Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ärftlighet - Ärftlighetslagarna och människan - Ärftlighetsforskningens historia - Litteratur - Ärftlighetsforskning - Ärtlighetslära - Ärg, Ärgning - Äril - Ärila - Äring - Äringskult
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ärftlighetsforskning—Äringskult
1411
val och ärftlighetssätt vet man dock ännu
mycket litet, ögonfärgens nedärvning har
undersökts jämförelsevis noggrant; blå färg
är recessiv, och vid giftermål mellan två
brunögda heterozygoter inträder därför en
klyvning (i genomsnitt) i 3 brunögda: 1 blåögd.
Flera ärftliga abnormiteter och sjukdomar
dominera och ärvas därför direkt från
föräldrar till barn, t. ex. kortfingrighet
(braky-daktyli), sexfingrighet (polydaktyli) och olika
former av starr. Många ärftliga abnormiteter
och sjukdomar äro recessiva, t. ex. albinism,
ärftlig dövstumhet, ärftlig epilepsi samt
dementia praecox o. a. sinnessjukdomar.
Emedan heterozygoterna äro personligt friska, kan
en recessiv sjukdom ärvas latent i många
släktled. Den bryter ut efter ett äktenskap
mellan två sådana heterozygoter; om sjukdomen
beror på en enkel arvenhet, sker en vanlig
Mendelklyvning, och sjukdomen visar sig hos
i medeltal */« av barnen (bild 3). Polymera
faktorer spela trol. stor roll hos människan;
negrernas hudfärg betingas t. ex. av flera
lik-verkande faktorer, varför ingen enkel
klyvning sker efter giftermål mellan två mulatter
(förr ha mulatterna därför oriktigt
uppfattats som exempel på konstanta bastarder).
Några egenskaper, t. ex. den vanligaste
formen av färgblindhet och blödarsjuka, ärvas
könsbundet. Även blodgrupperna äro ärftliga.
Vid transfusion (se d. o.) måste givarens och
mottagarens blodgrupper bestämmas (se
vidare Blodgrupper i suppl.). — Jfr
Rashygien.
Ärftlighetsforskningens historia. Före
men-delismens genombrott vid sekelskiftet vilade
alla ärftlighetsteorier på mer el. mindre
osäker grund, ehuru ett stort erfarenhetsmaterial
samlades och flera forskare funno
betydelsefulla sanningar och uppställde viktiga teorier.
Darwin sökte förklara ä. som en
överföringsprocess; han antog, att alla kroppens delar
alstra ytterst små kroppar (»gemmules»), som
föras till könscellerna, vilka alltså skulle vara
ett slags extrakt av hela kroppen. I
överensstämmelse härmed antog Darwin, att
förvärvade egenskaper äro ärftliga (jfr D e s c e
n-d e n s 1 ä r a, sp. 764 f.). I motsats till denna
hypotes står Weismanns lära om
groddplas-inans (arvplasmans) kontinuitet. En liknande
tanke hade förut uttalats av Galton; Nägeli
hade framhållit, att en särskild anlagsplasma,
»idioplasma», måste finnas. Weismanns teori
(se Descendenslära, sp. 767 f.) har utövat
ett oerhört inflytande, och dess grundtanke
är ofrånkomligt riktig, men hans
föreställning om groddplasman som en motsvarighet
i miniatyr till hela kroppen var ett stort
missgrepp. Se även art. om här nämnda
ärft-lighetsforskare samt R. Goldschmidt, N.
Heri-bert-Nilsson och II. Lundborg.
1917—18 grundlädes, i samband med en
ny-upprättad professur i ärftlighetslära vid Lunds
univ., en institution för
ärftlighetsforskning. Detta statsunderstödda
institut, vars verksamhet omfattar teoretisk
forskning, huvudsaki. på botaniskt material
(odlade och vilda växtarter), är sedan 1926
förlagt till Sveriges utsädesförening (se d. o.)
i Svalöv och förestås av professurens
innehavare, H. Nilsson-Ehle. Se även W e
i-b u 11 s h o 1 m och Växtförädling samt
1412
Nötkreatur savel och
Rasbiologiska institutet.
