviljas uppskov med ärekränkningsmålet,
på det att den tilltalade må bli i tillfälle att
åvägabringa en dom, som visar sanningen av
hans beskyllning. I andra fall av ä. är varje
bevisning om det nedsättande påståendets
sanning svaranden helt förbjuden enl. svensk lag.
— Oberoende av lagens allmänna regler om
sanningsbevisets förande gäller, att den, som
haft en rättsplikt att uttala sig om en annan,
t. ex. såsom vittne, måste anses fri från
ansvar för ä., såframt det icke visas, att hans
påståenden honom veterligen varit osanna;
ävensom att i de fall, då lagens regler väl icke
ålägga en dylik rättsplikt men likväl antingen
uttryckligen inrymma el. åtm. måste anses
förutsätta en befogenhet för vederbörande att
om annan uttala sanna omdömen, straffrihet
får anses inträda icke blott då påståendets
sanning av honom bevisas utan även då han
antagit, att påståendet var med sanningen
överensstämmande. N. S-g.*
Ärelöshet, förr vanlig benämning på sådan
vid vanärande brott använd straffpåföljd, som
innefattade förlust av medborgerliga
rättigheter. Jfr I n f a m i och Vanfrejd.
Äreminne, akademiskt lovtal över någon
framstående person, i regel en bortgången;
ordet brukas främst om svenska
vältalighetsstycken från senare delen av 1700-talet och
efterbildningar av dessa. Mönster för ä.
to-gos närmast från de franska éloges (lovtal),
som voro moderna på 1700-talet — artens
främste odlare var A. L. Thomas (se d. o.) —
och som i sin tur efterbildade den romerska
kejsartidens panegyriker (se Panegyrik).
Det biografiska upptog föga plats i ett ä.,
som framför allt skulle vara ett retoriskt
förhärligande av föremålet och icke fick ha
»historisk stil». Äreminnesstilens bästa sida
var fraseringens rytmik och välljud. Den
erkände mästaren var M. Lehnberg. R-n B.
Ärenpris, bot., se V e r o n i c a.
Ärentuna, socken i Uppsala län, Norunda
härad, i nordkanten av Uppsalaslätten, vid
Björklingeåns förening med Fyrisån; 34,86
kvkm, 920 inv. (1934). 1,644 har åker, 1,468
har skogsmark. Egendom: Fyrisvall. Ingår i
Gamla Uppsala och Ä. pastorat i Ärkestiftet,
Vaksala kontrakt.
Ärftlig besittningsrätt, se Ä b o r ä 11.
Ärftlighet, det samband mellan släktleden,
vars tillvaro bevisas därigenom, att hos alla
organismer avkomman mer el. mindre liknar
föräldrarna.
Modifikationer. De personliga egenskaperna
gå icke i arv. En ung planta av t. ex.
Pri-mula sinensis, som under vanliga förhållanden
har röda blommor, får i varmt växthus vita
blommor och blir lik en vitblommande ras av
samma växt. Om plantan flyttas tillbaka till
rumstemp., bli de nya blommorna röda, och
fröna ge avkomlingar med röda blommor,
även om moderplantan tillbragt hela sitt liv
1406
i värme och därför blott haft vita blommor.
Vad som går i arv är alltså ej egenskapen
röd blomfärg utan en förmåga att vid lagre
temp. bilda röda, vid högre temp. vita
blommor. På samma sätt äro hos alla växter och
djur de personliga egenskaperna ej fasta och
oföränderliga utan resultatet av en
samverkan mellan organismens inre konstitution och
de yttre förhållandena och växla alltefter
dessas beskaffenhet. Samma växt får ju ett
helt olika utseende i mager och i kraftigt
gödslad jord. Människans hudfärg är mörkare
om sommaren än om vintern. Jfr Art, sp.
186. Organismerna äro alltså plastiska.
Personliga förändringar, som på detta vis
framkallas genom de yttre förhållandenas
inverkan på individen, kallas
modifikationer. Om en maskrosplanta delas i två
stycken och det ena flyttas till en fjälltrakt,
förändras det beträffande nästan alla
egenskaper (klimatmodifikation). Vad som går i arv
är således ej den personliga egenskapen,
reaktionen. utan det karakteristiska sättet att
reagera mot de yttre inflytelserna
(reaktions-normen).
Fenotyp och genotyp. En individs el. en
samling individers personliga prägel, ur
vilken man ej kan draga några säkra slutsatser
om den ärftliga konstitutionen, kallas
»företeelsetypen», fenotypen. Den inre
grundvalen för egenskaperna, som finns under den
skiftande ytan, kallas »anlagstypen»,
geno-typen (dessa viktiga begrepp ha
formulerats av W. Johannsen). Det är
ärftlighetsforskningens (genetikens) mål att tränga
igenom ytan och genom undersökningar över
individernas avkomma draga slutsatser om
både dennas och föräldrarnas ärftliga anlag
el. genotypiska konstitution.
Förvärvade egenskaper. Frågan om
förvärvade egenskaper äro ärftliga har varit
föremål för häftiga strider. Genom den moderna
ärftlighetsforskningen har den erhållit ny
belysning. Uttrycket »förvärvad egenskap»
är något oklart och mångtydigt, bl. a.
därför, att de yttre förhållandena kunna
förändra själva könscellerna. Sådana
förändringar kunna vara ärftliga. Vanl. menar man
med förvärvade egenskaper personliga
egenskaper, som förvärvats av individen genom
de yttre förhållandenas inverkan el. genom
övning el. brist på övning av organen, d. v. s.
modifikationer. Sådana äro enl. modern
ärftlighetsforskning ej ärftliga.
Man har ofta trott, att genom miljöns
inverkan förvärvade egenskaper el. m. a. o.
modifikationer äro ärftliga. En felkälla, som
härvidlag ofta inverkat, är, att man ej
undersökt ett enhetligt material utan en
blandning av flera ärftligt olika sorter; de yttre
inflytelserna åstadkomma då ett urval bland
dessa sorter. Inom ett enhetligt material,
där alla individer ha samma ärftliga
konstitution, sker ingen förändring. Bevisen härför
ha bl. a. lämnats genom W. Johannsens
experiment med bruna bönor (se A rt). Johannsen
visade, att i hur många generationer man än
ti 1 fortplantning väljer t. ex. de största
bönorna, förbli medelstorleken och
variations-kurvan oförändrade. Alla individer, som på
detta vis under ständig självbefruktning
uppkommit ur en enda genotypiskt ren (homo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
