1421 Ättsagor—ödeborg 1422 bäck, »Ätten och arvet enligt Sveriges medel-tidslagar» (1919). Å. H-k.* Ättsagor, se Folksägen. Äventyr, jur. Om part el. annan i rättegång förelägges att fullgöra något, kan av domstolen vid föreläggandet knytas ett ä., t. ex. vite, hämtning el. att målet ändock avgöres (se Hämtning och Uteblivande). T. E. Ävja betecknar såsom vetenskaplig term bottenslam i vatten, bildat dels av rester av i vattnet levande planktonsamhälleu, dels av bottenorganismer samt detritus från land. Ä. är ett mellanstadium mellan de levande organismsamhällena och därav bildade gyttjor av sapropel natur. K. A. G. Äänekoski [ä'nekå-], socken i s. ö. delen av Vasa län, Finland; 2,348 inv. (1932), finsktalande. Inom köpingen Ä. (3.126 inv.) träsli-peri och pappersbruk, tillhörande Ä. a.-b. (aktiekap. 27 mill. fmk); tillv. 15.000 ton papper, 3,500 ton papp, 15,000 ton slipmassa. t är svenska alfabetets tjuguåttonde g | (tjugunionde, om W räknas särskilt) och sista bokstav. Det betecknar ljudet ö, som är en halvsluten främre rundad vokal, mindre sluten som kort (föll) än som lång (föl); väsentligt öppnare och mera bakåt bildat blir ö framför r (för, förr). Ljudet ö, som är den rundade motsvarigheten till e och uppstått bl. a. genom omljud av o (son — söner, fot — .fötter), skrevs först oe, æ, ö, och ur sistnämnda beteckning framgick tryckbokstaven ö; skrivstilsformen är vanl. ö. Ur æ har bokstavens dansk-norska form, 0 ø, utvecklats. Bokstaven ö används, med snarlika ljudvärden, även bl. a. i tyskan (där den dock i alfabetet sammanföres med o), finskan och ungerskan. Bokstaven (E æ brukas nu bl. a. i franskan men i svenskan mycket sällan; i Nordisk Familjebok sökes den mellan od och of. — ö. är förk. för bl. a. öster, östra. A. Lbd. ö, en på alla sidor av vatten omgiven del av fasta jordskorpan. Som ö. räknar man dock ej kontinenterna, av vilka den minsta är Australkontinenten (omkr. 7,c mill. kvkm). De största ö. äro Grönland (omkr. 2,2 mill. kvkm), Nya Guinea (omkr. 824,800 kvkm), Borneo (omkr. 735,500 kvkm), Madagaskar (omkr. 590,000 kvkm) och Sumatra (omkr. 420,000 kvkm). Europas största ö är Storbritannien (217,720 kvkm), Sveriges Gotland (2,960 kvkm). Av ö:s sammanlagda areal (vid pass 10—11 mill. kvkm) faller hälften på arktiska Amerika och Malajiska arkipelagen. De flesta ö. finnas i Stilla -havet. Man plägar skilja på kontinentala ö. (kustöar, deltaöar, rester av förr större landområden m. fl.) samt oceaniska ö. (vanl. korallöar el. vulkaniska ö.; de senare uppträda ofta i ökedjor). ö:s växt- och djurliv, liksom även deras befolkningssammansättning, karakteriseras ofta av isolering och endemiska former. O. Sjn. öarna under vinden, se Antillerna, öarna över vinden, se Antillerna. Öberg, Hugo, författare (1872—1934), student i Stockholm 1890, tjänsteman vid S. J. 1892—1924. ö:s flesta verk äro naturalistiska romaner, oftast med ämnen från Stockholm, ss. »Sonen» (1905), »Makter» (2 dir, 1906), »Det stora kontoret» (1909), »Doktor Mattsons vår» (1918) och »Av Bellmans folk» (1920). öckerö, socken i Göteborgs och Bohus län, omfattar de i havsbandet v. om Hisingen belägna öarna i Västra Hisiugs (se d. o., med karta) härad; 24,25 kvkm, 6,134 inv. (1934). 227 har åker; skog saknas. Befolkningen består nästan uteslutande av fiskare, fördelade på ett tiotal fisklägen, däribland municipal-samhällena Hälsö, Kalvsund, Källö-Knipplan och Hönö (förr benämnt Hönö-Klåva) samt Björkö, ö. (med Grötö) och Rörö. Pastorat i Göteborgs stift, Älvsyssels s. kontrakt. öd, se Uppsala ö d. ödberg, Jonas Fridolf, historiker (1845 —1916). Blev fil. dr i Uppsala 1875, var lektor i Skara 1876—1911 och rektor där 1878 —93. Han skrev bl. a. »Om stämplingarna mot konung Johan III åren 1572—1575» (1897), läroverksprogram om diplomaten Anders Lorichs (1893) och krigaren Klas Kur-sell (1899) samt en rad avh. i Västergötlands Fornminnesfören :s Tidskr., som han skickligt redigerade 1893—1915 (nekrolog med bibliogr. över ö:s skrifter i bd 3, h. 9—40, 1918). Han var från 1908 intendent för föreningens samlingar. ö:s skrifter äro mycket sakrika men lida av brist på disposition och otillräcklig kritisk genomarbetning. B. H-d. öde, filos. Då man å ena sidan har en instinktiv benägenhet att känna sig som i grund och botten fri, å andra sidan dock finner, att allt skeende är kausalbestämt, så tänkes kausaliteten ofta som ett yttre tvång på de i och för sig fria varelserna. Den så fattade kausaliteten betecknas som ö. Detta innebär en absolut förutbestämmelse el. en opersonlig makt, som genom sin ofrånkomlighet och likgiltighet för individens väl och ve gör ett hotfullt och skrämmande intryck. Detta föreställningssätt är synnerligen vanligt, och ö. framträder personifierat i flera mytologier. Jfr Fatalism, F a t u m, M o i-ra, Nornor och P a r c e r. G. O-a. ödeborg. 1. Socken i s. Dalsland, Valbo härad, Älvsborgs län, kring övre Valboån, Östersjön m. fl. sjöar; 70.33 kvkm, 1.170 inv. (1934). Skogs- och bergsbygd. 1,074 har åker, 3,415 har skogsmark. Egendomar: ödeborgs bruk (se nedan) och Dagsholm (nu försörj -ningshem). Ingår i Färgelanda och ö:s pastorat i Karlstads stift, V. Dals kontrakt.