1427 ödmansson—ögat 1428 ecklesiastikkommittén (för nya »kyrkoböckers» författande), ö. utgav 1798 »Försök til] kyrko-sånger» med 76 nya (och 8 omarb.) psalmer av ö., varav 28 fått plats i 1819 års psalmbok. På grund av motsättning till Wallin utträdde ö. 1814 ur psalmbokskom-mittén. ö:s psalmer äro färgade av 1700-talets religiösa åskådning: vördnad inför Guds majestät och en av försynstro och naturkänsla buren optimism. Mest kända äro n:r 14 och 384 i nuv. psalmboken. Själv utövande musiker, satte ö. musik till flera psalmer och räddade många av de äldsta koralerna genom att välja versmått efter dem. Som prästutbildare övade han ett epokgörande inflytande. Ur hans exegetiska kollegier framgingo »Strödda försök öfver Nya Testamentets heliga skrifter» (4 bd, 1799— 1822). Bland ö:s arbeten, präglade av moderat neologi, märkas ytterligare »Försök öfver Johannis uppenbarelse» (1803; ny uppl. 1805), »Anvisning till ett christeligt predikosätt» (1807; 2:a uppl. 1812), »Prediko-utkast» (1808; 2:a uppl. 1812) och »Paraphras öfver större delen af Nya testamentets heliga skrifter» (1832). ö. ägde en markant stil, korthuggen och kärnfull, klar och livfull. Högst når han i sina klassiska »Hågkomster från hembygden och skolan» (förf. 1801, tr. f. ggn 1830; senare tillökad med uppsatsen »Prosten Lenæus i Delsbo och hans församling på 1760-talet»; ny uppl. 1918), där både den idylliska prästhusskildringen från Vislanda och skolminnena från Växjö ge de ypperligaste tidsbilder. — Litt.: H. Wijkmark, »S. ö.» (1923) och »S. ö:s skrifter och brev» (2 bd, 1925; med biogr.); E. Liedgren, »Svensk psalm och andlig visa» (1926). E. Nwn. ödmansson, Ernst Ludvig Wilhelm, läkare (1831—1910). Blev 1863 docent och var 1869—96 prof, i syfilidologi vid Karol. inst. 1869—88 var han också överläkare vid Stockholms stads och läns kurhus och 1888—98 överläkare vid sjukhuset S:t Göran. ö:s flesta verk tillhöra syfilidologien. ö. utgav bl. a. det monumentala verket »Till läran om syfilis congenita» (1896). Led. av Vet.-akad. (1894). — Se M. Möller i Ilygiea 1910. R. T-dt.* ödmorden, se ö d e m å r d e n. ödskölt, socken i n. Dalsland, Vedbo härad, Älvsborgs län, kring s. delen av sjön Iväg; 94,25 kvkm, 880 inv. (1934). Upptas söderut av stora, skogplanterade sandmoar, ö:s moar, men är i n. mera småkuperat. 851 har åker, 5,506 har skogsmark. Ingår i Steneby, Tisselskogs, Bäcke och ö:s pastorat i Karlstads stift, N. Dals kontrakt. ödsmål, socken i Bohuslän, Inlands Nordre härad, på fastlandskusten innanför s. Orust, Svanesund (se d. o.) och Hallsefjorden; 46,69 kvkm, 1,400 inv. (1934). Bergstrakt med odlade dalstråk. 929 har åker, 1,069 har skogsmark. Egendomar: Jordhammar och Gamleberg. Ingår i ö:s och Norums pastorat i Göteborgs stift, Älvsyssels n. kontrakt. Öduvor, zool., se F r u k t d u v o r. ödåkra, stations- och fabrikssamhälle i Fle-ninge (förr Flenninge) socken, Malmöhus län, vid S. J. (linjen Hälsingborg—Ängelholm); 619 inv. (1931). Spritfabrik, tillhörande a.-b. Vin- och spritcentralen, Stockholm. öfverbom, Jonas, matematiker, geodet och meteorolog (1758—1819). Efter studier i Uppsala tjänstgjorde ö. i Lantmäterikontoret, där han blev premiäringenjör 1791, och utgav en karta över Finska viken 1788, en över Åland och postvägen mellan Sverige och Finland 1789 samt 1793 över Kymmenegårds (Heinola) län. 1801—03 deltog ö. tills, m. Jöns Svanberg (se d. o.) i gradmätningsexpeditionen till Lappland. Han utgav bl. a. »Om värmen under olika årstider i Torneå» (1817). Öfverholm, Ivan August, civilingenjör, elektrotekniker (f. 1874 2U/e). Utexaminerad från Tekniska högskolan 1896, var ö. anställd vid ASEA i Västerås till 1904 med avbrott för två studieår i Förenta staterna(1899 —1900) som ingenjör vid General electric co. i Schenectady. 1904 anställd vid S. J., där han blev byråingenjör 1908, byrådir. 1909 och byråclief 1915, har ö. sedan 1908 haft den tekniska ledningen av elektrifierings-arbetena på Riks- gränsbanan (färdiga 1915) samt V. och S. stambanorna (Stockholm—Göteborg, färdig 1926, Stockholm—Malmö, färdig 1934) samt av de nu pågående på N. stambanan m. fl. G. H-r. öga. 1. (Boi.) Se Knopp, Okulering och Potatis släkte t, sp. 35. 2. (Sjöv.) Med ändan el. bukten av ett tåg formad rund öppning, avsedd att krängas el. trädas på ett föremål, ö. kan vara bänslat, knopat, lagt el. splitsat. Jfr Splits, c på bild. Längdsnitt av människoögat. Ögat (lat. o'culus), Synorganet. 1. (Anat.) Det organ i djurkroppen, som genom inverkan av ljus förmedlar synförnimmelser, ö. är hos de högre djuren byggt som en camera obscura med en ljusbrytande apparat, genom vilken en bild av det sedda föremålet uppkastas på en ljuspercipierande hinna (näthinnan), på samma sätt som i en fotografiapparat genom objektivet en bild uppstår på den ljuskänsliga plåten, ö. hos människan är nästan sfä-riskt, »ögonglob», »ögonklot» (bulbus). Dess hölje bildas dels av den ogenomskinliga vita senhinnan (sclera el. tunica externa; se