Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ättledning - Ättsagor - Äventyr - Ävja - Äänekoski - Ö (bokstav) - Ö (jord) - Öarna under vinden - Öarna över vinden - Öberg, Hugo - Öckerö - Öd - Ödberg, Jonas Fridolf - Öde - Ödeborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1421
Ättsagor—ödeborg
1422
bäck, »Ätten och arvet enligt Sveriges
medel-tidslagar» (1919). Å. H-k.*
Ättsagor, se Folksägen.
Äventyr, jur. Om part el. annan i
rättegång förelägges att fullgöra något, kan av
domstolen vid föreläggandet knytas ett ä.,
t. ex. vite, hämtning el. att målet ändock
avgöres (se Hämtning och
Uteblivande). T. E.
Ävja betecknar såsom vetenskaplig term
bottenslam i vatten, bildat dels av rester
av i vattnet levande planktonsamhälleu, dels
av bottenorganismer samt detritus från land.
Ä. är ett mellanstadium mellan de levande
organismsamhällena och därav bildade gyttjor
av sapropel natur. K. A. G.
Äänekoski [ä’nekå-], socken i s. ö. delen av
Vasa län, Finland; 2,348 inv. (1932),
finsktalande. Inom köpingen Ä. (3.126 inv.)
träsli-peri och pappersbruk, tillhörande Ä. a.-b.
(aktiekap. 27 mill. fmk); tillv. 15.000 ton
papper, 3,500 ton papp, 15,000 ton slipmassa.
t är svenska alfabetets tjuguåttonde
g | (tjugunionde, om W räknas särskilt)
och sista bokstav. Det betecknar
ljudet ö, som är en halvsluten främre rundad
vokal, mindre sluten som kort (föll) än som
lång (föl); väsentligt öppnare och mera bakåt
bildat blir ö framför r (för, förr). Ljudet ö,
som är den rundade motsvarigheten till e
och uppstått bl. a. genom omljud av o (son —
söner, fot — .fötter), skrevs först oe, æ, ö,
och ur sistnämnda beteckning framgick
tryckbokstaven ö; skrivstilsformen är vanl.
ö. Ur æ har bokstavens dansk-norska form,
0 ø, utvecklats. Bokstaven ö används, med
snarlika ljudvärden, även bl. a. i tyskan (där
den dock i alfabetet sammanföres med o),
finskan och ungerskan. Bokstaven (E æ
brukas nu bl. a. i franskan men i svenskan
mycket sällan; i Nordisk Familjebok sökes den
mellan od och of. — ö. är förk. för bl. a.
öster, östra. A. Lbd.
ö, en på alla sidor av vatten omgiven del
av fasta jordskorpan. Som ö. räknar man
dock ej kontinenterna, av vilka den minsta
är Australkontinenten (omkr. 7,c mill. kvkm).
De största ö. äro Grönland (omkr. 2,2 mill.
kvkm), Nya Guinea (omkr. 824,800 kvkm),
Borneo (omkr. 735,500 kvkm), Madagaskar
(omkr. 590,000 kvkm) och Sumatra (omkr.
420,000 kvkm). Europas största ö är
Storbritannien (217,720 kvkm), Sveriges Gotland
(2,960 kvkm). Av ö:s sammanlagda areal (vid
pass 10—11 mill. kvkm) faller hälften på
arktiska Amerika och Malajiska arkipelagen. De
flesta ö. finnas i Stilla -havet.
Man plägar skilja på kontinentala ö.
(kustöar, deltaöar, rester av förr större
landområden m. fl.) samt oceaniska ö. (vanl.
korallöar el. vulkaniska ö.; de senare uppträda ofta
i ökedjor). ö:s växt- och djurliv, liksom
även deras befolkningssammansättning,
karakteriseras ofta av isolering och endemiska
former. O. Sjn.
öarna under vinden, se Antillerna,
öarna över vinden, se Antillerna.
Öberg, Hugo, författare (1872—1934),
student i Stockholm 1890, tjänsteman vid S. J.
1892—1924. ö:s flesta verk äro
naturalistiska romaner, oftast med ämnen från
Stockholm, ss. »Sonen» (1905), »Makter» (2 dir,
1906), »Det stora kontoret» (1909), »Doktor
Mattsons vår» (1918) och »Av Bellmans folk»
(1920).
öckerö, socken i Göteborgs och Bohus län,
omfattar de i havsbandet v. om Hisingen
belägna öarna i Västra Hisiugs (se d. o., med
karta) härad; 24,25 kvkm, 6,134 inv. (1934).
227 har åker; skog saknas. Befolkningen
består nästan uteslutande av fiskare, fördelade
på ett tiotal fisklägen, däribland
municipal-samhällena Hälsö, Kalvsund, Källö-Knipplan
och Hönö (förr benämnt Hönö-Klåva) samt
Björkö, ö. (med Grötö) och Rörö. Pastorat i
Göteborgs stift, Älvsyssels s. kontrakt.
öd, se Uppsala ö d.
ödberg, Jonas Fridolf, historiker (1845
—1916). Blev fil. dr i Uppsala 1875, var
lektor i Skara 1876—1911 och rektor där 1878
—93. Han skrev bl. a. »Om stämplingarna
mot konung Johan III åren 1572—1575»
(1897), läroverksprogram om diplomaten
Anders Lorichs (1893) och krigaren Klas
Kur-sell (1899) samt en rad avh. i Västergötlands
Fornminnesfören :s Tidskr., som han skickligt
redigerade 1893—1915 (nekrolog med bibliogr.
över ö:s skrifter i bd 3, h. 9—40, 1918). Han
var från 1908 intendent för föreningens
samlingar. ö:s skrifter äro mycket sakrika men
lida av brist på disposition och otillräcklig
kritisk genomarbetning. B. H-d.
öde, filos. Då man å ena sidan har en
instinktiv benägenhet att känna sig som i
grund och botten fri, å andra sidan dock
finner, att allt skeende är kausalbestämt, så
tänkes kausaliteten ofta som ett yttre tvång
på de i och för sig fria varelserna. Den så
fattade kausaliteten betecknas som ö. Detta
innebär en absolut förutbestämmelse el. en
opersonlig makt, som genom sin
ofrånkomlighet och likgiltighet för individens väl och
ve gör ett hotfullt och skrämmande intryck.
Detta föreställningssätt är synnerligen
vanligt, och ö. framträder personifierat i flera
mytologier. Jfr Fatalism, F a t u m, M o
i-ra, Nornor och P a r c e r. G. O-a.
ödeborg. 1. Socken i s. Dalsland, Valbo
härad, Älvsborgs län, kring övre Valboån,
Östersjön m. fl. sjöar; 70.33 kvkm, 1.170 inv.
(1934). Skogs- och bergsbygd. 1,074 har åker,
3,415 har skogsmark. Egendomar: ödeborgs
bruk (se nedan) och Dagsholm (nu försörj
-ningshem). Ingår i Färgelanda och ö:s
pastorat i Karlstads stift, V. Dals kontrakt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
