1433 ögonsjukdomar 1434 ord om vanligare symtom, under uttryckligt betonande av att symtomens tolkning tarvar största kritik och försiktighet i varje enskilt fall. Skavning, 'sandkänsla, kläda och sveda bero vanl. på bindehinnekatarr, främmande kropp el. sår på ögat. Tårflöde åtföljer så gott som varje retning av ögats främre delar, men förekommer det under längre tid, är orsaken stundom en bindehinnekatarr el. ett tårvägslidande, måhända båda i förening. Rodnad av ögat kan vara svår att bedöma: en ofarlig blödning i bindehinnan förväxlas lätt med en fyllnad av fina kärlstammar till följd av en allvarlig inflammation. Ljusskygghet åtföljer många ö. och ger eg. ingen vägledning för tolkning av åkommans natur. Små ringar och pärlband, som synas i synnerhet mot ljus bakgrund, äro i regel fysiologiska fenomen. I synnerhet vid nedsatt allmäntillstånd kunna dessa s. k. mouches volantes (se d. o.) vålla oro. Synnedsättning, vare sig den är förenad med smärta eller ej. bör ovillkorligen undersökas av läkare: föreligger ett brytningsfel, kunna ögonglas vara till nytta, förefinnes en sjukdom, bör denna snarast komma under sakkunnig vård. Att märka är, att ej alla friska ögon äga fullgod, s. k. normal synskärpa, varför svagsynthet eller am-blyopi ej med nödvändighet är liktydig med sjukdom. ögonlocken. Rodnad och fjällning på ögon-lockskanterna, blepharitis, äro vanliga vid allmän kraftnedsättning, i synnerhet i yngre år, men kunna även finnas hela livet igenom trots förstklassig hälsa. Känsla av hetta och klåda samt bortfall av ögonhår äro vanliga följder. Behandlingen sker med ögonvatten, salva m. m. Till följd av en blefarit uppträder stundom inflammation i körtlarna vid ögonhårens bas, s. k. vagel (se d. o.). Jfr Ektropion och Entropion. Bindehinnan. Akut katarr (conjunctivitis) medför mer el. mindre utbredd rodnad av ögat, stundom svullnad av ögonlocken samt tårflöde och avsöndring av slem el. var, som förorsakar hopklibbning av ögonlocken om morgnarna. Åkomman uppträder ej sällan i anslutning till infektioner i övre luftvägarna, »förkylning», och brukar läkas rätt snart under lämplig behandling. I avsöndringen påträffas mestadels pneumokocker (se d. o.). En ytterst allvarlig form av akut bindehinnekatarr, som oftast kräver sjukhusvård, är varflytning ur ögonen hos späda barn (blen-norrhoea sive blennoftalmia neonatorum'), i synnerhet om den förorsakas av dröppelbak-terier, gonokocker. Denna sjukdom uppträder numera ej så ofta som förr, framför allt tack vare indrypning av lapislösning i de nyföddas ögon (Credés metod). Hos vuxna är ögondröppel ännu farligare än hos barn och leder ej sällan till blindhet å det angripna •ögat. En vanlig ögonsjukdom i barnaåren är flykten, i synnerhet hos nedsatta och undernärda barn. Den framkallar små knott-ror på gränsen mellan hornhinnan och vitögat och även på själva hornhinnan, som sedan kan förete fläckar, vilka störa synförmågan. Sjukdomen torde oftast bero på skrofler (se d. o.). Allmänt stärkande medel, värme på ögat samt lämplig salva göra god nytta. Ej heller denna sjukdom uppträder nu mera under så svårartade former som förr tack vare förbättrad hygien och höjning av levnadsstandarden. Om egyptisk ögon-inflam mation se T rakom, om torr-ögdhet se X e r o f t a 1 m i. Tårapparaten. Inflammation i tårkörteln (dacryoadenitis) är mindre vanlig. Däremot förorsaka snuvor el. andra processer i näsan ej sällan tillslutning av tårkanalen, stagnation av tårvätska och katarr i tårsäcken (dacryocystitis), varav följa tårflöde och avsöndring av slem ur ögat (»surögdhet»). Sin egentliga betydelse få dessa åkommor först vid skador på hornhinnan. Ett mindre sår på denna läkes i regel snart hos ett i övrigt friskt öga. Vid tårvägslidande blir däremot såret ej sällan varigt och djupgående (ulcus serpens) och kan perforera hornhinnan med påföljd av mer el. mindre utpräglad synnedsättning, stundom av synens förlust. Inflammation i senhinnan (episcleritis, scle-ritis) framkallar vanl. en begränsad rodnad och ömhet på vitögat i förening med värk, ej sällan även inflammation och grumling i hornhinnan. Reumatism, gikt och tuberkulos kunna nämnas bland sjukdomsorsakerna. Lätta, flyktiga former växla med mera långvariga och allvarliga. Hornhinnan. Inflammationer (keratitis) äro vanliga och helt naturligt ofta av allvarlig natur, då ju hornhinnans genomskinlighet är av största betydelse för synförmågan. Bland en mångfald sjukdomsorsaker intaga skrofler, tuberkulos, medfödd syfilis och yttre skador en framskjuten plats. Det ovan nämnda s. k. frätsåret, ulcus serpens corneae, uppkommer ofta vid katarr i tårsäcken. Perforeras hornhinnan, lägger sig ej sällan regnbågshinnan an mot såret, som därigenom slutes. Sker läkningen sedan ej med slät yta utan med en frambuktning, talar man om hornhinne-stafylom. Regnbågshinnan och strålkroppen bli ofta säte för inflammationer (iritis, cyclitis och [-iri-docyclitis},-] {+iri- docyclitis},+} varvid ögat vanl. blir rött och värker och synen försämras. Under omsorgsfull behandling inträder ej sällan god läkning; lämnade åt sig själva, kunna dessa åkommor medföra svårt men för synen. Infektionssjukdomar, ämnesomsättningssjukdomar och skador äro vanliga orsaker. Iridocyklit efter en perforerande skada kan ge upphov till en likartad inflammation även på det ej skadade ögat. Denna s. k. sympatiska ö g o n-inflammation el. oftalmi är en sjukdom av ytterst allvarlig art med oviss utgång. För att förekomma den måste ej sällan ett skadat öga uttagas. Sker detta i tid, är risken för det ej skadade ögat så gott som säkert undanröjd. Om sjukdomar i linsen, g r h starr (ca-taracta), se Starr, om grön starr se G 1 a u k o m. Näthinnan. Inflammationer (retinitis) förekomma av många orsaker, bl. a. till följd av njurlidande, och äro naturligtvis i regel förenade med rubbning av synen. Utsikterna till läkning bero av sjukdomsorsaken. A v-lossning av näthinnan (ablatio el. amotio retinae) kan inträffa efter yttre våld men uppträder även utan yttre anledning, i all synnerhet i höggradigt närsynta ögon.