Österrike (Historia) 1523 lades nu till en tvåkammarrepresentation, och när A. von Schmerling var statsminister, oktrojerades 1861 en starkt centralistisk helstatsförfattning för hela den habsburgska monarkien. Dessa reformer genomfördes under starka protester från Ungern; man ansåg där det tyska inflytandet i riksrådet alltför dominerande. I kriget mot Danmark 1864 deltog ö. på Preussens sida, men det segerrika kriget gav upphov till nya tvister med Preussen. Dessa ledde till 1866 års krig mot Preussen och Italien, vilket, trots ö:s stora framgångar på den italienska fronten, slutade med ett kännbart nederlag för ö. I freden i Prag 23 aug. 1866 avstod ö. från alla anspråk på Slesvig och Holstein. Tyska förbundet upplöstes, och därmed var Preussens hegemoni i Tyskland ett faktum. I en samtidig fred i Wien avträdde ö. till Frankrike Vene-zien, vilket överlämnades åt konungariket Italien. Krigets olyckliga utgång påskyndade arbetet för en avspänning mellan ö. och Ungern och en reorganisation av hela den habsburgska monarkien. 1867 genomfördes det sedan flera gånger förnyade fördrag, »Aus-gleich», vilket skapade dubbelmonarkien Österrike-Ungern (om dess författning och Ö:s utrikespolitik 1867—1918 se Österrikisk-ungerska monarkien). Tiden 1867 —1918. I samband med uppgörelsen med Ungern reviderades ö:s egen författning. De gamla provinslantdagarna återupprättades, och dessa utsågo genom klassval ledamöter i riksrådets deputeradekammare. Av riksrådets övre kammares, »herrehusets», ledamöter utsågos sålunda en del på livstid av kejsaren, andra hade på grund av börd eller ämbete säte och stämma där. I riksrådet var det s. k. tyska liberala partiet (den tysktalande storfinansen) länge dominerande, detta fast tyskarna blott utgjorde omkr. 35 % av befolkningen. ö:s politiska liv före 1918 präglas också helt av en alltmera skärpt motsättning mellan dess många nationaliteter. Polacker och tjecker vägrade t. ex. under långa tider att ens deltaga i riksrådets förhandlingar. Gång på gång sökte de olika ministärerna, främst Auersperg (1871—78) och Taaffe (1879—93), reformera författningen och mildra nationali-tetsmotsättningarna. 1873 infördes direkta val till riksrådets deputeradekammare. 1878 års ockupation av Bosnien och Hercegovina medförde en ökad aktivitet av den sydslaviska rörelsen inom ö. Regeringen gjorde, dock utan att vilja överge den centralistiska helstatsförfattningen, flera eftergifter åt de olika nationaliteterna. 1882 delades sålunda univ. i Prag i ett tyskt och ett tjeckiskt, 1897 utfärdades av den polskfödde ministerpresidenten Badeni förordningar för Böhmen och Mähren, vilka i viktiga avseenden likställde det tjeckiska språket med tyskan. Redan tidigare hade kampen skärpts mellan klerikaler och antiklerikaler, en strid, som delvis påverkades av kulturkampen (se d. o.) i Tyskland. Vid 1900-talets ingång härskade i ö. ett parlamentariskt kaos. Kampen mellan nationaliteterna fördes allt våldsammare, särskilt genom tyskarnas opposition mot 1897 års förordningar. En mängd över nationalitetsgränsen stående partier bildades även, bl. a. det 1524 socialdemokratiska och det i viss mån antisemitiskt orienterade kristligt sociala. De sociala frågorna skötos alltmer i förgrunden. Stora strejker skapade i förening med de förbittrade nationalitetsstriderna ett ständigt kristillstånd i ö. I riksrådet begagnade sig oppositionen flitigt av obstruktion, och våldsamma oroligheter under överläggningarna hörde till regeln. 1907 lyckades ministären Beck genomföra allmän rösträtt och ny valkretsindelning. Följden härav blev en oerhörd mandattillväxt för socialdemokraterna, men även de kristligt sociala gjorde vid valen i maj 1907 stora vinster. Vid världskrigets utbrott avgåvos i ö. liksom i andra krigförande länder lojalitetsförsäkringar av de skilda partierna, men ministären Stürgkh (1911—16) ville dock ej av hänsyn till de komplicerade nationalitetsfrågorna inkalla riksrådet. Detta vållade ett missnöje, som bl. a. tog sig uttryck 1916 i mordet på den impopuläre ministerpresidenten Stürgkh. S. å. avled den gamle kejsar Frans Josef och efterträddes av sin brorsons son Karl I (reg. 1916—18). Motgångarna i kriget, den energiska ententepropagandan och de skärpta na-tionalitetsmotsättningarna påskyndade upplösningen. I okt. 1918 gjordes ett sista fåfängt försök att förhindra denna, då ministären Hussarek utlovade autonomi för de olika nationaliteterna. Alla ansträngningar voro dock nu förgäves. Den österrikiska rikshalvan hade redan börjat sönderfalla i skilda successions-stater, riksrådets tyska led. konstituerade sig som nationalförsamling, och sedan kejsar Karl 11 nov. abdikerat, proklamerades följ, dag republiken Tysk-österrike. ö. som republik (från 1918). Den sista kejserliga ministären, Lammasch, efterträddes av en provisorisk regering under ledning av V. Adler, inom kort efterträdd av K. Renner. Till en början såg det ut som om utvecklingen inom ö. skulle fortlöpa efter ryskt mönster, arbetar- och soldatråd bildades, men inom kort behärskade socialdemokraterna under ledning av O. Bauer situationen. Världskriget likviderades för ö:s vidkommande genom freden i S:t-Germain 1919, vilken hårt drabbade ö:s politiska och ekonomiska liv. Dess integritet och oberoende fastslogos, varigenom den anslutning till Tyskland, Anschluss, som man drömt om på skilda håll i ö., måste ställas på framtiden. Namnet Tysk-österrike utbyttes i fredstrakta-ten mot ö. Den starka reduceringen av stats-territoriet bidrog till att framkalla en häftig ekonomisk kris med våldsam hungersnöd, särskilt kännbar i storstaden Wien. Krisens verkningar mildrades genom hjälpaktioner bl. a. från Förenta staterna och Sverige. 1920 blev ö. medlem av Nationernas förbund, som 1922 övertog kontrollen av ö:s finanser. Denna kontroll varade till 1926, då den allmänna högkonjunkturen i Europa började verka gynnsamt även i ö. ö:s förste förbundspresident blev M. Hainisch (1920 —28), vilken efterträddes av W. Miklas (sedan 1928). Regeringarna voro under 1920-talet i regel koalitionsregeringar, i vilka det kristligt sociala partiet alltid spelade en framskjuten roll. De ledande politikerna voro Schober, Seipel och Ramek. De politiska mot-