Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ätt - Ättartavlor, Ättartal - Ättdomstol - Ättebot - Ättestupa - Ättika - Ättikester el. Ättiketer - Ättiketer - Ättikmoder - Ättiksyra - Ättiksyreanhydrid - Ättikål - Ättledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1419
Ätt—Ättledning
1420
Ätt (fsv. æt, anhöriga). 1. Ordet, som
numera användes blott om furstliga och adliga
släkter och i etnografisk betydelse, hade i
forn-svenskan en bredare användning och betydde
släkt av fri börd. Endast den, som tillhörde
en ä., hade fulla medborgerliga rättigheter.
Man kunde upptagas i en ä. genom ä 111 e
d-ning (se d. o.). Ä:s medlemmar voro i det
fornnordiska samhället fast sammanslutna
(se Germaner, sp. 593) till hjälp och
försvar (se Blodshämnd och Ättebot),
genom rättigheter (se B ö r d s r ä 11) och
ansvar (se Ätt domstol). K. G. Wn.
2. Se R u n o r, sp. 1220.
Ättartavlor, Ättartal, släktregister;
stamtavlor (se Stamtavla). Jfr
Adelsmatrikel och Genealogi.
Ättdomstol, Hos de gamla germanska
folken, liksom hos många primitiva folk,
utövades inom släkten en domsmakt över dess
medl. Liksom husfadern i gammalgermansk
rätt hade domsmakt inom familjen, hade en ä.
att avdöma tvister mellan ättmedlemmar och
vissa brott, som av dem begingos och som
ansågos riktade mot ättförpliktelsen. Man
har velat finna ett samband i Sverige mellan
ä. och bydomstolen (se B y, sp. 320). K. G. Wn.
Ättebot (fsv. ættarbot), släktböter, var i
fornsvensk och forndansk rätt namnet på
den del av m a n s b o t e n (se d. o.), som
intill mitten av 1300-talet erlades av dråparens
ättemän till den dräptes. K. G. Wn.
Ättestupa, ett i O. Verelius’ övers, av den
isländska »Gautreks saga» 1664 först
förekommande ord, återgivande isl. ætternisstapi,
»släktklippan». I sagan berättas om en klippa,
Gyllingshammar, där de gamla, när de ej
längre ville leva, kastade sig utför för att
fara till Oden. I Västergötland (o. a. delar
av Götaland) finnas traditioner om ä.
(ätte-störtor, dödssprång). Möjl. har sagans förf,
fått motivet från någon bygdesägen i
Götaland. — Se J. Götlind, »Valhall och ättestupa
i västgötsk tradition» (i »Folkminnesstudier
tillägnade H. Celander», 1926). E. W-én.
Ättika, vanlig benämning på utspädd
ättiksyra. Alltefter framställningssättet (se Ä
t-t i k s y r a) talar man om träättika,
sprit-ättika och vinättika (vinäger). I handeln
förekommande 12—14-procentig ä. kallas vanl.
ättiksprit.
Ättikester el. Ä 11 i k e t e r, etylacetat,
C2H5 . CO2 . CII3, är en förening mellan
etyl-alkohol och ättiksyra och erhålles genom
upphettning av dessa båda ämnen vid närvaro
av konc. svavelsyra. Ä. är en färglös, vid
77° C kokande vätska med angenäm lukt. -—
A c e t ä 11 i k e s t e r (se d. o.) är en ur ä.
erhållen viktig förening. I. B.
Ättiketer, kem., se Ättikester.
Ättikmoder, se Ättiksyra.
Ättiksyra, mctylkarbonsyra, CH3 . CO2H,
förekommer i små mängder dels fri, dels
bunden vid kalium- och kalciumsalter i en del
växtsafter samt i kött, fett, urinsyra och
galla. Ä. bildas i stora mängder vid
organiska ämnens sönderfallande och förekommer
därför alltid i träets destillationsprodukter (se
Trädestillation). Tekniskt framställes
ä. på tre olika sätt:
1. Det vid torrdestillationen erhållna
vat-tendestillatet, det s. k. permavattnet,
neutra
liseras med kalk, varvid kalciumacetat
erhålles. Härur frigöres sedan ä. med konc.
svavelsyra. Den på detta sätt erhållna
träättikan är kemiskt ren och fullt
likvärdig med på annat sätt erhållen ä.
2. Genom oxidation av alkohol medelst
oxidationsmedel, vanl. luftens syre. I senare
fallet bör processen påskyndas av en
katalysator. Vid den s. k. ättiksyrejäsningen
tjänstgör ett av ättiksyrebakterierna alstrat en^ym
som sådan. Processen tillgår så, att omkr.
10-procentiga alkohollösningar få droppa i fat
av ek, som äro fyllda med hyvelspån,
impregnerade med ättiksyrebakterier (den s. k.
ät-tikmodern). Användas i stället för ren alkohol
alkoholhaltiga drycker, bärsafter el. dyl., blir
den erhållna ä. färgad och får en aromatisk
smak (vinättika, vinäger).
3. Enl. denna metod framställes ä. genom
oxidation av acetaldehyd (se d. o.), vilken
erhållits på syntetisk väg ur acetylen och vatten.
Vattenfri ä. stelnar vid + 17° C till en
islik massa och kallas därför ofta isättika.
Ä. har fått stor användning i hushållet och
inom industrien till framställning av
läkemedel, färgämnen, olika estrar m. m. Ä:s salter
kallas acetat. Bland viktigare sådana
märkas natriumacetat, som kristalliserar i
prismor, mycket lättlösliga i vatten, och har
urindrivande verkan, blyacetat el.
blysocker (se Blyföreningar) samt
alu-minium acetat, som brukas som
betme-del i bomullsfärgerierna och i medicinen
nyttjas under namn av Burows lösning. I. B.
Ättiksyreanhydrid, förening av två
molekyler ättiksyra minus en molekyl vatten,
ch3—co\ o
ch3—co/
Ä. erhålles ur ättiksyra genom
vattenbort-tagning och brukas ofta vid organiska
synteser i stället för ättiksyra; så framställes
t. ex. cellulosaacetat ur cellulosa och ä. I B.
Ättikål, Angui’llula acèti, till nematoderna
(se d. o.) hörande, 2 mm lång mask, som
stundom anträffas i ättika och klister. f. P.
Ättledning (fno. ættleiöing), upptagande i
en ätt av en person, som saknade egen ätt
el. lämnat sin ätt för att upptagas i en annan,
omtalas i flera fornnordiska lagar. I äldre
norsk och isländsk rätt avsåg ä. framför allt
att ge personer, som icke voro födda i
äktenskap mellan fri man och fri kvinna, bättre
arvsrätt, än de eljest skulle ha haft. Att ä.
i götarätten på ett tidigt skede använts i
samma syfte som i Norge torde möjl. framgå
av ett stadgande, som finnes blott i det äldsta
bevarade fragmentet av äldre Västgötalagen:
»Fader skall själv ättleda sitt barn å tinget,
om det skall taga arv». I det skick, vari
götarätten träder till mötes i
landskapslagarna, avser emellertid ä. att förbättra en
frigivens ställning, och så är även
förhållandet enl. Skånelagen. Enl. såväl
Göta-lagarna som Skånelagen skedde ä. å tinget.
— Litt.: F. P. Brandt, »Forelæsninger over
den norske retshistorie» (2 bd, 1880—83);
Mathilde Wergeland, »Ættleiding» (i
Tids-skrift for Retsvidenskab 1890); N. Beckman
i Arkiv för Nordisk Filologi 1912; Å. Holm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
