Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Österrike - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Österrike (Historia)
1523
lades nu till en tvåkammarrepresentation,
och när A. von Schmerling var statsminister,
oktrojerades 1861 en starkt centralistisk
helstatsförfattning för hela den habsburgska
monarkien. Dessa reformer genomfördes
under starka protester från Ungern; man ansåg
där det tyska inflytandet i riksrådet alltför
dominerande. I kriget mot Danmark 1864
deltog ö. på Preussens sida, men det
segerrika kriget gav upphov till nya tvister med
Preussen. Dessa ledde till 1866 års krig mot
Preussen och Italien, vilket, trots ö:s stora
framgångar på den italienska fronten, slutade
med ett kännbart nederlag för ö. I freden i
Prag 23 aug. 1866 avstod ö. från alla anspråk
på Slesvig och Holstein. Tyska förbundet
upplöstes, och därmed var Preussens
hegemoni i Tyskland ett faktum. I en samtidig
fred i Wien avträdde ö. till Frankrike
Vene-zien, vilket överlämnades åt konungariket
Italien. Krigets olyckliga utgång påskyndade
arbetet för en avspänning mellan ö. och
Ungern och en reorganisation av hela den
habsburgska monarkien. 1867 genomfördes
det sedan flera gånger förnyade fördrag,
»Aus-gleich», vilket skapade dubbelmonarkien
Österrike-Ungern (om dess
författning och Ö:s utrikespolitik 1867—1918 se
Österrikisk-ungerska monarkien).
Tiden 1867 —1918. I samband med
uppgörelsen med Ungern reviderades ö:s egen
författning. De gamla provinslantdagarna
återupprättades, och dessa utsågo genom
klassval ledamöter i riksrådets
deputeradekammare. Av riksrådets övre kammares,
»herrehusets», ledamöter utsågos sålunda en del på
livstid av kejsaren, andra hade på grund av
börd eller ämbete säte och stämma där. I
riksrådet var det s. k. tyska liberala partiet
(den tysktalande storfinansen) länge
dominerande, detta fast tyskarna blott utgjorde
omkr. 35 % av befolkningen.
ö:s politiska liv före 1918 präglas också
helt av en alltmera skärpt motsättning
mellan dess många nationaliteter. Polacker och
tjecker vägrade t. ex. under långa tider att
ens deltaga i riksrådets förhandlingar. Gång
på gång sökte de olika ministärerna, främst
Auersperg (1871—78) och Taaffe (1879—93),
reformera författningen och mildra
nationali-tetsmotsättningarna. 1873 infördes direkta
val till riksrådets deputeradekammare. 1878
års ockupation av Bosnien och Hercegovina
medförde en ökad aktivitet av den sydslaviska
rörelsen inom ö. Regeringen gjorde, dock
utan att vilja överge den centralistiska
helstatsförfattningen, flera eftergifter åt de olika
nationaliteterna. 1882 delades sålunda univ. i
Prag i ett tyskt och ett tjeckiskt, 1897
utfärdades av den polskfödde ministerpresidenten
Badeni förordningar för Böhmen och Mähren,
vilka i viktiga avseenden likställde det
tjeckiska språket med tyskan. Redan tidigare
hade kampen skärpts mellan klerikaler och
antiklerikaler, en strid, som delvis påverkades
av kulturkampen (se d. o.) i Tyskland.
Vid 1900-talets ingång härskade i ö. ett
parlamentariskt kaos. Kampen mellan
nationaliteterna fördes allt våldsammare, särskilt
genom tyskarnas opposition mot 1897 års
förordningar. En mängd över
nationalitetsgränsen stående partier bildades även, bl. a. det
1524
socialdemokratiska och det i viss mån
antisemitiskt orienterade kristligt sociala. De
sociala frågorna skötos alltmer i förgrunden.
Stora strejker skapade i förening med de
förbittrade nationalitetsstriderna ett ständigt
kristillstånd i ö. I riksrådet begagnade sig
oppositionen flitigt av obstruktion, och
våldsamma oroligheter under överläggningarna
hörde till regeln. 1907 lyckades ministären
Beck genomföra allmän rösträtt och ny
valkretsindelning. Följden härav blev en
oerhörd mandattillväxt för socialdemokraterna,
men även de kristligt sociala gjorde vid
valen i maj 1907 stora vinster. Vid
världskrigets utbrott avgåvos i ö. liksom i andra
krigförande länder lojalitetsförsäkringar av
de skilda partierna, men ministären Stürgkh
(1911—16) ville dock ej av hänsyn till de
komplicerade nationalitetsfrågorna inkalla
riksrådet. Detta vållade ett missnöje, som
bl. a. tog sig uttryck 1916 i mordet på den
impopuläre ministerpresidenten Stürgkh. S. å.
avled den gamle kejsar Frans Josef och
efterträddes av sin brorsons son Karl I (reg.
1916—18). Motgångarna i kriget, den
energiska ententepropagandan och de skärpta
na-tionalitetsmotsättningarna påskyndade
upplösningen. I okt. 1918 gjordes ett sista fåfängt
försök att förhindra denna, då ministären
Hussarek utlovade autonomi för de olika
nationaliteterna. Alla ansträngningar voro dock
nu förgäves. Den österrikiska rikshalvan hade
redan börjat sönderfalla i skilda
successions-stater, riksrådets tyska led. konstituerade sig
som nationalförsamling, och sedan kejsar Karl
11 nov. abdikerat, proklamerades följ, dag
republiken Tysk-österrike.
ö. som republik (från 1918). Den
sista kejserliga ministären, Lammasch,
efterträddes av en provisorisk regering under
ledning av V. Adler, inom kort efterträdd av K.
Renner. Till en början såg det ut som om
utvecklingen inom ö. skulle fortlöpa efter
ryskt mönster, arbetar- och soldatråd
bildades, men inom kort behärskade
socialdemokraterna under ledning av O. Bauer
situationen. Världskriget likviderades för ö:s
vidkommande genom freden i S:t-Germain 1919,
vilken hårt drabbade ö:s politiska och
ekonomiska liv. Dess integritet och oberoende
fastslogos, varigenom den anslutning till
Tyskland, Anschluss, som man drömt om på
skilda håll i ö., måste ställas på framtiden.
Namnet Tysk-österrike utbyttes i
fredstrakta-ten mot ö. Den starka reduceringen av
stats-territoriet bidrog till att framkalla en häftig
ekonomisk kris med våldsam hungersnöd,
särskilt kännbar i storstaden Wien. Krisens
verkningar mildrades genom hjälpaktioner
bl. a. från Förenta staterna och Sverige.
1920 blev ö. medlem av Nationernas
förbund, som 1922 övertog kontrollen av ö:s
finanser. Denna kontroll varade till 1926,
då den allmänna högkonjunkturen i Europa
började verka gynnsamt även i ö. ö:s förste
förbundspresident blev M. Hainisch (1920
—28), vilken efterträddes av W. Miklas
(sedan 1928). Regeringarna voro under
1920-talet i regel koalitionsregeringar, i vilka det
kristligt sociala partiet alltid spelade en
framskjuten roll. De ledande politikerna voro
Schober, Seipel och Ramek. De politiska mot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
