Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Österrike - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Österrike (Historia)
1519
ker och sachsare, inflyttade, gavs 976 som
ärftligt län åt Leopold av Babenberg
(reg. 976—994); hans ätt härskade till 1246
över ö. Under babenbergarna började ö. gå
en kulturell och politisk blomstring till
mötes. 1156 blev ö. riksomedelbart hertigdöme
och frigjordes därmed från den tidigare
rådande bayerska överhögheten. Under hertig
Henrik Jasomirgott (reg. 1141—77)
gjordes Wien till ö:s huvudstad. Fredrik
II den stridbare (reg. 1230—46) var
den siste hertigen av babenbergarnas ätt, och
efter hans död blev ö. föremål för häftiga
strider mellan rivaliserande tronpretendeuter.
1276 lyckades Rudolf av Habsburg
sätta sig i besittning av ö., och därefter var
ö:s historia under århundraden framåt på
det intimaste förknippad med huset
Habs-burgs. 1283 lämnade Rudolf ö. såsom län åt
sin son Albrekt I (reg. 1283—1308), som
även blev herre över Steiermark och Krain.
Redan under de första habsburgarna blev ö.
kärnan i ett stort riksvälde. Under 1300-talet
bjöds dock från flera håll ett tidtals mycket
effektivt motstånd mot det fortsatta
utbyggandet av det habsburgsk-österrikiska
imperiet, och i strider såväl mot Bayern som mot
Schweiz blev ö. besegrat. 1335 förvärvades
dock Kärnten och 1363 Tyrolen. Kort
därefter splittrades det habsburgska
statsterri-toriet, och dynastien delades på två linjer
(se Habsburg).
Med 1400-talets ingång upptogo
habsburgarna med större framgång sin
utvidgningspolitik, alltjämt med ö. som utgångspunkt. A
1-b r e k t V (reg. 1404—39) valdes till tysk
konung och kom genom arv och gifte i
besittning av Ungerns och Böhmens kronor. ö:s
speciella betydelse för den habsburgska
dynastien fick 1453 en yttre bekräftelse, då
landet blev ärkehertigdöme — titeln ärkehertig
(se d. o.) hade tidigare tidtals varit i bruk.
Med Fredrik V (reg. 1457—93; som
tyskromersk kejsare med namnet Fredrik III)
blev den tysk-romerska kejsarvärdigheten i
realiteten förenad med innehav av ö., vilket
förhållande varade ända till Tysk-romerska
rikets upplösning 1806 (se vidare
Tyskland, sp. 928).
Konsolideringen av det habsburgska väldet
fortskred raskt under Maximilian I (reg.
1493—1519), och under hans regering börjar
namnet ö. beteckna dels ärkehertigdömet ö.,
delat i ö v r e och Nedre ö., dels hela det
habsburgska väldet i Mellaneuropa, det
senare bildande den österrikiska kretsen av
Tysk-romerska riket. Maximilian blev en av
ö:s stora härskare, med hänsyn till både den
reformvänliga inrikespolitiken och den
framgångsrika utrikespolitiken. Den sistnämnda
främjades genom segerrika krig men
framför allt genom dynastiska förbindelser. Själv
hade han 1490 återförvärvat Tyrolen, hans
son Filip förmäldes med arvtagerskan till
Kastiliens och Aragoniens kronor och hans
sonson Ferdinand med en prinsessa av de
förenade konungarikena Böhmen och Ungern.
Tiden 1521 — 174 3. Efter Maximilians
död regerade till en början hans båda
sonsöner K a r 1 I (som kejsare Karl V) och
Ferdinand gemensamt över ö. Men genom
familjefördrag 1521 och 1522 blev Ferdinand
1520
I (reg. 1522—64) ensam härskare över ö.
Genom sitt giftermål blev Ferdinand 1526 även
herre över Ungern och Böhmen. Under hans
långa regering skakades ö. både av
reformationens stormar och av den turkiska
expansionen; 1529 och 1532 belägrades sålunda själ
va kejsarstaden Wien av turkarna.
Reformationen hade till en början fraingång i ö., och
Ferdinand sökte förgäves få till stånd en
avspänning på det kymliga området. Hans son
och efterträdare ’Maximilian II (reg.
1564—76) befrämjade en tolerant
kyrkopolitik, men under dennes äldste sons, R u d o i f
II:s (reg. 1576—1612), regering började den
katolska motreformationen göra sig märkbart
gällande i ö. Begagnande sig av kejsarens
oenighet med sin familj, lyckades emellertid
de bömiska protestanterna 1609 avtvinga
honom det s. k. majestätsbrevet (se d. o.).
Rudolf efterträddes av sin broder Mattias
(reg. 1612—19), vilken helt stod under den
katolska motre,formationens inflytande, främst
representerat av kardinal Khlesl (se d. o.).
Under Mattias’ regering utbröt 1618
trettioåriga kriget (se d. o.), som allvarligt skakade
ö:s maktställning i Centraleuropa. Vid flera
tillfällen var ö. krigsskådeplats och härjades
av olika makter.
Mattias efterträddes av sin kusin
Ferdinand II (reg. 1619—37), och under dennes
liksom under sonen Ferdinand 111: s
(reg. 1637—57) regering rubbades i hög grad
ö:s hegemoni inom Tysk-romerska riket, men
samtidigt tryggades själva den österrikiska
monarkien. Resterna av den gamla
ständer-oppositionen nedslogos hänsynslöst i ö., som
från denna tid alltmer blev en absolutistiskt
styrd och katolskt enhetlig stat. Under
Ferdinand III:s son och efterträdare Leopold
I (reg. 1658—1705) upptogs ö:s politik till
en väsentlig del av strider med turkarna,
vilka 1683 ånyo belägrade Wien. ö. visade sig
alltjämt som ett Västerlandets bålverk mot
den muhammedanska expansionen, och i
freden i Karlowitz (1699) nödgades sultanen till
ö. avträda större delen av Ungern. Redan
tidigare, 1687, hade Ungern (jfr d. o., sp. 1073)
gjorts till ärftligt habsburgskt konungarike i
personalunion med ö. Med Ungern
förvärvade ö. även Siebenbürgen, Kroatien och
Sla-vonien. Genom dessa väldiga landförvärv kom
ö:s tyngdpunkt att förläggas utanför Tyska
riket.
Under kejsar Leopolds och hans sons och
efterträdares, Josef I :s (reg. 1705—11),
regeringar indrogs ö. i spanska
tronföljdskri-get (se d. o.). Genom frederna i Utrecht (1713)
och Rastatt (1714) lyckades Karl VI (reg.
1711—40) med sina arvländer förena Neapel,
Sardinien (1718 utbytt mot Sicilien), Milano
och Belgien. Karl förde även ett till en
början framgångsrikt krig mot turkarna,
erövrade Banatet och innehade 1718—39 delar av
Valakiet, Bosnien och Serbien. Genom polska
tronföljdskriget (se d. o.) förlorade ö. 1735
Neapel och Sicilien men erhöll ersättning i
Parma och Piacenza. Då Karl VI icke hade
någon son, tillförsäkrade han genom
pragmatiska sanktionen (se d. o.) 1713 sina
döttrar arvsrätten. Först 1724, sedan det
kejserliga huset och de olika lantdagarna
godkänt denna nya successionsordning, blev sank-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