Litt.: Se M e n d e 1 i s m och Rashygien
(nya uppl. ha utkommit av många här nämnda
läro- och handböcker); E. Baur, »Einführung
in die Vererbungslehre» (7:e—ll:e uppl. 1930);
R. Goldschmidt, »Einführung in die
Verer-bungswissenschaft» (5:e uppl. 1928); N. von
Ilofsten, »Ärftlighetslära» (1919) och
»Ärft-lighetslärans grunder» (2 dir, 1931); W.
Johannsen, »Elemente der exakten
Erblich-keitslehre» (1926) och »Arvelighed i historisk
og experimentel belysning» (3:e uppl. 1918;
sv. övers, av R. Larsson 1917); Th. II.
Morgan, »Physical basis of heredity» (1921); H.
Nilsson-Ehle och J. Rasmusson,
»Ärftlighets-läran som grundval för växtförädlingen»
(1934); J. Runnström, »Befruktningens och
fosterutvecklingens problem» (1920; kap.
»Cellen som ärftlighetsbärare»); ö. Winge,
»Arvelighedslære» (1928); »Bibliographia
ge-netica», I—X (1925—33). Mera populär litt.:
Sv. Sällsk:s för Rashygien Skriftserie 1919
f f.; H. Federley, Ȁrftlighetsforskningens
resultat tillämpade på människan» (i
Ver-dandis Småskrifter 1918); H. W. Siemens,
»Rashygienens biologiska grundvalar» (s. å.);
flera uppsatssamlingar av R. Larsson (se
d. o.);‘ E. Baur, E. Fischer och F. Lenz,
»Menschliche Erblichkeitslehre und
Rassen-hygiene» (1920; flera uppl.; sv. övers, av R.
Larsson 1925). N. v. H-n.*
Ärftlighetsforskning, se Rashygien och
Ärftlighet.
Ärftlighetslära, Genetik, vetenskapen
om egenskapers ärftlighet. Om hit hänvisade
Arvenhet, Dominans och K 1 i m a
t-modifikationer se Ärftlighet.
Ärg, Ärgning, kem. och metallogr., se
Koppar, sp. 1188, och Korrosion 1.
Äril, se Eldstad, sp. 547.
Ärila, äldre namn på Ärla (se d. 0.).
Äring, årsväxt, årets skörd.
Äringskult, beteckning för riter och bruk,
som avse att främja grödan (agrariska bruk).
De finnas hos alla primitiva folk, som i
någon form bruka jorden, och i relikt hos
lantbefolkningen bland de civiliserade. De avse
att på ett el. annat sätt främja växtkraften
och beledsaga hela vegetationsperioden; mest
framträda de vid sådd och skörd och ta
då ofta formen av ett överförande av den
gamla skördens växtkraft till den nya.
Bruk med sexuell innebörd äro ej sällsynta
(brudsäng på åkern; majbröllop).
Majgrenen, vilken ibland sättes upp på åkorn,
brukar tolkas som ett medel att stärka
växtkraften. Den sista kärven (löktnek, av lykta.
sluta, och nek, kärve) tillvaratages särskilt
och ges ibland till kreaturen om julen; den
har övergått till julkärven åt fåglarna.
Någon gång bakas av dess korn ett bröd, som
lägges fram om julen och vid vårbrukets
början ges åt plöjare och dragare el. lägges
under plogbillen. Därifrån torde de i växlande
former uppträdande julbröden (såkaka,
julgalt o. s. v.) komma. Till dylika bruk träda
animistiska föreställningar om
växtlighets-demoner, vilka uppträda i djur- och
människogestalt (kornbock, logkatt, »den gamla»
o. s. v.). I den grekiska religionen ha
dylika bruk anknutits till gudarna: Demeter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
