1425 Ödlor—ödmann 1420 Smaragdödla, Lacerta viridis. ödlor, Lacertilia, kräldjursordn., tillhörande gruppen fjällreptilier (se d. o. och Kräldjur) och omfattande många arter i alla världsdelar, där de äro vanliga särskilt i tropiska och tempererade områden. Kroppen är långsträckt, vanl. med 4 klobeväpnade fem-tåiga extremiteter. Underkäkens båda hälfter äro fast förenade, och bröstben finnes. Huvudet är i regel täckt av större plåtar, kroppen av hornartade fjäll, ö. äro livliga djur, som mestadels leva av insekter o. a. smådjur, några få av växtföda. Bland större fam. må nämnas följ.: grävödlor (se S k i n k s 1 ä k-t e t), egentliga ö. (se ö d 1 e s 1 ä k t e t), ringödlor, Amphisbaena (se d. o.), tejuödlor (se Tejus), varanödlor (se d. o.), vårtödlor (se Heloderma), ormslår (se Ormslå och i suppl. Scheltopusik), gördelödlor (se Zon ur id ae), leguaner (se d. o.), agamider (se d. o.) och geckoödlor (se Geckonidae). T. P. Ödman, Nils Petrus, författare (1838— 1911), fil. dr 1860 i Uppsala, lektor i Härnösand 1870—77 och i Gävle 1877—1905. ö. var led. av Namnlösa sällskapet (se d. o.) och bidrog till kalendern Isblomman 1861 och »Sånger och berättelser af nio signaturer» (1863). Han utgav samlingar av skisser och humoresker: »Ungdoms- och reseminnen» (2 bd, 1881; ny samling 1891), »Vexlande bil der» (1893) m. m. Som föreläsare och kåsör var han populär. R-n B. ödman, Svante, läkare, universitetslärare (1836—1927), med. lic. vid Karol. inst. 1865 och med. hedersdr i Lund 1889. 1871—81 var Ö. överläkare vid Härnösands och 1881— 1907 vid Lunds hospital. 1893—1901 var han prof, i psykiatri vid univ. i Lund. Som lärare inlade ö. stora förtjänster; hans undervisning var ovanligt sakrik och instruktiv. För sinnessjukvården i Sverige var ö. en reformernas man. Sålunda funno sänglägesbehandlingen av sinnessjuka och deras vård i övervaknings-avd. i honom den varmaste förkämpe, och Lunds hospital (numera S:t Lars sjukhus) torde ha gått före flertalet svenska anstalter i genomförandet av de sinnessjukas friare behandling. R. T-dt.* ödmann, Arvid Fredrik, operasångare (1850—1914). Var engagerad vid Kungl. tea- tern i Stockholm 1875—1911 med undantag för åren 1887—89, då han var fäst vid kunuL teatern i Köpenhamn. Han var länge ötock-holmsoperans mest uppburne tenor, vars röst tjusade med sin unikt ljusa, smältande klangfärg. Bland ö:s glansroller voro Fernando i »Leonora», Fra Diavolo, Zeforis i »Konung för en dag», Romeo, Faust i »Faust» och »Mefisto-feles», Lohengrin, Don José i »Carmen», Tu- riddo i »På Sicilien» och Otello. — Hans änka, Alma Hård-Ö., utgav 1915 »A. ö. Minnesblad». H. G-t. ödmann, Samuel Lorens, teolog, naturforskare och universitetslärare (1750— 1829). Blev 1768 student i Uppsala, där han bl. a. studerade botanik för Linné, fil. kand. 1772, prästvigd 1773, huspredikant på Ingarön, från 1775 hos baron Cederström på Beatelund. Denne inrättade 1776 för hans räkning en fast skola med boställe och ett kapell i Pilhamn. Här framträdde ö:s originalitet som naturforskare. 1780 ff. lämnade han flera bidrag till Vet.-akad:s Handl., och 1784 blev han led. av akad. Som ornitolog vann han internationell berömmelse. Naturstudiets kombinering med undersökningar i biblisk filologi gav upphov till »Strödde samlingar utur naturkunnigheten till den Heliga skrifts upplysning» (6 flockar, 1785—94». ö. översatte och bearbetade även reseskildringar från olika världsdelar och skrev bl. a. »Tankar om sättet att förekomma tiggerier i städer», som 1788 prisbelönades av Göteborgs Vet.- och vitt.-samh. (tr. i dess handl. s. å.). Samuel ödmann. Målning av J. G. Sandberg. Tillhör Smålands nation i Uppsala. ö., som efter en efterhängsen frossjukdom från 1780-talet höll sig inomhus (låg påklädd till sängs), åtnjöt i övrigt en ypperlig hälsa. 1790 blev han kyrkoherde i Gamla Uppsala (utan avlagd pastoralexamen) och teol. adjunkt vid Uppsala univ., 1799 teol. prof., 1800 teol. dr och förordnades 1806 (som prof, i pastoralteologien) till föreståndare för det teol. seminarium, som då upprättades. 1792 hade han insatts i bibelkommissionen och 1793 i