Öland (Klimat—Bebyggelse och näringsliv) 1443 e) ceratopygeskiffer och -kalk, den förra utbildad som alunskiffer och grön glaukonit-skiffer, den senare som gröngrå, ofta rödflam-mig, glaukonitrik kalksten; f) ortocerkalk, plattformigt avsöndrad kalksten av växlande färg, nederst röd, därpå grå, så åter röd och överst grå, g) undre chasmops- el. cystidé-kalk, en grå kalksten, som är det yngsta fast anstående lagret på ö. På ö. kusten finnas block och skollor av yngre chasmopskalk (ma-crouruskalk) samt ännu yngre bergarter, tri-nucleusskiffer och -kalk samt leptaenakalk (se Leptaena), vilka härröra från lager, som anstå på Östersjöns botten utanför ö. kusten. Lagerföljden är regelbunden med svag stup-ning åt ö. el. ö. s. ö., så att de äldsta lagren (t. o. m. den nedre röda ortocerkalken) gå i dagen på öns v. kust i och nedanför V. landborgen och de yngre mittpå ön och på östkusten. Den jämförelsevis jämna platån, som bildar största delen av ö., utgöres av den svagt sluttande ortocerkalken, som i n. delen av ö. merendels täckes av lösa jordlager men i s. går i dagen på stora områden och ger upphov till Stora alvaret. De lösa jordlagren utgöras mest av lerig och kalkhaltig morän, vars ytlager, i samma mån som ön under Ancylustid började höja sig över havsytau, blivit av vågorna ursköljda och ej sällan omlagrade till svallgrus. Postglaciala sand- och grusavlagringar uppträda huvudsaki. utmed kusterna och på öns n. del, framför allt i Böda, där sanden bildar flygsandsfält. An-cylussjöns och Litorinahavets gränsvallar äro särskilt på ö. sidan av ön väl utbildade. De ligga på skilda nivåer och stiga gradvis mot n., den förra något snabbare än den senare. Vid Melby n. om Segerstad löpa de samman vid en nivå av 11 m ö. h., och s. därom är endast Litorinagränsvallen utbildad. N ö. om Borgholm ligger Ancylusgränsvallen 22— 23 m ö. h. Litorinagränsvallen når n. om Borgholm 17 m ö. h., vid Ottenby 9 m ö. h. Stenindustri. Ortocerkalkstenen har sedan urminnes tider brutits och brytes alltjämt på ett flertal ställen huvudsaki. på norra ö., där Sandviks sten- och bildhuggeri är ett ganska betydande företag. — Kalkstenen nyttjas till byggnadssten, huvudsaki. golv-och trappsten, till ornamentsten m. m. Vid Degerhamn finnes en cementfabrik, som hämtar råmaterialet från ortocerkalken och alunskiffern. Av orsten och ortocerkalk brän-nes kalk vid Degerhamn och Grönhögen med användande av alunskiffer som bränsle. Vid Degerhamn har även funnits ett alunbruk för tillv. av alun, vitriol och rödfärg ur alunskiffer, vilket nedlades omkr. 1880. K. A. G. Klimat, ö. är det nederbördsfattigaste av Sveriges landskap. Den årliga medelnederbörden är på sina ställen mindre än 400 mm och torde ingenstädes överstiga 450 mm. Den mesta nederbörden faller på eftersommaren. Klimatet hör till Sveriges varmaste med me-deltemp. för året omkr. 7° C, juli omkr. 17°, jan. omkr. — 1°. Marken torde i allm. vara snöbetäckt 50—60 dagar av året. E. P. Växtvärld, ö. är både floristiskt och växt-geografiskt ett av Sveriges märkligaste områden, och flera arter ha där sin enda förekomst i Sverige. Särskilt karakteristiskt för ön är det s. k. alvaret (se Alva r). Alvar- 1444 vegetationen uppträder under två i varandra övergående former, alvarstäpp och alvaräng, den förra på torr mark med grunt jordtäcke el. naken häll (större delen av s. alvaret), den senare där jordlagret är tjockare (främstin.). Stäppvegetationen är gles och öppen, rik på mossor och lavar, torrhetsälskande gräs och örter samt dvärgbuskar. Där finnas ölands-och gråsolvändan (Ilelianthemum oelandicum och II. canum), backtimjan och token (Poten tilla fruticosa). Alvarängen har ett slutet växttäcke av gräs och örter samt högre buskar, ss. en och nypon. Mossor och lavar äro mindre talrika. Bland alvarväxterna finnas några glaciala relikter, t. ex. fjällnejlika (Viscaria alpina) och fjällgröe (Poa alpina). Flera tillhöra eg. ö. och s. ö. Europa, t. ex. Artemisia laciniata, Plantago tenuiflora och Ranunculus illyricus. Lundar och lövängar äro vanliga i ö:s v kustland nedanför landborgen, men lövskog förekommer här och var i det inre, särskilt på mell. ö. Förutom ask och ek, som äro de allmännaste lövträden, finnas bl. a. lind, lönn, vanlig alm, lundalm, i Sverige vildväxande endast på ö. och Gotland, vresalm, i Sverige vild blott på Ö., samt avenbok, som här når sin nordgräns. I inre ö. äro hasselskogar, hässlen, ganska utbredda, och även något björkskog finnes. Barrskogarna äro föga omfattande och i huvudsak inskränkta till norra ö. Både tall och gran saknas på södra ö. Torvmarkerna beräknas endast upptaga 2,3 % av ytan men äro nu till stor del utdikade. Utmärkande för ön äro agkärr. Däremot saknas mossar. K. A. Djurvärlden på alvaret är för ö. säregen. På hedmarken trivas en del vadare, ss. vipa och ljungpipare, och i de grunda träsken och vid vissa vikar finnas sällsynta fågelarter, ss. rödspov, dvärgmås, småtärna, svart tärna, svarthake- och svarthalsad dopping, dessutom förekomma där gräs-, stjärt- och skedand, kricka, årta, vigg, brunand, brushane, rödbena, kärrsnäppa m. fl. Skrattmåsen uppträder flerstädes i massa. Vid Ottenby häcka bl. a. gravand och grågås jämte andra vattenfåglar. Särskilt under flyttningstiden på hösten träffas där talrikt nästan alla högnordiska vadare, som vila där en tid, likaså simfåglar, ss. prutgäss och svanar. I lundar och buskmarker häcka många småfåglar, näktergal, hökfärgad sångare m. fl. Älg, invandrad på senare tid, bildar en god stam på Böda kronopark. Vid Ottenby finnas dovhjort och tysk hare (införda), i andra delar av ö. svensk hare. Rapphönsjakten är god. Lönnb. Bebyggelse och näringsliv. Lantbebyggel-sen är på s. och mell. ö. främst knuten till landborgarna och de forna strandvallarna, längs vilka enkla och dubbla radbyar (se B y, sp. 324) ligga. I n. finnas dessutom gruppbyar och ensamgårdar. — På s. v. och s. ö kustslätterna (resp, kring Mörbylånga och Gräsgård) ligga de bästa jordbruksbygderna med vete-, sockerbets- och vallodling, medan på det mera efterblivna, karga norra ö. korn, råg, potatis och träda dominera. Industrien, som blott sysselsätter Vs av befolkningen, är lokaliserad till v. kustens hamnplatser. Utom ovan nämnd industri märkas råsockerfabriken i Mörbylånga samt skogsbruket i Böda kro-