Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öland - Geologi - Klimat - Växtvärld - Djurvärld - Bebyggelse och näringsliv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Öland (Klimat—Bebyggelse och näringsliv)
1443
e) ceratopygeskiffer och -kalk, den förra
utbildad som alunskiffer och grön
glaukonit-skiffer, den senare som gröngrå, ofta
rödflam-mig, glaukonitrik kalksten; f) ortocerkalk,
plattformigt avsöndrad kalksten av växlande
färg, nederst röd, därpå grå, så åter röd och
överst grå, g) undre chasmops- el.
cystidé-kalk, en grå kalksten, som är det yngsta fast
anstående lagret på ö. På ö. kusten finnas
block och skollor av yngre chasmopskalk
(ma-crouruskalk) samt ännu yngre bergarter,
tri-nucleusskiffer och -kalk samt leptaenakalk
(se Leptaena), vilka härröra från lager, som
anstå på Östersjöns botten utanför ö. kusten.
Lagerföljden är regelbunden med svag
stup-ning åt ö. el. ö. s. ö., så att de äldsta lagren
(t. o. m. den nedre röda ortocerkalken) gå i
dagen på öns v. kust i och nedanför V.
landborgen och de yngre mittpå ön och på
östkusten. Den jämförelsevis jämna platån, som
bildar största delen av ö., utgöres av den
svagt sluttande ortocerkalken, som i n. delen
av ö. merendels täckes av lösa jordlager men
i s. går i dagen på stora områden och ger
upphov till Stora alvaret. De lösa jordlagren
utgöras mest av lerig och kalkhaltig morän,
vars ytlager, i samma mån som ön under
Ancylustid började höja sig över havsytau,
blivit av vågorna ursköljda och ej sällan
omlagrade till svallgrus. Postglaciala sand- och
grusavlagringar uppträda huvudsaki. utmed
kusterna och på öns n. del, framför allt i
Böda, där sanden bildar flygsandsfält.
An-cylussjöns och Litorinahavets gränsvallar äro
särskilt på ö. sidan av ön väl utbildade. De
ligga på skilda nivåer och stiga gradvis mot
n., den förra något snabbare än den senare.
Vid Melby n. om Segerstad löpa de samman
vid en nivå av 11 m ö. h., och s. därom är
endast Litorinagränsvallen utbildad. N ö.
om Borgholm ligger Ancylusgränsvallen 22—
23 m ö. h. Litorinagränsvallen når n. om
Borgholm 17 m ö. h., vid Ottenby 9 m ö. h.
Stenindustri. Ortocerkalkstenen har
sedan urminnes tider brutits och brytes
alltjämt på ett flertal ställen huvudsaki. på norra
ö., där Sandviks sten- och bildhuggeri är ett
ganska betydande företag. — Kalkstenen
nyttjas till byggnadssten, huvudsaki.
golv-och trappsten, till ornamentsten m. m.
Vid Degerhamn finnes en cementfabrik, som
hämtar råmaterialet från ortocerkalken och
alunskiffern. Av orsten och ortocerkalk
brän-nes kalk vid Degerhamn och Grönhögen med
användande av alunskiffer som bränsle. Vid
Degerhamn har även funnits ett alunbruk för
tillv. av alun, vitriol och rödfärg ur
alunskiffer, vilket nedlades omkr. 1880. K. A. G.
Klimat, ö. är det nederbördsfattigaste av
Sveriges landskap. Den årliga
medelnederbörden är på sina ställen mindre än 400 mm
och torde ingenstädes överstiga 450 mm. Den
mesta nederbörden faller på eftersommaren.
Klimatet hör till Sveriges varmaste med
me-deltemp. för året omkr. 7° C, juli omkr. 17°,
jan. omkr. — 1°. Marken torde i allm. vara
snöbetäckt 50—60 dagar av året. E. P.
