1483 öronsjukdomar 1484 gången med kokt vatten, försatt med litet koksalt, borsyrepulver el. dyl. antiseptikum. Vid affektioner i vårtutskottet nyttjas våt-värmande omslag el. isblåsa; hjälpa ej dessa, blir operation nödvändig. När det akuta stadiet är över, göres luftinblåsning genom eusta-chiska röret i trumhålan (av läkare) för att förbättra hörseln. Vid den kroniska formen av mellanöroninflammation rengöras öronen med sprutning av svaga antiseptiska lösningar (t. ex. 2—4-procentig borsyrelösning), med inblåsning av fint pulveriserad borsyra i substans el. indrypning av sprit, försatt med litet borsyra el. lapis. Varje komplikation fordrar sakkunnig läkarvård, och vid sådan blir kirurgiskt ingrepp av nöden. Genom att i rätt tid vidtaga här berörda åtgärder kan man lyckas häva sjukdomen, undanröja faran för livsfarliga komplikationer, ev. rädda hörseln el. hejda dess vidare nedsättning. En vanlig orsak till kvarstående hörselnedsättning, sedan den variga otiten (såväl akut som kronisk) läkt ut, är perforation av trumhinnan. Denna behandlas i regel med stor fördel med cellofanprotes. Ibland måste man i st. f. denna konstgjorda trumhinna till förbättring av hörseln anbringa en hörprotes i trumhålan, bestående av en tung vätska (paraffin, glycerin el. dyl.) i en bomullssudd såsom vehikel. O toskleros är en öronsjukdom, karakteriserad av en ofta redan från yngre år långsamt försiggående försämring av hörseln, förenad med öronsusning och någon gång med svindelkänsla. Många på detta sätt öronsjuka höra bättre i en larmande el. brusande omgivning. Anledningen till otoskleros är okänd. Anatomiskt beror sjukdomen på benförändringar dels kring stigbygelplattan, genom vilka denna fixeras, dels i andra delar av inner-örats benkapsel, varigenom dess nervösa element skadas. Benägenheten för denna sjukdom går vanl. i arv, och kvinnor angripas oftare än män. Flera moment, t. ex. avkylning av kroppen, nedsatt fysiskt och psykiskt tillstånd samt havandeskap, bidraga vid otoskleros ofta till försämring av hörseln. Åkomman är obotlig. Vistelse i torrt högklimat bereder alltid lättnad, fuktigt klimat bör undvikas. Genom luftinblåsning i mellanörat och andra mekaniska behandlingsmetoder lyckas läkaren ibland förbättra situationen. På senare tid har man genom kirurgiskt ingrepp på labyrintkapseln försökt häva hörselnedsätt-ningen, vilket dock ännu ej definitivt lyckats. Personer klaga stundom över betydande öronsmärtor, utan att läkaren kan påvisa någon anledning till dessa i hörselorganen; man har här att göra med öronsmärtor (otalgia), som utlösas från sjukliga processer i närliggande organ, ss. i munkaviteten (tänder och tunga), i svalget (t. ex. halsbölder) samt i luftstrupen (tuberkulos, elakartade nybildningar); dessa smärtor försvinna vid behandling av den primära sjukdomen. E. St-g. (V. Nsl.) Sjukdomar i inner örat, örats nerv delar sig i två huvudgrenar (se Hörselorgan, bild 2), den ena (nervus cochlearis) till snäckan, den egentliga hörselnerven, den andra (nervus vestibularis) till det hos människan rudimentära statiska organet (se d. o.). Detta senare med sin nerv och tillhörande kärnor i hjärnan kallas båggångs- el. vestibular- apparaten, efter funktionen balansapparaten. Dess funktioner och sätt att reagera mot yttre intryck känner man huvudsaki. genom F 1 o u r e n s’ (1842), Ménières (1861) och Robert Bära nys arbeten (1906 och senare). Bäräny utarbetade undersökningsmetoderna för innerörat, så att man nu i detalj kan följa utvecklingen av en sjuklig process inom detta organ. Örats normala vestibular-apparat reagerar mot retningar av olika slag (köld, värme, elektricitet, cirkulationsrubbningar, infektioner) med öronsvindelns symtomkomplex, subjektivt: illamående ända till kräkningar och yrselkänsla, som består i förnimmelse av balansrubbning och falltendens samt skenrörelser av den egna kroppen och rotationsrörelser av de omgivande föremålen; objektivt: svettning, kräkning, felpek-ning, balansrubbning av hela kroppen (falltendens), nystagmus (se d. o.), någon gång vid de starkaste graderna medvetslöshet. Svindelsymtom, som uppträda vid rörelser av huvudet, bero på båggångsskada, medan dessa symtom vid lägesförändringar av huvudet härröra från otolitskada. Dessa symtom betyda alltid vid infektioner, vare sig de komma från mellanörat (otitis media) eller ha inträngt genom blodvägarna (sällsynt), en kraftig varning, ty det gäller då ej blott de två sinnesorganen i innerörat, utan den sjuke svävar dessutom i livsfara på grund av inner-örats intima grannskap till hjärnhålans organ, varvid man närmast fruktar hjärnhinneinflammationen (meningitis). Omvänt kan också en infektion av innerörat (labyrintitis el. otitis interna) uppstå som följd av en me-ningit. Vid otitis media skadas innerörat ofta, utan att bakterier intränga däri, en t o x i s k effekt, som kan verka lika förstörande på funktionerna som labyrintiten (t. ex. de s. k. barnsjukdomarna och influensan). Hörseln ned-sättes även sekundärt genom s. k. i n a k t i-vitetsatrofi, om ljudledningen till innerörat är höggradigt försvagad. De inflammatoriska symtomen kunna spontant gå tillbaka. En varig inflammation i labyrinten släcker fullständigt dess båda funktioner (hörsel och balans), och det kirurgiska ingreppet på labyrinten avser endast att genom avloppet hindra infektionens spridning inåt. Man skiljer på den begränsade och den diffusa labyrintiten (labyrintitis diffusa). Till den förra hör den s. k. labyrintfisteln (labyrintitis circumscripta), som kan vålla besvärliga svindelanfall och alltid orsakas av inflammatoriska förändringar i mellanörat med röta i benväggen vanl. av en båggång (båggångs-fistel). Den typiska behandlingen är radikaloperation av mellanörat. En toxisk verkan av sjukdomar utanför örat fås också via blodvägarna vid tyfus, syfilis, difteri, influensa, de s. k. barnsjukdomarna, vissa ämnesomsätt-ningsrubbningar, ss. sockersjuka, gikt, stru-ma, skorbut och myxödem. Vid njursjukdomar, anemi och leukemi förekomma också le-sioner av labyrinten. Även banala infektioner kunna föra till denna toxiska neuritis acus-tica. Hit höra också skador av medikament och njutningsmedel, ss. salvarsan, kvicksilver, arsenik, kina, acetylsalicylsyra, morfin, nikotin och alkohol. Den akustiska neuriten förorsakas av t. ex. knallen från en kanon