Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öronsjukdomar - Sjukdomar i ytterörat - Sjukdomar i mellanörat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öronsjukdomar
1481
inflammation. För att avlägsna en
främmande kropp ur hörselgången bör man först pröva
spolning med kokt vatten, svag
borsyrelös-ning el. dyl.; misslyckas detta, måste
instrument användas (dock endast av läkare).
Ej sällan förekomma svampvegetationer i
yttre hörselgången, otomykos; en sådan
är förenad med avsöndring av tunt
varliknan-de sekret samt med mången gång intensiv
klåda. Denna tvingar vederbörande att riva
sig i hörselgången, vilket lätt kan medföra
svår inflammation i huden. Åkomman kräver
intensiv och ofta långvarig läkarbehandling.
Eksem av olika typer äro vanliga i
hörselgångens yttre del. De framkallas el.
förvärras ej sällan genom rivning med fingernageln
el. annat hårt föremål i örat.
Inflammation av trumhinnan
(myrin-gitis) ensam är rätt sällsynt; vanl. angripes
den samtidigt med närliggande organ.
My-ringiten förväxlas lätt med kronisk
varbildning i trumhålan. Till skillnad från denna
lä-kes myringiten lätt och snabbt vid rätt
behandling. — Vid häftig sammantryckning av
luften i hörselgången (örfilar, explosioner) el.
i trumhålan (häftig nysning el. hosta,
luft-inblåsning genom örontrumpeten) el. vid
kraftig stöt på huvudet kan trumhinnan brista,
en s. k. trumhinneruptur uppstår.
Trumhålan kommer därvid i öppen
förbindelse med hörselgången, vilket innebär risk för
infektioner utifrån av mellanörat. Vid
trumhinneruptur bör örat icke spolas. Trumhålan
skyddas för infektion medelst en steril
bom-ullssudd i hörselgången. Om rupturen, som
har till följd hörselnedsättning och susning,
ej läkes på rimlig tid, insättes en
cellofan-protes, som upphäver dessa symtom och ofta
torde medföra läkning.
Sjukdomar i mellanörat. En i synnerhet
hos barn mycket vanlig öronåkomma (oftast
beroende på snuva eller adenoida
vegetationer) är tilltäppning av ö r o n t r u
m-p e t e n genom katarral ansvällning
av dess slemhinna (salpingitis).
Detta försvårar, resp, upphäver, ventilationen
av mellanörat, varvid lufttrycket i detta blir
lägre än den omgivande luftens. Trumhinnan
pressas härunder in i mellanörat och trycker
på hörselbenen, varigenom funktionen hos den
mekaniska delen av hörselapparaten
försämras. Resultatet blir hörselnedsättning,
stundom även vätskebildning i mellanörat, s. k.
seröst transsudat. Känslan av »lock»
för öronen och dövhet är därvid vanlig.
Denna åkomma kan gå tillbaka av sig själv, men
återkommer den ofta och försummas, kan den
för all framtid medföra nedsättning av hörseln.
Det är därför synnerligen viktigt att i fråga
om barn ha uppmärksamheten riktad på
eventuell närvaro av adenoida vegetationer samt
avlägsna dessa, om det visar sig, att ett barn
periodiskt besväras av hörselnedsättning.
Sal-pingiten med eller utan katarr i trumhålan
behandlas med luftinblåsning.
Till de betydelsefullaste ö. räknas den s. k.
mellanöroninflammationen i akut el.
kroniskt tillstånd (otitis media acuta vel
chro-nica). Infektionen förmedlas antingen genom
eustachiska röret el. genom yttre hörselgången
(vid defekt på trumhinnan) el. (mera sällan)
genom blodet, s. k. hematogen infektion; dess
1482
yttersta orsak är vanl. sjukliga processer i
närgränsande organ till örat (jfr ovan, sp. 1480).
Mot en dylik infektion reagerar organismen
med temperaturstegring, hos barn ända upp
till 40°—40,5° C. Framför allt då sjukdomen
f. ggn uppträder, börjar örat oftast rätt snart
rinna, då det i mellanörat bildade varet
spränger sönder trumhinnan och rinner ut genom
yttre hörselgången, varvid vanl.
temperaturstegringen och smärtorna upphöra. Efter några
veckor kan örat vara fullt återställt,
perfora-tionen i trumhinnan läkt och funktionen
normal. Den vid »barnsjukdomarna» och
influensan framkallade och läkta akuta otiten
efterlämnar då och då en torr perforation i
trumhinnan (vilket annars är typiskt för den
kroniska otiten), vilken orsakar hörselnedsättning
och ej sällan öronsusning. Den behandlas bäst
med en cellofanprotes el. liknande.
Perfora-tionen undergår stundom en ärrläkning med
ledning av protesen. Det har också lyckat» att
på kirurgisk väg sluta en perforation
(my-ringoplastik). Varavsöndringen kan dock
fortfara, och då går sjukdomen småningom
över i ett subakut el. kroniskt stadium.
— Kronisk mellanöroninflammation
förlöper i okomplicerat tillstånd med
obetydliga subjektiva symtom; den sjuke besväras
endast av varflytning (o t o r r é) och
nedsatt hörsel. På trumhinnan finns vid dylika
fall en substansförlust i form av runda,
njur-el. hjärtformiga hål; ej sällan förekommer,
t. ex. under scharlakansfeber, en fullständig
nedsmältning av trumhinnan, s. k.
totalperfo-ration. Särskilt i det akuta men även i det
kroniska stadiet kan
mellanöroninflammationen sprida sig till det s. k. vårtutskottet
(mastoiditis acuta), varvid i regel kvarstående
el. ökad temperaturstegring, smärtor samt
ömhet över och ansvällning bakom
öronmuss-lan inställa sig; ett spontant genombrott med
varuttömning här är hos barn icke ovanligt
vid avancerade, försummade fall. — Vid
kronisk mellanöroninflammation bildas ofta från
mellanörat el. dess omedelbara omgivning s. k.
öronpolyper, olika stora och mer el.
mindre röda svulster, som lätt blöda, varför varet
blir blodblandat. De kunna hindra varets fria
avlopp och tvinga detta att ta andra, farliga
vägar. En annan komplikation är bildandet
av s. k. öronkolesteatom, som bestå
av avstötta epitelceller. vilka samlas till
större, svulstliknande, illaluktande massor; dessa
kunna genom retning av och tryck på
omgivningen framkalla sjukdomens spridning till
labyrinten och hjärnhålan.
Flera bensjukdomar kunna även utbildas;
hörselbenen kunna förstöras, t. o. m. helt
och hållet avstötas; genom
inflammations-processens övergång på eller passage genom
benväggarna uppstår stor fara för dess
spridning till labyrinten, hjärnhinnorna,
hjärnan och dess blodkärl. — Såväl den
kroniska mellanöroninflammationen, framför allt
i okomplicerad form, som den akuta kunna
läkas genom naturens egen kraft, men denna
sjukdom är förenad med sådana risker,
att läkare genast bör rådfrågas. Vanl. gör
denne ett snitt i trumhinnan (paracentes,
myringotomi, tympanotomi), så snart exsudat
hopats i trumhålan. Under pågående flytning
hålles örat rent med spolning genom
hörsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
