Österrike (Historia) 1522 1521 tionen officiellt proklamerad. I Karls utrikespolitik blev sedan strävandet att vinna de främmande makternas godkännande av sanktionen den dominerande faktorn. Tiden 174 0—1 8 0 4. Karl VI efterträddes av sin dotter Maria Teresia (reg. 1740—80), förmäld med hertig Frans Stefan av Lothringen. Maria Teresias första regeringsår upptogos av kampen för arvet, österrikiska tronföljdskriget (se d. o.). Under detta krig förlorade hon både Schlesien och Parma men vann i utbyte den pragmatiska sanktionens erkännande. Kejsare och medregent blev från 1745 hertig Frans Stefan (reg. 1745—65; som kejsare F r an s I). Trots dessa betydande landavträdelser förde ö. under Maria Teresias långa regering en mycket expansiv utrikespolitik. I sjuåriga kriget (se d. o.) sökte ö. visserligen förgäves återtaga Schlesien, men genom Polens första delning 1772 erhöll det Galizien och Lodomerien. Under ett segerrikt krig mot Turkiet erövrades 1775 Bukovina, och efter att ha deltagit i bayerska tronföljdskriget (se d. o.) erhöll ö. 1779 Innviertel av Bayern. I sin inre politik var Maria Teresia och i än högre grad hennes son och efterträdare Josef II (reg. 1780—90; från 1765 tyskromersk kejsare och moderns medregent) en typisk representant för den upplysta despotismen. Maria Teresia ägde i sina reformsträvanden ett värdefullt stöd i sin framstående kansler furst Kaunitz (se d. o.). En allmän tendens i denna reformpolitik kan sägas vara att centralisera förvaltningen och stärka kronans ställning gentemot både kyrkan och lantständerna. 1767 utfärdades en allmän civillag och s. å. en strafflag; 1777 utsträcktes skattskyldigheten, tidigare begränsad till borgare och bönder, till adel och prästerskap. Medan Maria Teresia i sin reformpolitik gått fram med varsamhet och moderation, sökte Josef II med hänsynslös iver bryta ned de gamla formerna för författning och förvaltning. Provinsernas gamla självständighet försvann, klostrens antal minskades, och protestanter och grekisk-ortodoxa trosbekännare erhöllo trosfrihet. Livegenskapen inskränktes, och 1781 infördes tryckfriheten. Den stränghet, med vilken reformerna genomfördes, väckte, främst i klerikala kretsar, stark ovilja mot kejsaren; i Belgien kom det t. o. m. till öppet uppror. Under Josef II :s broder och efterträdare Leopold II (reg. 1790—92) modererades också i flera fall reformpolitiken. Tiden 1804—'6 7. Leopold II:s efterträdare blev sonen Frans II (reg. 1792—1835; som kejsare av ö. Frans I), och under dennes regering indrogs ö. i revolutions- och Napoleonskrigen, vilka allvarligt skakade den habsburgska monarkien. Förutseende Tyskromerska rikets upplösning (se Tyskland, sp. 928), förklarade kejsar Frans 1804 de österrikiska arvländerna utgöra ett ärftligt kejsardöme ö. Vid Wienkongressen (se d. o.) 1815 avstod ö. från Belgien men återfick de flesta av sina under krigen förlorade gamla besittningar i Tyskland och Italien; Venezien förenades med Lombardiet till ett konungarike, Lombardiet-Venezien, i personalunion med ö. I det 1815 upprättade Tyska förbundet (se Tyskland, sp. 928) erhöll ö. presidiet. Under de närmast följ, årtiondena var ö. under Metternichs (se d. o.) ledning den främsta företrädaren för Heliga alliansens (se d. o.) politik. De flesta av Josef Il:s reformer upphävdes. I sin strävan att under alla förhållanden sammanhålla den habsburgska monarkiens ekonomiskt, etnografiskt, språkligt och konfessionellt starkt splittrade delar urartade den Metternichska styrelsen slutligen till en sträng polis- och militärregim. Inom Tyska förbundet försvagades ö:s ställning av den ständiga rivaliteten med Preussen. Ferdinand I: s (reg. 1835—48) regering fortsatte på det hela taget den reaktionära politiken; Metternich stod alltjämt som den ledande statsmannen. Nationalitetssträvan-dena visade sig emellertid trots censur och förföljelse svåra att undertrycka. Februarirevolutionen i Paris 1848 gav också starkt genljud i ö., där nationella och liberala strävanden förenades i en gemensam aktion mot den reaktionära regimen. Metternich tvangs att avgå, och i april 1848 utfärdade kejsaren en författning, som dock icke tillfredsställde liberalernas fordringar. I maj utbröt uppror, och kejsaren förmåddes att sammankalla ett konstituerande riksråd. I Ungern och Italien utbröto samtidigt oroligheter, och den habsburgska monarkiens ödestimma syntes redan ha slagit. Under ledning av furst Win-disch-Graetz lyckades man dock nedslå upproret i Wien, och inom kort kuvades även italienska frihetsrörelsen; också ungerska upproret kuvades men först 1849 och då med rysk hjälp. I spetsen för regeringen trädde nu furst F. Schwarzenberg. Under intrycket av den allmänna politiska oron abdikerade kejsar Ferdinand i dec. s. å. och efterträddes av sin brorson Frans Josef (reg. 1848—1916). En ny författning utfärdades i mars 1849, enl. vilken ö. skulle vara en odelbar monarki av »kronländer» med egna lantdagar. Marsförfattningen avskaffades redan i dec. 1851, och därmed kan den absolutistiska regimen sägas ha blivit helt återställd i ü. 1852—59 var A. von Bach ledare för regeringens strängt reaktionära politik. Denna befrämjades av den framgångsrika utrikespolitiken under Frans Josefs första regeringsår; de s. k. Olmützpunktationerna (se O 1 o m o u c) 1850 återställde sålunda för en tid ö:s hegemoni i Tyskland. De utrikespolitiska framgångarna blevo dock ej långvariga. ö:s neutralitetspolitik under Krimkriget skapade isolering både i förhållande till västmakterna och till Ryssland. Kriget 1859 mot' Frankrike och Sardinien ådagalade ö:s militära svaghet, och i freden i Zürich s. å. nödgades ö. avträda Lombardiet. Den olyckliga utgången av kriget gav anledning till en förändring av det politiska systemet. Bach avlägsnades, och hans efterträdare A. Goluchowski genomförde vissa liberala reformer; det 1848 upprättade riksrådet blev nu »förstärkt». 20 okt. 1860 utfärdades det s. k. oktoberdiplomet, som blev ett uttryck för förefintliga federalistiska strävanden och hänsköt de viktigaste frågorna till kronländernas lantdagar. Det stötte emellertid på stark opposition, omvand-