Österrike (Förvaltning—Historia) 1517 geringens chef, kanslern, övriga ministrar på dennes förslag. Regeringen kan för upprätthållande av lag och ordning och för skyddande av betydande ekonomiska intressen utfärda nödförordningar, vilka skola upphävas, om förbundsdagen med 2/3 majoritet vid närvaro av åtm. hälften av medl. besluter därom. Presidenten kan på regeringens förslag utfärda nödförordningar, som t. o. m. ändra konstitutionella bestämmelser, dock icke konstitutionen i dess helhet el. bestämmelser, som röra förbundsdomstolen. Den senare har att vaka över författningens efterlevnad. L-ts; H. 8-a. Förvaltning. Enl. 1920 års författning fingo ö:s nio delar en rätt stor självstyrelse; deras lantdagar fingo egen lagstiftningsrätt i skol-, kyrko- och sociala frågor. Av lantdagen utsågs en regering, bestående av landshövding, Landeshauptmann, hans ställföreträdare och lantråd, Landesräte. Även kommunerna er-höllo vidsträckt självstyrelse med valda fullmäktige, som inom sig utse en verkställande nämnd med borgmästare i spetsen. — Genom regeringsdekret mars 1934 upplöstes lantdagarna, och landshövdingarna, som nu utnämnas av förbundspresidenten, underordnades regeringen, varjämte lantrådens antal och befogenheter inskränktes. Enl. den nya författningen skola lantdagarna bildas av representanter för samma korporationer, av vilka Bun-deskulturrat och Bundeswirtschaftsrat bildas. Rättskipningen är en federativ angelägenhet och helt skild från förvaltningen. ö:s lagstiftning är till stora delar likartad med Tysklands. Högsta instans är Oberster Gerichtshof i Wien, därnäst tre högre domstolar, Ober-landesgerichte. Vidare finnas 20 provins- och kretsdomstolar (l:a instans för större mål) i viss förening med jurydomstolar och Schöffen-gerichte med jurister och lekmän som domare samt Bezirksgerichte för mindre mål (243 1931) som lägsta instans. Dessutom finnas en handelsdomstol, 11 industridomstolar samt en förbundsdomstol (Bundesgerichtshof), som är högsta instans i alla författnings- Gch förvaltningsärenden. A. A-t;H. S-a. Förhistoria. Från paleolitisk tid äro fynden i Nedre Österrike talrika, framför allt från Aurignacperioden (jfr Paleolitiska perioden), fyndplatser, som direkt sammanhänga med det rika bömisk-märiska området. Mest kända äro fynden från Willen-dorf (jfr Paleolitisk konst, bild 1), där man undersökt mäktiga kulturlager i nio skikt. Först under högneolitikum finner man åter med säkerhet spår av en befolkning; den tillhör den s. k. bandkeramiska kulturgruppen (ej homogen utan flera grupper), en typisk jordbrukskultur, som fått sitt namn efter de bandformiga ornamenten på lerkärlen. Yngre neolitikum är karakteriserat av stora omvälvningar. I de alpina områdena utbildas en kultur, som efter den första fyndplatsen kallas Mondseekultur, en biandkultur, i vilken ett starkt inflytande norrifrån gör sig gällande. Dess huvudsakliga bostadsform är pålbyggnaden i sjöar. Samtidigt utvecklades på den äldre, bandkeramiska gruppens slättområde en kultur, som även den visar tydlig påverkan från norr. Den karakteriseras av Baden keramik, uppkallad efter den viktigaste fyndplatsen. I förhållande till föreg. tid är 1518 slättlandets bebyggelse nu tydligen ganska obetydlig, boplatserna äro lagda på isolerade kullar o. a. skyddade platser; det var en orolig tid. Under äldre bronsåldern bli åter jordbruksområdena huvudbygden med ett mycket stort fyndantal. Av fyndens karaktär synes, att ö. tillhör ett stort, mellaneuro-peiskt kulturblock. I alptrakterna tyda strö-fynd på att man redan nu började öppna handelsvägarna från s. till n. över bergspassen. Under fortsättningen, mell. bronsåldern, är utvecklingen direkt beroende av Sydtysklands äldsta s. k. Hügelgräberstufe. Från bronsålderns senaste fas är materialet synnerligen rikt. Helt nya former, som dyka upp, tyda på ett inflytande från närliggande områden i n. och v. Framför allt lämna nu bergsområdena fynd, dels ströfynd, dels depåer, vilka nästan alltid bestå av redskap och råvara för metallens bearbetning. Orsaken härtill är den intensiva kopparutvinningen ur det salzburg-ty-rolska bergsområdet. Från Innsbruektrakten, som har ett ypperligt handelsgeografiskt läge, har säkerligen en utbredd metallhandel varit organiserad. Från bronsåldern till Hallstatt-tid kan man följa en jämnt fortlöpande utveckling; därefter inträder plötsligt ett avbrott i kopparutvinningen, kanske beroende på att järnet började tagas i allmänt bruk som nyttometall. Under senare delen av Hallstattiden (jfr d. o.) förflyttas landets kommersiella centrum från koppargruvdistrikten till saltgruvdistrikten med Hallstatt i Salzkammergut som centrum, i vars gravfält man kan följa en rik kulturutveckling under inflytande från Italien och även från ö. Genom den starka klimatförsämring, som äger rum vid övergången till La Tènetiden (omkr. 400 f. Kr.), fyllas saltgruvorna med vatten, och man återgår till att anlägga saliner. Hela kulturen är präglad av armod. Den keltiska ockupation, som sedan följer, medför, att alla inhemska vapenformer, smycken, redskap m. m. ersättas av kelternas över hela deras område enhetliga utrustning. I viss mån ha kelterna dock undvikit bergsområdena, medan de på slättlandet tydligen fullkomligt underkuvat den tidigare befolkningen. De många depåfynden från årh. f. Kr. med keltiska mynt, funna såväl på slätten som i bergen, vittna om oroliga tider och omvälvningar; det är romarnas ockupation av ö., som börjat. H. An. Historia. Forntid och medeltid. Den ursprungliga illyriska befolkningen undanträngdes på 500-talet f. Kr. av keltiska stammar, vilkas land årtiondena närmast f. Kr. införlivades med Romerska riket. Den romerska kulturen vann hastigt inträde i ö.; den keltiska befolkningen romaniserades, städer och vägar anlades. Kristendomen inträngde redan på 100-talet e. Kr. Under folkvand-ringstiden besattes ö. av germanska stammar, bl. a. östgoter och bajuvarier. På 500-och 600-talet var ö. tidtals införlivat med avarernas (se d. o.) välde, och då detta 796 krossats av Karl den store, införlivades ö. med det nyupprättade markgrevskapet östmark (Ostmark). östmark, dit nu germanska folk, ss. fran