Ärelöshet—Ärftlighet 1405 enskilde medborgarens intresse, att icke privatlivets intimiteter skola kunna strafflöst dragas inför offentligheten. Sv. strafflagen medger sanningsbevisning endast i fråga om beskyllningar för brott, och det enda tillåtna bevismedlet är därvid en dom, varigenom den ifrågavarande personen förklarats skyldig till brottet. Ilar brottet ej varit föremål för domstols prövning, kan under vissa förutsättningar beviljas uppskov med ärekränkningsmålet, på det att den tilltalade må bli i tillfälle att åvägabringa en dom, som visar sanningen av hans beskyllning. I andra fall av ä. är varje bevisning om det nedsättande påståendets sanning svaranden helt förbjuden enl. svensk lag. — Oberoende av lagens allmänna regler om sanningsbevisets förande gäller, att den, som haft en rättsplikt att uttala sig om en annan, t. ex. såsom vittne, måste anses fri från ansvar för ä., såframt det icke visas, att hans påståenden honom veterligen varit osanna; ävensom att i de fall, då lagens regler väl icke ålägga en dylik rättsplikt men likväl antingen uttryckligen inrymma el. åtm. måste anses förutsätta en befogenhet för vederbörande att om annan uttala sanna omdömen, straffrihet får anses inträda icke blott då påståendets sanning av honom bevisas utan även då han antagit, att påståendet var med sanningen överensstämmande. N. S-g.* Ärelöshet, förr vanlig benämning på sådan vid vanärande brott använd straffpåföljd, som innefattade förlust av medborgerliga rättigheter. Jfr I n f a m i och Vanfrejd. Äreminne, akademiskt lovtal över någon framstående person, i regel en bortgången; ordet brukas främst om svenska vältalighetsstycken från senare delen av 1700-talet och efterbildningar av dessa. Mönster för ä. to-gos närmast från de franska éloges (lovtal), som voro moderna på 1700-talet — artens främste odlare var A. L. Thomas (se d. o.) — och som i sin tur efterbildade den romerska kejsartidens panegyriker (se Panegyrik). Det biografiska upptog föga plats i ett ä., som framför allt skulle vara ett retoriskt förhärligande av föremålet och icke fick ha »historisk stil». Äreminnesstilens bästa sida var fraseringens rytmik och välljud. Den erkände mästaren var M. Lehnberg. R-n B. Ärenpris, bot., se V e r o n i c a. Ärentuna, socken i Uppsala län, Norunda härad, i nordkanten av Uppsalaslätten, vid Björklingeåns förening med Fyrisån; 34,86 kvkm, 920 inv. (1934). 1,644 har åker, 1,468 har skogsmark. Egendom: Fyrisvall. Ingår i Gamla Uppsala och Ä. pastorat i Ärkestiftet, Vaksala kontrakt. Ärftlig besittningsrätt, se Ä b o r ä 11. Ärftlighet, det samband mellan släktleden, vars tillvaro bevisas därigenom, att hos alla organismer avkomman mer el. mindre liknar föräldrarna. Modifikationer. De personliga egenskaperna gå icke i arv. En ung planta av t. ex. Pri-mula sinensis, som under vanliga förhållanden har röda blommor, får i varmt växthus vita blommor och blir lik en vitblommande ras av samma växt. Om plantan flyttas tillbaka till rumstemp., bli de nya blommorna röda, och fröna ge avkomlingar med röda blommor, även om moderplantan tillbragt hela sitt liv 1406 i värme och därför blott haft vita blommor. Vad som går i arv är alltså ej egenskapen röd blomfärg utan en förmåga att vid lagre temp. bilda röda, vid högre temp. vita blommor. På samma sätt äro hos alla växter och djur de personliga egenskaperna ej fasta och oföränderliga utan resultatet av en samverkan mellan organismens inre konstitution och de yttre förhållandena och växla alltefter dessas beskaffenhet. Samma växt får ju ett helt olika utseende i mager och i kraftigt gödslad jord. Människans hudfärg är mörkare om sommaren än om vintern. Jfr Art, sp. 186. Organismerna äro alltså plastiska. Personliga förändringar, som på detta vis framkallas genom de yttre förhållandenas inverkan på individen, kallas modifikationer. Om en maskrosplanta delas i två stycken och det ena flyttas till en fjälltrakt, förändras det beträffande nästan alla egenskaper (klimatmodifikation). Vad som går i arv är således ej den personliga egenskapen, reaktionen. utan det karakteristiska sättet att reagera mot de yttre inflytelserna (reaktions-normen). Fenotyp och genotyp. En individs el. en samling individers personliga prägel, ur vilken man ej kan draga några säkra slutsatser om den ärftliga konstitutionen, kallas »företeelsetypen», fenotypen. Den inre grundvalen för egenskaperna, som finns under den skiftande ytan, kallas »anlagstypen», geno-typen (dessa viktiga begrepp ha formulerats av W. Johannsen). Det är ärftlighetsforskningens (genetikens) mål att tränga igenom ytan och genom undersökningar över individernas avkomma draga slutsatser om både dennas och föräldrarnas ärftliga anlag el. genotypiska konstitution. Förvärvade egenskaper. Frågan om förvärvade egenskaper äro ärftliga har varit föremål för häftiga strider. Genom den moderna ärftlighetsforskningen har den erhållit ny belysning. Uttrycket »förvärvad egenskap» är något oklart och mångtydigt, bl. a. därför, att de yttre förhållandena kunna förändra själva könscellerna. Sådana förändringar kunna vara ärftliga. Vanl. menar man med förvärvade egenskaper personliga egenskaper, som förvärvats av individen genom de yttre förhållandenas inverkan el. genom övning el. brist på övning av organen, d. v. s. modifikationer. Sådana äro enl. modern ärftlighetsforskning ej ärftliga. Man har ofta trott, att genom miljöns inverkan förvärvade egenskaper el. m. a. o. modifikationer äro ärftliga. En felkälla, som härvidlag ofta inverkat, är, att man ej undersökt ett enhetligt material utan en blandning av flera ärftligt olika sorter; de yttre inflytelserna åstadkomma då ett urval bland dessa sorter. Inom ett enhetligt material, där alla individer ha samma ärftliga konstitution, sker ingen förändring. Bevisen härför ha bl. a. lämnats genom W. Johannsens experiment med bruna bönor (se A rt). Johannsen visade, att i hur många generationer man än ti 1 fortplantning väljer t. ex. de största bönorna, förbli medelstorleken och variations-kurvan oförändrade. Alla individer, som på detta vis under ständig självbefruktning uppkommit ur en enda genotypiskt ren (homo-