Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Österrike - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Österrike (Historia)
1522
1521
tionen officiellt proklamerad. I Karls
utrikespolitik blev sedan strävandet att vinna
de främmande makternas godkännande av
sanktionen den dominerande faktorn.
Tiden 174 0—1 8 0 4. Karl VI
efterträddes av sin dotter Maria Teresia (reg.
1740—80), förmäld med hertig Frans
Stefan av Lothringen. Maria Teresias första
regeringsår upptogos av kampen för arvet,
österrikiska tronföljdskriget (se d. o.).
Under detta krig förlorade hon både Schlesien
och Parma men vann i utbyte den
pragmatiska sanktionens erkännande. Kejsare och
medregent blev från 1745 hertig Frans Stefan
(reg. 1745—65; som kejsare F r an s I). Trots
dessa betydande landavträdelser förde ö.
under Maria Teresias långa regering en mycket
expansiv utrikespolitik. I sjuåriga kriget (se
d. o.) sökte ö. visserligen förgäves återtaga
Schlesien, men genom Polens första delning
1772 erhöll det Galizien och Lodomerien.
Under ett segerrikt krig mot Turkiet
erövrades 1775 Bukovina, och efter att ha
deltagit i bayerska tronföljdskriget (se d. o.)
erhöll ö. 1779 Innviertel av Bayern.
I sin inre politik var Maria Teresia och i
än högre grad hennes son och efterträdare
Josef II (reg. 1780—90; från 1765
tyskromersk kejsare och moderns medregent) en
typisk representant för den upplysta
despotismen. Maria Teresia ägde i sina
reformsträvanden ett värdefullt stöd i sin
framstående kansler furst Kaunitz (se d. o.). En
allmän tendens i denna reformpolitik kan
sägas vara att centralisera förvaltningen och
stärka kronans ställning gentemot både
kyrkan och lantständerna. 1767 utfärdades en
allmän civillag och s. å. en strafflag; 1777
utsträcktes skattskyldigheten, tidigare
begränsad till borgare och bönder, till adel och
prästerskap. Medan Maria Teresia i sin
reformpolitik gått fram med varsamhet och
moderation, sökte Josef II med hänsynslös
iver bryta ned de gamla formerna för
författning och förvaltning. Provinsernas gamla
självständighet försvann, klostrens antal
minskades, och protestanter och grekisk-ortodoxa
trosbekännare erhöllo trosfrihet.
Livegenskapen inskränktes, och 1781 infördes
tryckfriheten. Den stränghet, med vilken reformerna
genomfördes, väckte, främst i klerikala
kretsar, stark ovilja mot kejsaren; i Belgien kom
det t. o. m. till öppet uppror. Under Josef
II :s broder och efterträdare Leopold II
(reg. 1790—92) modererades också i flera fall
reformpolitiken.
Tiden 1804—’6 7. Leopold II:s
efterträdare blev sonen Frans II (reg. 1792—1835;
som kejsare av ö. Frans I), och under
dennes regering indrogs ö. i revolutions- och
Napoleonskrigen, vilka allvarligt skakade den
habsburgska monarkien. Förutseende
Tyskromerska rikets upplösning (se Tyskland,
sp. 928), förklarade kejsar Frans 1804 de
österrikiska arvländerna utgöra ett ärftligt
kejsardöme ö. Vid Wienkongressen (se
d. o.) 1815 avstod ö. från Belgien men
återfick de flesta av sina under krigen förlorade
gamla besittningar i Tyskland och Italien;
Venezien förenades med Lombardiet till ett
konungarike, Lombardiet-Venezien, i
personalunion med ö. I det 1815 upprättade Tyska
förbundet (se Tyskland, sp. 928) erhöll ö.
presidiet.
Under de närmast följ, årtiondena var ö.
under Metternichs (se d. o.) ledning den
främsta företrädaren för Heliga alliansens
(se d. o.) politik. De flesta av Josef Il:s
reformer upphävdes. I sin strävan att under
alla förhållanden sammanhålla den
habsburgska monarkiens ekonomiskt, etnografiskt,
språkligt och konfessionellt starkt splittrade
delar urartade den Metternichska styrelsen
slutligen till en sträng polis- och militärregim.
Inom Tyska förbundet försvagades ö:s
ställning av den ständiga rivaliteten med Preussen.
Ferdinand I: s (reg. 1835—48) regering
fortsatte på det hela taget den reaktionära
politiken; Metternich stod alltjämt som den
ledande statsmannen.
Nationalitetssträvan-dena visade sig emellertid trots censur och
förföljelse svåra att undertrycka.
Februarirevolutionen i Paris 1848 gav också starkt
genljud i ö., där nationella och liberala
strävanden förenades i en gemensam aktion mot
den reaktionära regimen. Metternich tvangs
att avgå, och i april 1848 utfärdade kejsaren
en författning, som dock icke tillfredsställde
liberalernas fordringar. I maj utbröt uppror,
och kejsaren förmåddes att sammankalla ett
konstituerande riksråd. I Ungern och
Italien utbröto samtidigt oroligheter, och den
habsburgska monarkiens ödestimma syntes
redan ha slagit. Under ledning av furst
Win-disch-Graetz lyckades man dock nedslå
upproret i Wien, och inom kort kuvades även
italienska frihetsrörelsen; också ungerska
upproret kuvades men först 1849 och då med
rysk hjälp. I spetsen för regeringen trädde
nu furst F. Schwarzenberg.
Under intrycket av den allmänna politiska
oron abdikerade kejsar Ferdinand i dec. s. å.
och efterträddes av sin brorson Frans Josef
(reg. 1848—1916). En ny författning
utfärdades i mars 1849, enl. vilken ö. skulle vara
en odelbar monarki av »kronländer» med
egna lantdagar. Marsförfattningen avskaffades
redan i dec. 1851, och därmed kan den
absolutistiska regimen sägas ha blivit helt
återställd i ü. 1852—59 var A. von Bach ledare
för regeringens strängt reaktionära politik.
Denna befrämjades av den framgångsrika
utrikespolitiken under Frans Josefs första
regeringsår; de s. k. Olmützpunktationerna (se
O 1 o m o u c) 1850 återställde sålunda för en
tid ö:s hegemoni i Tyskland. De
utrikespolitiska framgångarna blevo dock ej långvariga.
ö:s neutralitetspolitik under Krimkriget
skapade isolering både i förhållande till
västmakterna och till Ryssland.
Kriget 1859 mot’ Frankrike och Sardinien
ådagalade ö:s militära svaghet, och i freden i
Zürich s. å. nödgades ö. avträda Lombardiet.
Den olyckliga utgången av kriget gav
anledning till en förändring av det politiska
systemet. Bach avlägsnades, och hans efterträdare
A. Goluchowski genomförde vissa liberala
reformer; det 1848 upprättade riksrådet blev
nu »förstärkt». 20 okt. 1860 utfärdades det
s. k. oktoberdiplomet, som blev ett
uttryck för förefintliga federalistiska
strävanden och hänsköt de viktigaste
frågorna till kronländernas lantdagar. Det stötte
emellertid på stark opposition, omvand-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
