Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Österrike - Författning - Förvaltning - Rättskipning - Förhistoria - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Österrike (Förvaltning—Historia)
1517
geringens chef, kanslern, övriga ministrar på
dennes förslag. Regeringen kan för
upprätthållande av lag och ordning och för skyddande
av betydande ekonomiska intressen utfärda
nödförordningar, vilka skola upphävas, om
förbundsdagen med 2/3 majoritet vid närvaro
av åtm. hälften av medl. besluter därom.
Presidenten kan på regeringens förslag utfärda
nödförordningar, som t. o. m. ändra
konstitutionella bestämmelser, dock icke
konstitutionen i dess helhet el. bestämmelser, som röra
förbundsdomstolen. Den senare har att vaka
över författningens efterlevnad. L-ts; H. 8-a.
Förvaltning. Enl. 1920 års författning fingo
ö:s nio delar en rätt stor självstyrelse; deras
lantdagar fingo egen lagstiftningsrätt i skol-,
kyrko- och sociala frågor. Av lantdagen
utsågs en regering, bestående av landshövding,
Landeshauptmann, hans ställföreträdare och
lantråd, Landesräte. Även kommunerna
er-höllo vidsträckt självstyrelse med valda
fullmäktige, som inom sig utse en verkställande
nämnd med borgmästare i spetsen. — Genom
regeringsdekret mars 1934 upplöstes
lantdagarna, och landshövdingarna, som nu
utnämnas av förbundspresidenten, underordnades
regeringen, varjämte lantrådens antal och
befogenheter inskränktes. Enl. den nya
författningen skola lantdagarna bildas av
representanter för samma korporationer, av vilka
Bun-deskulturrat och Bundeswirtschaftsrat bildas.
Rättskipningen är en federativ
angelägenhet och helt skild från förvaltningen. ö:s
lagstiftning är till stora delar likartad med
Tysklands. Högsta instans är Oberster Gerichtshof
i Wien, därnäst tre högre domstolar,
Ober-landesgerichte. Vidare finnas 20 provins- och
kretsdomstolar (l:a instans för större mål) i
viss förening med jurydomstolar och
Schöffen-gerichte med jurister och lekmän som domare
samt Bezirksgerichte för mindre mål (243
1931) som lägsta instans. Dessutom finnas en
handelsdomstol, 11 industridomstolar samt en
förbundsdomstol (Bundesgerichtshof), som är
högsta instans i alla författnings- Gch
förvaltningsärenden. A. A-t;H. S-a.
Förhistoria. Från paleolitisk tid äro
fynden i Nedre Österrike talrika, framför allt
från Aurignacperioden (jfr Paleolitiska
perioden), fyndplatser, som direkt
sammanhänga med det rika bömisk-märiska
området. Mest kända äro fynden från
Willen-dorf (jfr Paleolitisk konst, bild 1),
där man undersökt mäktiga kulturlager i nio
skikt. Först under högneolitikum finner man
åter med säkerhet spår av en befolkning; den
tillhör den s. k. bandkeramiska
kulturgruppen (ej homogen utan flera grupper), en
typisk jordbrukskultur, som fått sitt namn efter
de bandformiga ornamenten på lerkärlen.
Yngre neolitikum är karakteriserat av stora
omvälvningar. I de alpina områdena utbildas
en kultur, som efter den första fyndplatsen
kallas Mondseekultur, en biandkultur, i
vilken ett starkt inflytande norrifrån gör sig
gällande. Dess huvudsakliga bostadsform är
pålbyggnaden i sjöar. Samtidigt utvecklades
på den äldre, bandkeramiska gruppens
slättområde en kultur, som även den visar tydlig
påverkan från norr. Den karakteriseras av
Baden keramik, uppkallad efter den viktigaste
fyndplatsen. I förhållande till föreg. tid är
1518
slättlandets bebyggelse nu tydligen ganska
obetydlig, boplatserna äro lagda på isolerade
kullar o. a. skyddade platser; det var en
orolig tid. Under äldre bronsåldern bli åter
jordbruksområdena huvudbygden med ett
mycket stort fyndantal. Av fyndens karaktär
synes, att ö. tillhör ett stort,
mellaneuro-peiskt kulturblock. I alptrakterna tyda
strö-fynd på att man redan nu började öppna
handelsvägarna från s. till n. över bergspassen.
Under fortsättningen, mell. bronsåldern, är
utvecklingen direkt beroende av Sydtysklands
äldsta s. k. Hügelgräberstufe.
Från bronsålderns senaste fas är
materialet synnerligen rikt. Helt nya former,
som dyka upp, tyda på ett inflytande från
närliggande områden i n. och v.
Framför allt lämna nu bergsområdena fynd, dels
ströfynd, dels depåer, vilka nästan alltid
bestå av redskap och råvara för metallens
bearbetning. Orsaken härtill är den
intensiva kopparutvinningen ur det
salzburg-ty-rolska bergsområdet. Från Innsbruektrakten,
som har ett ypperligt handelsgeografiskt läge,
har säkerligen en utbredd metallhandel varit
organiserad. Från bronsåldern till
Hallstatt-tid kan man följa en jämnt fortlöpande
utveckling; därefter inträder plötsligt ett
avbrott i kopparutvinningen, kanske beroende
på att järnet började tagas i allmänt bruk
som nyttometall.
Under senare delen av Hallstattiden (jfr
d. o.) förflyttas landets kommersiella centrum
från koppargruvdistrikten till
saltgruvdistrikten med Hallstatt i Salzkammergut som
centrum, i vars gravfält man kan följa en rik
kulturutveckling under inflytande från
Italien och även från ö. Genom den starka
klimatförsämring, som äger rum vid övergången
till La Tènetiden (omkr. 400 f. Kr.), fyllas
saltgruvorna med vatten, och man återgår
till att anlägga saliner. Hela kulturen är
präglad av armod. Den keltiska ockupation,
som sedan följer, medför, att alla inhemska
vapenformer, smycken, redskap m. m. ersättas
av kelternas över hela deras område
enhetliga utrustning. I viss mån ha kelterna dock
undvikit bergsområdena, medan de på
slättlandet tydligen fullkomligt underkuvat den
tidigare befolkningen.
De många depåfynden från årh. f. Kr. med
keltiska mynt, funna såväl på slätten som i
bergen, vittna om oroliga tider och
omvälvningar; det är romarnas ockupation av ö.,
som börjat. H. An.
Historia. Forntid och medeltid.
Den ursprungliga illyriska befolkningen
undanträngdes på 500-talet f. Kr. av keltiska
stammar, vilkas land årtiondena närmast f.
Kr. införlivades med Romerska riket. Den
romerska kulturen vann hastigt inträde i ö.;
den keltiska befolkningen romaniserades,
städer och vägar anlades. Kristendomen
inträngde redan på 100-talet e. Kr. Under
folkvand-ringstiden besattes ö. av germanska
stammar, bl. a. östgoter och bajuvarier. På
500-och 600-talet var ö. tidtals införlivat med
avarernas (se d. o.) välde, och då detta 796
krossats av Karl den store, införlivades ö.
med det nyupprättade markgrevskapet
östmark (Ostmark).
östmark, dit nu germanska folk, ss.
fran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
