1419 Ätt—Ättledning 1420 Ätt (fsv. æt, anhöriga). 1. Ordet, som numera användes blott om furstliga och adliga släkter och i etnografisk betydelse, hade i forn-svenskan en bredare användning och betydde släkt av fri börd. Endast den, som tillhörde en ä., hade fulla medborgerliga rättigheter. Man kunde upptagas i en ä. genom ä 111 e d-ning (se d. o.). Ä:s medlemmar voro i det fornnordiska samhället fast sammanslutna (se Germaner, sp. 593) till hjälp och försvar (se Blodshämnd och Ättebot), genom rättigheter (se B ö r d s r ä 11) och ansvar (se Ätt domstol). K. G. Wn. 2. Se R u n o r, sp. 1220. Ättartavlor, Ättartal, släktregister; stamtavlor (se Stamtavla). Jfr Adelsmatrikel och Genealogi. Ättdomstol, Hos de gamla germanska folken, liksom hos många primitiva folk, utövades inom släkten en domsmakt över dess medl. Liksom husfadern i gammalgermansk rätt hade domsmakt inom familjen, hade en ä. att avdöma tvister mellan ättmedlemmar och vissa brott, som av dem begingos och som ansågos riktade mot ättförpliktelsen. Man har velat finna ett samband i Sverige mellan ä. och bydomstolen (se B y, sp. 320). K. G. Wn. Ättebot (fsv. ættarbot), släktböter, var i fornsvensk och forndansk rätt namnet på den del av m a n s b o t e n (se d. o.), som intill mitten av 1300-talet erlades av dråparens ättemän till den dräptes. K. G. Wn. Ättestupa, ett i O. Verelius’ övers, av den isländska »Gautreks saga» 1664 först förekommande ord, återgivande isl. ætternisstapi, »släktklippan». I sagan berättas om en klippa, Gyllingshammar, där de gamla, när de ej längre ville leva, kastade sig utför för att fara till Oden. I Västergötland (o. a. delar av Götaland) finnas traditioner om ä. (ätte-störtor, dödssprång). Möjl. har sagans förf, fått motivet från någon bygdesägen i Götaland. — Se J. Götlind, »Valhall och ättestupa i västgötsk tradition» (i »Folkminnesstudier tillägnade H. Celander», 1926). E. W-én. Ättika, vanlig benämning på utspädd ättiksyra. Alltefter framställningssättet (se Ä t-t i k s y r a) talar man om träättika, sprit-ättika och vinättika (vinäger). I handeln förekommande 12—14-procentig ä. kallas vanl. ättiksprit. Ättikester el. Ä 11 i k e t e r, etylacetat, C2H5 . CO2 . CII3, är en förening mellan etyl-alkohol och ättiksyra och erhålles genom upphettning av dessa båda ämnen vid närvaro av konc. svavelsyra. Ä. är en färglös, vid 77° C kokande vätska med angenäm lukt. -— A c e t ä 11 i k e s t e r (se d. o.) är en ur ä. erhållen viktig förening. I. B. Ättiketer, kem., se Ättikester. Ättikmoder, se Ättiksyra. Ättiksyra, mctylkarbonsyra, CH3 . CO2H, förekommer i små mängder dels fri, dels bunden vid kalium- och kalciumsalter i en del växtsafter samt i kött, fett, urinsyra och galla. Ä. bildas i stora mängder vid organiska ämnens sönderfallande och förekommer därför alltid i träets destillationsprodukter (se Trädestillation). Tekniskt framställes ä. på tre olika sätt: 1. Det vid torrdestillationen erhållna vat-tendestillatet, det s. k. permavattnet, neutra liseras med kalk, varvid kalciumacetat erhålles. Härur frigöres sedan ä. med konc. svavelsyra. Den på detta sätt erhållna träättikan är kemiskt ren och fullt likvärdig med på annat sätt erhållen ä. 2. Genom oxidation av alkohol medelst oxidationsmedel, vanl. luftens syre. I senare fallet bör processen påskyndas av en katalysator. Vid den s. k. ättiksyrejäsningen tjänstgör ett av ättiksyrebakterierna alstrat en^ym som sådan. Processen tillgår så, att omkr. 10-procentiga alkohollösningar få droppa i fat av ek, som äro fyllda med hyvelspån, impregnerade med ättiksyrebakterier (den s. k. ät-tikmodern). Användas i stället för ren alkohol alkoholhaltiga drycker, bärsafter el. dyl., blir den erhållna ä. färgad och får en aromatisk smak (vinättika, vinäger). 3. Enl. denna metod framställes ä. genom oxidation av acetaldehyd (se d. o.), vilken erhållits på syntetisk väg ur acetylen och vatten. Vattenfri ä. stelnar vid + 17° C till en islik massa och kallas därför ofta isättika. Ä. har fått stor användning i hushållet och inom industrien till framställning av läkemedel, färgämnen, olika estrar m. m. Ä:s salter kallas acetat. Bland viktigare sådana märkas natriumacetat, som kristalliserar i prismor, mycket lättlösliga i vatten, och har urindrivande verkan, blyacetat el. blysocker (se Blyföreningar) samt alu-minium acetat, som brukas som betme-del i bomullsfärgerierna och i medicinen nyttjas under namn av Burows lösning. I. B. Ättiksyreanhydrid, förening av två molekyler ättiksyra minus en molekyl vatten, ch3—co\ o ch3—co/ Ä. erhålles ur ättiksyra genom vattenbort-tagning och brukas ofta vid organiska synteser i stället för ättiksyra; så framställes t. ex. cellulosaacetat ur cellulosa och ä. I B. Ättikål, Angui'llula acèti, till nematoderna (se d. o.) hörande, 2 mm lång mask, som stundom anträffas i ättika och klister. f. P. Ättledning (fno. ættleiöing), upptagande i en ätt av en person, som saknade egen ätt el. lämnat sin ätt för att upptagas i en annan, omtalas i flera fornnordiska lagar. I äldre norsk och isländsk rätt avsåg ä. framför allt att ge personer, som icke voro födda i äktenskap mellan fri man och fri kvinna, bättre arvsrätt, än de eljest skulle ha haft. Att ä. i götarätten på ett tidigt skede använts i samma syfte som i Norge torde möjl. framgå av ett stadgande, som finnes blott i det äldsta bevarade fragmentet av äldre Västgötalagen: »Fader skall själv ättleda sitt barn å tinget, om det skall taga arv». I det skick, vari götarätten träder till mötes i landskapslagarna, avser emellertid ä. att förbättra en frigivens ställning, och så är även förhållandet enl. Skånelagen. Enl. såväl Göta-lagarna som Skånelagen skedde ä. å tinget. — Litt.: F. P. Brandt, »Forelæsninger over den norske retshistorie» (2 bd, 1880—83); Mathilde Wergeland, »Ættleiding» (i Tids-skrift for Retsvidenskab 1890); N. Beckman i Arkiv för Nordisk Filologi 1912; Å. Holm-