1429 öggestorp—öglunda 1430 bilden, a), »vitögat», dels av den genomskinliga hornhinnan (cornea), h. Denna utgör tills, m. k r i s t a 11 i n s e n, l, den huvudsakliga delen av ögats ljusbrytande apparat. Framför linsen är regnbågshinnan (iris, se d. o.), i, utspänd. Den är av växlande färg, brun, bla el. grå i olika nyanser, öppningen i dess mitt, pupillen, lämnar ljuset tillträde till ö:s inre och kan medelst muskler i regnbågshinnan alltefter behov förändras till storlek. Iris har alltså samma roll som bländaren i en kamera, den avstänger randstrålarna och förbättrar bildskärpan. Rummet mellan hornhinnan och iris, främre kammaren, f, samt mellan iris och linsen, bakre kammaren, p, är fyllt av en vattenklar vätska, vattenvätskan el. kammarvattnet (humor aqueus); bakom linsen utgöres ögonglobens innehåll av en geléartad, klar substans, glaskroppen (corpus vitreum), g. Insidan av den fasta senhinnan beklädes av en kärlrik hinna, åderhinnan el. kärlhinnan (chorioidea el. tunica vascularis el. tunica media), d, som i sin tur på insidan beklädes av näthinnan (se d. o.; retina el. tunica interna), n. Denna senare innehåller de Ijus-percipierande element — stavar och t a p-p a r —, genom vilka ljusets energi omsättes i nervverksamhet. De få sin näring från den kärlrika åderhinnan. Den del av näthinnan, som har den bästa synskärpan, gula fläcken (se d. o.), befinner sig i ett emmetro-piskt el. normalbrytande ö. i den ljusbrytande apparatens brännpunkt, i ett med ametropi behäftat (se Ref r ak tion 3), översynt el. närsynt ö. framför el. bakom denna. Framåt övergår åderhinnan i den muskulösa s t r å 1-kroppen el. ciliar kroppen (corpus ciliare), s, som genom en fin bandapparat, zonula Zinnii, uppbär linsen. Inställningen av ö. för nära håll (ackommodation, se d. o. 2) anses täml. allmänt tillgå så, att linsytorna, i synnerhet den främre, på grund av linsens elasticitet bli starkare krökta, då zonula Zinnii slappas genom kontraktion av musklerna i strålkroppen; samtidigt sker en omlagring i linsens inre, som även den medför en ökning av linsens brytande kraft. Medelst synnerven (nervus opticus), e, sammanhänger ö. med de nervösa centralorgan i hjärnan, där synförnimmelserna uppstå. Genom senhinnan passera på flera ställen blod- och lymfkärl, känsel- och kärlnerver samt nerver till strålkroppens och regnbågshinnans muskler, och i dess yttre lager äro senorna för sex rörelsemuskler fästa, medelst vilka ö. kan röras i alla riktningar och blicken sålunda riktas åt skilda håll. Vitögat beklädes av bin d(e)h innan (conjunctiva), b, som framåt övergår på och bekläder ögonlockens insida, bildande ett slags säck, bindesäcken (saccus conjunctivae). ö. ligger väl skyddat i en åt alla håll utom framåt av ben omgiven fördjupning i kraniet, ögonhålan (orbita), i vilken riklig fettväv bildar en mjuk och elastisk bädd åt det för yttre våld ömtåliga synorganet, ögonhålan är nästan pyramidformig med spetsen riktad snett bakåt och inåt. Längst in i orbita springa ö:s flesta rörelsemuskler upp, och här passerar synnerven genom ett runt hål (fora- men opticum), ögonmuskelnerverna genom en springformig benöppning (fissura orbitalis su-perior) in i hjärnkaviteten. Tårkörteln (glandula lacrimalis) ligger i främsta delen av ögonhålan i en grund fördjupning i benet på den övre yttre väggen. Vid inre ögonvrån ligger tårsäcken (saccus lacrimalis) i en annan fördjupning i benväggen. Stommen i ögonlocken (palpebrae) utgöres av en brosk-artad bindvävslamell (tarsus), som ger dem tillbörlig stadga. I den övre tarsus är den muskel fäst, som tjänar till att höja det övre ögonlocket. På tarsernas framsida gå i horisontella bågar muskeltrådar, som sluta ögonspringan. ögonlockens hud är synnerligen tunn och mjuk, underhudsbindväven mycket lucker, varför blödningar och svullnader lätt få stor utbredning. På främre kanten av ögonlockens fria ränder äro ögonhåren (cilia) fästa; nära den bakre kanten ser man som en rad små punkter mynningarna till de i tarsus belägna s. k. meibomska körtlarna, vilkas feta avsöndring hindrar tårvätskan att rinna över på huden, ögonhåren falla bort och återbildas hela livet igenom; ett ögonhårs livslängd är omkr. 100 dagar. Den yttre ögonvrån har form av en spetsig vinkel, vid den inre däremot göra ögonlocksränderna en utvikning omkring den s. k. tårsjön (lacus lacrimalis). På gränsen till denna utvikning synes på vardera ögonlocksranden den s. k. tårpunkten, som utgör ingången till tårrören (canaliculi lacrimalis), genom vilka tårvätskan pumpas in i tårsäcken och därifrån vidare genom tårkanalen (ductus nasolacrimalis) ned i näsan, ögon- el. t å r-karunkeln (caruncula lacrimalis). den gulröda upphöjning, som synes i den inre ögonvrån, överensstämmer i sin byggnad nära med huden. Blinkningen förhindrar ö:s uttork-ning och skyddar för yttre skador, bländande ljus m. m. ögonbrynen (supercilia) växla som bekant mycket till storlek, färg och form och markera stundom i hög grad ansiktsuttrycket. De höjas, sänkas och rynkas medelst muskler i pannan och ögonlocken. — Vetenskapen om ö. i friskt och sjukt tillstånd kallas oftalmologi. — Om själva seendet, synakten m. m. se bl. a. Blinda fläcken, Lins, Syn, Synfält, Synsinnet, om ö:s sjukdomar se ögonsjukdomar. K. G. P-n. 2. (ZooZ.) Se Oceller 1 och Synorgan. En särskild typ av de med en linsformad anordning försedda ö. (kameraögonen) äro de hos vissa djuphavsdjur (se d. o., med bilder) samt nattfåglar och nattdäggdjur förekommande teleskopögonen. Om pinealorganet se Parietalorgan. öggestorp, socken i Jönköpings län, Tveta härad, i den kuperade höglandsterrängen mellan Huskvarna och Nässjö; 52,22 kvkm, 499 inv. (1934). 878 har åker, 2,647 har skogsmark. Egendom: Ulvsnäs (se d. o.). Ingår i Rogberga och ö:s pastorat i Växjö stift, Tveta kontrakt. öglunda, socken i Skaraborgs län, Valle härad, omfattar ett område av N. Billingen samt slättbygden v. därom fram till Fläm-sjön; 15,94 kvkm, 306 inv. (1934). 415 har åker, 393 har skogsmark. I bergbranten ö. grotta och Jättedalen. Ingår i Värnhems,