Österrike (Historia) 1519 ker och sachsare, inflyttade, gavs 976 som ärftligt län åt Leopold av Babenberg (reg. 976—994); hans ätt härskade till 1246 över ö. Under babenbergarna började ö. gå en kulturell och politisk blomstring till mötes. 1156 blev ö. riksomedelbart hertigdöme och frigjordes därmed från den tidigare rådande bayerska överhögheten. Under hertig Henrik Jasomirgott (reg. 1141—77) gjordes Wien till ö:s huvudstad. Fredrik II den stridbare (reg. 1230—46) var den siste hertigen av babenbergarnas ätt, och efter hans död blev ö. föremål för häftiga strider mellan rivaliserande tronpretendeuter. 1276 lyckades Rudolf av Habsburg sätta sig i besittning av ö., och därefter var ö:s historia under århundraden framåt på det intimaste förknippad med huset Habs-burgs. 1283 lämnade Rudolf ö. såsom län åt sin son Albrekt I (reg. 1283—1308), som även blev herre över Steiermark och Krain. Redan under de första habsburgarna blev ö. kärnan i ett stort riksvälde. Under 1300-talet bjöds dock från flera håll ett tidtals mycket effektivt motstånd mot det fortsatta utbyggandet av det habsburgsk-österrikiska imperiet, och i strider såväl mot Bayern som mot Schweiz blev ö. besegrat. 1335 förvärvades dock Kärnten och 1363 Tyrolen. Kort därefter splittrades det habsburgska statsterri-toriet, och dynastien delades på två linjer (se Habsburg). Med 1400-talets ingång upptogo habsburgarna med större framgång sin utvidgningspolitik, alltjämt med ö. som utgångspunkt. A 1-b r e k t V (reg. 1404—39) valdes till tysk konung och kom genom arv och gifte i besittning av Ungerns och Böhmens kronor. ö:s speciella betydelse för den habsburgska dynastien fick 1453 en yttre bekräftelse, då landet blev ärkehertigdöme — titeln ärkehertig (se d. o.) hade tidigare tidtals varit i bruk. Med Fredrik V (reg. 1457—93; som tyskromersk kejsare med namnet Fredrik III) blev den tysk-romerska kejsarvärdigheten i realiteten förenad med innehav av ö., vilket förhållande varade ända till Tysk-romerska rikets upplösning 1806 (se vidare Tyskland, sp. 928). Konsolideringen av det habsburgska väldet fortskred raskt under Maximilian I (reg. 1493—1519), och under hans regering börjar namnet ö. beteckna dels ärkehertigdömet ö., delat i ö v r e och Nedre ö., dels hela det habsburgska väldet i Mellaneuropa, det senare bildande den österrikiska kretsen av Tysk-romerska riket. Maximilian blev en av ö:s stora härskare, med hänsyn till både den reformvänliga inrikespolitiken och den framgångsrika utrikespolitiken. Den sistnämnda främjades genom segerrika krig men framför allt genom dynastiska förbindelser. Själv hade han 1490 återförvärvat Tyrolen, hans son Filip förmäldes med arvtagerskan till Kastiliens och Aragoniens kronor och hans sonson Ferdinand med en prinsessa av de förenade konungarikena Böhmen och Ungern. Tiden 1521 — 174 3. Efter Maximilians död regerade till en början hans båda sonsöner K a r 1 I (som kejsare Karl V) och Ferdinand gemensamt över ö. Men genom familjefördrag 1521 och 1522 blev Ferdinand 1520 I (reg. 1522—64) ensam härskare över ö. Genom sitt giftermål blev Ferdinand 1526 även herre över Ungern och Böhmen. Under hans långa regering skakades ö. både av reformationens stormar och av den turkiska expansionen; 1529 och 1532 belägrades sålunda själ va kejsarstaden Wien av turkarna. Reformationen hade till en början fraingång i ö., och Ferdinand sökte förgäves få till stånd en avspänning på det kymliga området. Hans son och efterträdare 'Maximilian II (reg. 1564—76) befrämjade en tolerant kyrkopolitik, men under dennes äldste sons, R u d o i f II:s (reg. 1576—1612), regering började den katolska motreformationen göra sig märkbart gällande i ö. Begagnande sig av kejsarens oenighet med sin familj, lyckades emellertid de bömiska protestanterna 1609 avtvinga honom det s. k. majestätsbrevet (se d. o.). Rudolf efterträddes av sin broder Mattias (reg. 1612—19), vilken helt stod under den katolska motre,formationens inflytande, främst representerat av kardinal Khlesl (se d. o.). Under Mattias’ regering utbröt 1618 trettioåriga kriget (se d. o.), som allvarligt skakade ö:s maktställning i Centraleuropa. Vid flera tillfällen var ö. krigsskådeplats och härjades av olika makter. Mattias efterträddes av sin kusin Ferdinand II (reg. 1619—37), och under dennes liksom under sonen Ferdinand 111: s (reg. 1637—57) regering rubbades i hög grad ö:s hegemoni inom Tysk-romerska riket, men samtidigt tryggades själva den österrikiska monarkien. Resterna av den gamla ständer-oppositionen nedslogos hänsynslöst i ö., som från denna tid alltmer blev en absolutistiskt styrd och katolskt enhetlig stat. Under Ferdinand III:s son och efterträdare Leopold I (reg. 1658—1705) upptogs ö:s politik till en väsentlig del av strider med turkarna, vilka 1683 ånyo belägrade Wien. ö. visade sig alltjämt som ett Västerlandets bålverk mot den muhammedanska expansionen, och i freden i Karlowitz (1699) nödgades sultanen till ö. avträda större delen av Ungern. Redan tidigare, 1687, hade Ungern (jfr d. o., sp. 1073) gjorts till ärftligt habsburgskt konungarike i personalunion med ö. Med Ungern förvärvade ö. även Siebenbürgen, Kroatien och Sla-vonien. Genom dessa väldiga landförvärv kom ö:s tyngdpunkt att förläggas utanför Tyska riket. Under kejsar Leopolds och hans sons och efterträdares, Josef I :s (reg. 1705—11), regeringar indrogs ö. i spanska tronföljdskri-get (se d. o.). Genom frederna i Utrecht (1713) och Rastatt (1714) lyckades Karl VI (reg. 1711—40) med sina arvländer förena Neapel, Sardinien (1718 utbytt mot Sicilien), Milano och Belgien. Karl förde även ett till en början framgångsrikt krig mot turkarna, erövrade Banatet och innehade 1718—39 delar av Valakiet, Bosnien och Serbien. Genom polska tronföljdskriget (se d. o.) förlorade ö. 1735 Neapel och Sicilien men erhöll ersättning i Parma och Piacenza. Då Karl VI icke hade någon son, tillförsäkrade han genom pragmatiska sanktionen (se d. o.) 1713 sina döttrar arvsrätten. Först 1724, sedan det kejserliga huset och de olika lantdagarna godkänt denna nya successionsordning, blev sank-