Ärftlighetsforskning—Äringskult 1411 val och ärftlighetssätt vet man dock ännu mycket litet, ögonfärgens nedärvning har undersökts jämförelsevis noggrant; blå färg är recessiv, och vid giftermål mellan två brunögda heterozygoter inträder därför en klyvning (i genomsnitt) i 3 brunögda: 1 blåögd. Flera ärftliga abnormiteter och sjukdomar dominera och ärvas därför direkt från föräldrar till barn, t. ex. kortfingrighet (braky-daktyli), sexfingrighet (polydaktyli) och olika former av starr. Många ärftliga abnormiteter och sjukdomar äro recessiva, t. ex. albinism, ärftlig dövstumhet, ärftlig epilepsi samt dementia praecox o. a. sinnessjukdomar. Emedan heterozygoterna äro personligt friska, kan en recessiv sjukdom ärvas latent i många släktled. Den bryter ut efter ett äktenskap mellan två sådana heterozygoter; om sjukdomen beror på en enkel arvenhet, sker en vanlig Mendelklyvning, och sjukdomen visar sig hos i medeltal */« av barnen (bild 3). Polymera faktorer spela trol. stor roll hos människan; negrernas hudfärg betingas t. ex. av flera lik-verkande faktorer, varför ingen enkel klyvning sker efter giftermål mellan två mulatter (förr ha mulatterna därför oriktigt uppfattats som exempel på konstanta bastarder). Några egenskaper, t. ex. den vanligaste formen av färgblindhet och blödarsjuka, ärvas könsbundet. Även blodgrupperna äro ärftliga. Vid transfusion (se d. o.) måste givarens och mottagarens blodgrupper bestämmas (se vidare Blodgrupper i suppl.). — Jfr Rashygien. Ärftlighetsforskningens historia. Före men-delismens genombrott vid sekelskiftet vilade alla ärftlighetsteorier på mer el. mindre osäker grund, ehuru ett stort erfarenhetsmaterial samlades och flera forskare funno betydelsefulla sanningar och uppställde viktiga teorier. Darwin sökte förklara ä. som en överföringsprocess; han antog, att alla kroppens delar alstra ytterst små kroppar (»gemmules»), som föras till könscellerna, vilka alltså skulle vara ett slags extrakt av hela kroppen. I överensstämmelse härmed antog Darwin, att förvärvade egenskaper äro ärftliga (jfr D e s c e n-d e n s 1 ä r a, sp. 764 f.). I motsats till denna hypotes står Weismanns lära om groddplas-inans (arvplasmans) kontinuitet. En liknande tanke hade förut uttalats av Galton; Nägeli hade framhållit, att en särskild anlagsplasma, »idioplasma», måste finnas. Weismanns teori (se Descendenslära, sp. 767 f.) har utövat ett oerhört inflytande, och dess grundtanke är ofrånkomligt riktig, men hans föreställning om groddplasman som en motsvarighet i miniatyr till hela kroppen var ett stort missgrepp. Se även art. om här nämnda ärft-lighetsforskare samt R. Goldschmidt, N. Heri-bert-Nilsson och II. Lundborg. 1917—18 grundlädes, i samband med en ny-upprättad professur i ärftlighetslära vid Lunds univ., en institution för ärftlighetsforskning. Detta statsunderstödda institut, vars verksamhet omfattar teoretisk forskning, huvudsaki. på botaniskt material (odlade och vilda växtarter), är sedan 1926 förlagt till Sveriges utsädesförening (se d. o.) i Svalöv och förestås av professurens innehavare, H. Nilsson-Ehle. Se även W e i-b u 11 s h o 1 m och Växtförädling samt 1412 Nötkreatur savel och Rasbiologiska institutet. Litt.: Se M e n d e 1 i s m och Rashygien (nya uppl. ha utkommit av många här nämnda läro- och handböcker); E. Baur, »Einführung in die Vererbungslehre» (7:e—ll:e uppl. 1930); R. Goldschmidt, »Einführung in die Verer-bungswissenschaft» (5:e uppl. 1928); N. von Ilofsten, »Ärftlighetslära» (1919) och »Ärft-lighetslärans grunder» (2 dir, 1931); W. Johannsen, »Elemente der exakten Erblich-keitslehre» (1926) och »Arvelighed i historisk og experimentel belysning» (3:e uppl. 1918; sv. övers, av R. Larsson 1917); Th. II. Morgan, »Physical basis of heredity» (1921); H. Nilsson-Ehle och J. Rasmusson, »Ärftlighets-läran som grundval för växtförädlingen» (1934); J. Runnström, »Befruktningens och fosterutvecklingens problem» (1920; kap. »Cellen som ärftlighetsbärare»); ö. Winge, »Arvelighedslære» (1928); »Bibliographia ge-netica», I—X (1925—33). Mera populär litt.: Sv. Sällsk:s för Rashygien Skriftserie 1919 f f.; H. Federley, »Ärftlighetsforskningens resultat tillämpade på människan» (i Ver-dandis Småskrifter 1918); H. W. Siemens, »Rashygienens biologiska grundvalar» (s. å.); flera uppsatssamlingar av R. Larsson (se d. o.);‘ E. Baur, E. Fischer och F. Lenz, »Menschliche Erblichkeitslehre und Rassen-hygiene» (1920; flera uppl.; sv. övers, av R. Larsson 1925). N. v. H-n.* Ärftlighetsforskning, se Rashygien och Ärftlighet. Ärftlighetslära, Genetik, vetenskapen om egenskapers ärftlighet. Om hit hänvisade Arvenhet, Dominans och K 1 i m a t-modifikationer se Ärftlighet. Ärg, Ärgning, kem. och metallogr., se Koppar, sp. 1188, och Korrosion 1. Äril, se Eldstad, sp. 547. Ärila, äldre namn på Ärla (se d. 0.). Äring, årsväxt, årets skörd. Äringskult, beteckning för riter och bruk, som avse att främja grödan (agrariska bruk). De finnas hos alla primitiva folk, som i någon form bruka jorden, och i relikt hos lantbefolkningen bland de civiliserade. De avse att på ett el. annat sätt främja växtkraften och beledsaga hela vegetationsperioden; mest framträda de vid sådd och skörd och ta då ofta formen av ett överförande av den gamla skördens växtkraft till den nya. Bruk med sexuell innebörd äro ej sällsynta (brudsäng på åkern; majbröllop). Majgrenen, vilken ibland sättes upp på åkorn, brukar tolkas som ett medel att stärka växtkraften. Den sista kärven (löktnek, av lykta. sluta, och nek, kärve) tillvaratages särskilt och ges ibland till kreaturen om julen; den har övergått till julkärven åt fåglarna. Någon gång bakas av dess korn ett bröd, som lägges fram om julen och vid vårbrukets början ges åt plöjare och dragare el. lägges under plogbillen. Därifrån torde de i växlande former uppträdande julbröden (såkaka, julgalt o. s. v.) komma. Till dylika bruk träda animistiska föreställningar om växtlighets-demoner, vilka uppträda i djur- och människogestalt (kornbock, logkatt, »den gamla» o. s. v.). I den grekiska religionen ha dylika bruk anknutits till gudarna: Demeter