Växtvärld, ö. är både floristiskt och
växt-geografiskt ett av Sveriges märkligaste
områden, och flera arter ha där sin enda
förekomst i Sverige. Särskilt karakteristiskt för
ön är det s. k. alvaret (se Alva r). Alvar-
1444
vegetationen uppträder under två i varandra
övergående former, alvarstäpp och alvaräng,
den förra på torr mark med grunt jordtäcke
el. naken häll (större delen av s. alvaret), den
senare där jordlagret är tjockare (främstin.).
Stäppvegetationen är gles och öppen, rik på
mossor och lavar, torrhetsälskande gräs och
örter samt dvärgbuskar. Där finnas
ölands-och gråsolvändan (Ilelianthemum oelandicum
och II. canum), backtimjan och token (Poten
tilla fruticosa). Alvarängen har ett slutet
växttäcke av gräs och örter samt högre
buskar, ss. en och nypon. Mossor och lavar
äro mindre talrika. Bland alvarväxterna
finnas några glaciala relikter, t. ex. fjällnejlika
(Viscaria alpina) och fjällgröe (Poa alpina).
Flera tillhöra eg. ö. och s. ö. Europa, t. ex.
Artemisia laciniata, Plantago tenuiflora och
Ranunculus illyricus.
Lundar och lövängar äro vanliga i ö:s v
kustland nedanför landborgen, men lövskog
förekommer här och var i det inre, särskilt på
mell. ö. Förutom ask och ek, som äro de
allmännaste lövträden, finnas bl. a. lind, lönn,
vanlig alm, lundalm, i Sverige vildväxande
endast på ö. och Gotland, vresalm, i Sverige
vild blott på Ö., samt avenbok, som här når
sin nordgräns. I inre ö. äro hasselskogar,
hässlen, ganska utbredda, och även något
björkskog finnes. Barrskogarna äro föga
omfattande och i huvudsak inskränkta till
norra ö. Både tall och gran saknas på
södra ö. Torvmarkerna beräknas endast
upptaga 2,3 % av ytan men äro nu till stor del
utdikade. Utmärkande för ön äro agkärr.
Däremot saknas mossar. K. A.
Djurvärlden på alvaret är för ö. säregen. På
hedmarken trivas en del vadare, ss. vipa och
ljungpipare, och i de grunda träsken och vid
vissa vikar finnas sällsynta fågelarter, ss.
rödspov, dvärgmås, småtärna, svart tärna,
svarthake- och svarthalsad dopping, dessutom
förekomma där gräs-, stjärt- och skedand,
kricka, årta, vigg, brunand, brushane,
rödbena, kärrsnäppa m. fl. Skrattmåsen
uppträder flerstädes i massa. Vid Ottenby häcka
bl. a. gravand och grågås jämte andra
vattenfåglar. Särskilt under flyttningstiden på
hösten träffas där talrikt nästan alla
högnordiska vadare, som vila där en tid, likaså
simfåglar, ss. prutgäss och svanar. I lundar
och buskmarker häcka många småfåglar,
näktergal, hökfärgad sångare m. fl. Älg,
invandrad på senare tid, bildar en god stam på Böda
kronopark. Vid Ottenby finnas dovhjort och
tysk hare (införda), i andra delar av ö. svensk
hare. Rapphönsjakten är god. Lönnb.
Bebyggelse och näringsliv.
Lantbebyggel-sen är på s. och mell. ö. främst knuten till
landborgarna och de forna strandvallarna,
längs vilka enkla och dubbla radbyar (se B y,
sp. 324) ligga. I n. finnas dessutom
gruppbyar och ensamgårdar. — På s. v. och s. ö
kustslätterna (resp, kring Mörbylånga och
Gräsgård) ligga de bästa jordbruksbygderna
med vete-, sockerbets- och vallodling, medan
på det mera efterblivna, karga norra ö. korn,
råg, potatis och träda dominera. Industrien,
som blott sysselsätter Vs av befolkningen, är
lokaliserad till v. kustens hamnplatser. Utom
ovan nämnd industri märkas råsockerfabriken
i Mörbylånga samt skogsbruket i Böda kro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
