1413 Äringsriter—Ärlinghundra 1414 (förmodligen = kornmodern) och Kore (flickan, dottern). För dem firades allmänt vid såningstiden på hösten festen Thesmoforierna med bruk, avsedda att främja grödans tillväxt. Ur en snarlik ä. ha väl Eleusinska mysterierna (se d. o.) framgått. Vegetations-bruken ha särskilt samlats och framhållits av Mannhardt (se d. o.; för antiken och Europa) och Frazer (se d. o.; även för primitiva folk) och spela en framstående roll i förklaringen av primitiv kult och folkbruk. — Litt.: W. Mannhardt, »Wald- und Feldkulte» (2:a uppl., 2 bd, 1904—05); J. G. Frazer, »The golden bough» (3:e uppl. 1911—19; särskilt bd 5—8); E. Reuterskiöld, »Till frågan om uppkomsten af sakramentala måltider» (1908); G. Nikander, »Fruktbarhetsriter under årshögtiderna hos svenskarna i Finland» (i Folkloristiska och Etnografiska Studier, I, 1916); N. Lid, »Jole-band og vegetasjonsguddom» (1928); M. P:n Nilsson, »Primitiv religion» (3:e uppl. 1934; kap. 2) och »Årets folkliga fester» (1915; folkbruk). M. Pn N-n. Äringsriter, se Äringskult. Ärjkrok, se Å r d e r. Ärke-, förr E r k e- (grek, archi- [jfr A r-c h i -]), prefix med betydelsen över-, förste, t. ex. i ärkebiskop, eller »i högsta grad», t. ex. ärkedum, ärkenarr. Ärkebiskop (grek. archiepi'skopos, lat. ar-chiepi/scopus, överbiskop, främste biskop). I rom.-kat. kyrkan (där han urspr. kallades m e t r o p o 1 i t) är ä., vars utmärkelsetecken är pallium (se d. o. 2), ej blott biskop i eget stift (ärkestift) utan har även viss maktbefogenhet över andra biskopar (s u f f-raganbiskopar) och utövar vissa rättigheter över dessas stift (som tills, bilda en »provins», kyrkoprovins). Den förste i Norden residerande ä. var Lunds omkr. 1103, vars provins omfattade Sverige, Norge och Danmark. Men 1152 erhöll Norge egen ä., i Trondheim, och 1164 Sverige, i (Gamla) Uppsala, varifrån han 1270 överflyttade till östra Aros (nuv. Uppsala). Laurentius Petri blev 1531 Sveriges förste evangeliske ä., varvid dock de övriga biskoparna blevo fullt självständiga stiftschefer. Efter skilsmässan från Sverige erhöll Finland egen ä. i Åbo. Såväl Danmark som Norge sakna särskild ä. Under ståndsriksdagarnas tid var ä. i Sverige självskriven talman i prästeståndet, och i det nuv. kyrkomötet är han självskriven ordf, liksom i Svenska kyrkans missionsstyrelse och även Svenska kyrkans diakonistyrelse. Vid val av ä. deltaga samtliga domkapitel, Stockholms stads konsistorium, prästerskapet i Ärkestiftet samt akademiska församlingen i Uppsala, enär ä. är självskriven prokansler för Uppsala univ.; självskrivenheten upphör dock med nuv. ä. Varje deltagare röstar på tre pers., och varje korporation uppsätter de tre på förslag, som erhållit största antalet röster. De tre, som sålunda erhållit flesta huvudröster, uppsättas på det slutgiltiga förslaget, inom vilket K. m:t utnämner en. Jfr Biskop och P r i m a s. Hg Pl. Ärkedjäkne (lat. archidiäconus, jfr d. o., den förnämste diakonen) innehade det främsta kanonikatet såsom den förste vid katedralkyrka anställde dekanen. — I Sverige upphörde ärkedjäkneämbetet efter reformationen. — Litt.: K. V. Lundqvist, »Bidrag till kännedom om de svenska domkapitlen under medeltiden» (1897). L. M. B.* Ärkehertig (lat. archidux), Ärkehertigin-na, titel för prins, resp, prinsessa av f. d. kejserliga huset i Österrike. Titeln förekommer från 1300-talet och off. från 1453. Ärkelori, zool., se Papegojor, sp. 620 och bild 1 på pl. Ärkestiftet, se Uppsala ärkestift. Ärkeängel, se Ängel och Ä n g 1 a k ö r e r. Ärla (Ä r i 1 a), socken i Södermanlands län, österrekarne härad, s. ö. om Eskilstuna; 135,75 kvkm, 2,215 inv. (1934). Slättbygd, uppdelad och i s. kantad av bergs- och skogshöjder. Genomlöpes av Kjulaåsen. 3,492 har åker, 7,291 har skogsmark. Egendomar: Rin-kesta, Spånga och Tummelsta. Ingår i Sten-kvista och Ä. pastorat i Strängnäs stift, österrekarne kontrakt. Sädesärla, MotaciUa alba. Ärlesläktet, MotacVlla, hör till ordn. tättingar bland fåglarna. Ärlorna utmärka sig genom smärt och långsträckt kroppsbyggnad, rät, syllik näbb, höga, spensliga ben och mycket lång, i spetsen tvär stjärt. De äro spridda över större delen av Gamla världen och uppehålla sig på öppna fält, ängar, vid kärr el. stränder. De äro synnerligen livliga och vippa ständigt med den långa stjärten (därav namnet vippstjärt). Insekter och maskar utgöra deras föda. De äro flyttfåglar. S ä-de sä r 1 an (M. alba) är ovan till större delen grå (hjässan och nacken svarta, pannan vit), underkropp och undre stjärttäckare äro vita. Längd 18 cm. Sädesärlan är allmän i hela Skandinavien. Den uppehåller sig gärna i grannskapet av människors boningar. I okt., senast i nov., flyttar den ur landet för att återkomma i början av april. Gulä r 1 an (M. flava) har övervägande gulaktig dräkt. Den uppträder i Sverige i två former, den ena i landets nordligaste delar. Längd 16 cm. Gulärlan vistas ej vid människoboningar. Gråärlan (M. boarula) har som tillfällig gäst besökt Sverige. L-e.* Ärlig Swensk, En, se O e 1 r e i c h, N. v. Ärlinghundra, härad i Stockholms läns Upplandsdel, mellan Stockholm och Uppsala; 293,37 kvkm, 6,487 inv. (1934). Omfattar landskommunerna Alsike, Knivsta, Vassunda, Haga, S:t Olof och S:t Per (två församlingar), Norrsunda, Husby-Ärlinghundra och Odensala. Häradet, som i v. begränsas av Mälarfjärden Ekoln och Stockholm—Sigtuna—Upp-salaleden, är en del av Mälarslätten. De förnämsta jordbruksbygderna ligga kring Mälarens vikar samt kring Knivsta och Märsta och lyda främst under storgodsen Rosersberg,